Och jag tänker hur det skulle vara, om jag sa "en sista gång"
Kanske tänkte jag på det, kanske var det något som for fram och tillbaka i mitt huvud hela den kvällen. Kanske var det otroligt svårt att släppa känslan, för det var ju trots allt han, han, här och nu, i ett helt annat liv. Det var så mycket som hade förändrats, men han sa att jag såg precis likadan ut. Han sa att jag inte hade förändrats, fast att jag var en helt annan människa nu. Kanske höll jag mig, kanske tänkte jag att "jag ska inte, inte igen". Kanske kysste han mig, kanske besvarade jag den. Kanske sa vi ingenting om det, kanske lät vi det bara vara. Kanske låtsades vi som att det var någonting helt naturligt. Naturligt att vi skulle vara de som aldrig säger något, bara låter allting vara tills tiden slätar ut det vi gjort. Kanske var det till och med besvärande att möta hans blick, för den släppte som aldrig taget.
Och jag berättade aldrig, och du frågar inte. Förmodligen skulle du inte ens bry dig. Och jag tänker bara hur lätt det skulle var att lämna det och dig just nu. Nu när jag har något som kan uppehålla mina tankar lite. Hur hemsk jag är som ens tänker så. För jag har ingenting, ingenting som skulle kunna uppehålla mina tankar. Inget som skulle stanna kvar, inget som skulle få mig att våga stanna kvar. Och jag tänker hur det skulle vara, om jag sa "en sista gång". Sa en sista gång för en sista gång. Om jag satte ett slut. Hur det skulle kännas att få somna vid din sida, bara en sista gång. Och jag har försökt så många gånger. Det är som att det har hänt och sedan har det bara försvunnit, som om orden suddades ut, som om någon ändrade det som redan var färdigskrivet på vår historia.
Allt blir som en ond cirkel och jag vill inte höra av dig. Hör inte av dig till mig ikväll, skriv inte i veckan. Träffa mig aldrig igen och låt mig ha ont för att sängen känns så kall och stor. Låt mig känna ensamheten utan att du ska finnas där och göra den större. Hitta bara någon annan ikväll.
