För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, inte på riktigt. Och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. De har aldrig varit beredda att kämpa för varandra. Hon hade tankar av någon annan i sitt huvud när hon började sova i hans famn. Och någon annans famn hon började sova i så fort hon tog steget att lämna hans. Och det var inte förrän vintern kom och ensamheten sköljde över dem som de ens tänkte tillbaka. De var så hon hade hittat honom från början, i mörkret och ensamheten, i tomheten av någon annan. I saknaden av värmen från någon annans hud. Och hade hon inte varit i sådant behov av närhet hade hon aldrig fortsatt att träffa honom, han som aldrig skulle vilja ha någonting annat utav henne. Och det var kanske därför det var så enkelt, så lätt att träffas i hemlighet. För de båda ville samma sak, de ville ha närhet, även om det bara var för en natt. Och det blev lättsamt att fortsätta träffa varandra, de hade ju gjort det så enkelt. Inga krav, inga känslor och ingenting som kunde kännas på riktigt.

Också började de långsamt bryta mot deras oskrivna regler. Han kysste henne bland vimlet av folk på krogen och hon sökte försiktigt hans hand om natten. Och känslan av något på riktigt förstörde henne, hon gjorde allt för att dölja det som kändes inombords. För det skulle aldrig bli på riktigt. Och hon försökte känna som hon kände från början, när hon inte ville mer än bara ha närhet av någon. Försökte förneka att det mer och mer blev hans närhet hon ville ha. Och hon kände hur farligt det blev när hon ibland glömde bort vem han var när de låg i hans säng om morgnarna och pratade om livet.

Också tog de beslutet att hålla sig till varandra, trots att det egentligen inte förändrade någonting. De var fortfarande två ensamma själar som behövde närhet ibland om nätterna, ingeting mer. De gjorde inte varandra lyckliga, de släppte aldrig in varandra på riktigt. Och hon ville mer och mer ha någonting på riktigt och han kunde inte ge henne det. Han kände inte så för henne. Så hon valde att lämna det som aldrig skulle leda någonstans. Och han lät henne gå.

Det var inte förrän vintern kom, när de båda hållit någon annan i handen om natten, som sällskapet av varandra gjorde sig påmint. Nu när han var ensam igen och hon hade någon men som inte gick att nå. Då började de fundera på om de gjort fel i att släppa taget. Om tanken av det som aldrig blev på riktigt skulle förfölja dem hela livet, frågan om hur de kunde ha blivit. Är det rättvist att tänka så om något man inte är beredd att kämpa för?

Och det dröjde inte länge innan han träffade någon som han valde att släppa in och hennes någon kom tillbaka inom räckhåll. De valde några som var kapabla att göra dem lyckliga, något som de aldrig gjort varandra. Lyckliga.

Trots att tanken och frågan kvarstod, lät dem det vara så.

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. Och även om natten kan förvirra, även fast alkoholen och synen av varandra kan få dem att se oklart ibland, finns det inget annat rätt än det här.

Hon vaknar med en klump i bröstet. Den har känts tydligt hela dagen. Den där tyngden som hon burit på av och till i över ett år nu. Den känns extra tung ibland, som om den vuxit under natten. Och hon försöker tänka tomma tankar men hans ansikte dyker upp hela tiden. Minnen som känns så gamla att hon är osäker på om de ens är hennes. Minnen som känns så overkliga utifrån dagens perspektiv. Och hon vill gråta ut frustrationen över att inte kunna släppa taget. Över att hålla kvar så hårt vid någonting som inte finns, vid något som aldrig har funnits. Och hon vet hur fel det är, hur mycket det skulle kunna förstöra. Och ändå kan hon inte låta bli, det är som att hon inte kan styra tankarna som väller över henne ibland. Frustrationen motiverar radikala utvägar, men förnuftet vet att det egentligen inte finns ett val. Hon vet vad som är rätt men hennes förnuftiga tankar ger henne ångest. För han är helt raderad i hennes förnuftiga värld. Där finns det ingen plats för honom, ingenstans han passar in. Så som det borde ha varit från början. I hennes förnuftiga värld följer hon aldrig med honom ut på parkeringen den där fredagsnatten i april för tre år sedan. Där svarar hon aldrig på hans sms eller följer med honom hem efter krogen. Där lägger hon aldrig sina händer runt hans hals eller låter honom hålla hennes hand om natten. Där finns ingen som bär hans namn som får hennes hjärta att slå snabbare slag. Där finns ingen som ringer henne mitt i natten och vill ses, ingen som river upp det som hon försöker glömma. Och det ger henne ångest för hon förmår sig ändå inte att ångra det. Ångra att hon lät honom krypa innanför den mur hon byggt för att hålla honom ute.
Och han har länge velat lämna, men hennes bild av honom hittar inte ut.

Han lägger sin arm runt hennes midja, som för att han vill beskydda henne, och det känns nästan som att han vill ha den där. Och hennes hjärta dunkar i takt med musiken och hon tappar uppfattningen om tid och rum. Hon ler hela vägen in i själen, just i den sekunden känns allt så enkelt och hon glömmer bort hur fel det är. 

Också tar låten slut och han går därifrån och klumpen i bröstet är tillbaka igen. Hon vill få ut alla känslor som förvirrar, hon vill slita ut tyngden som aldrig tycks släppa taget. Hon är trött på att svälja allt som bilden av honom bygger upp hos henne. Hon vill att han ska klippa deras band och säga att han aldrig mer vill se henne. Kanske skulle det få henne att glömma känslan av det förgångna.

Han möter henne utanför och det känns nästan som förr. Alkoholen som rinner i hennes blod kan inte hantera hennes förvirrade känslor och hon vet inte vad hon ska göra av allt som känns. Varför naglade hon sig fast vid någonting som aldrig var på riktigt, någonting som aldrig hade planer att bli på riktigt. Hur kan hon nagla sig fast vid något som hon själv valde att gå ifrån. Är det bara känslan av självömkan som hon söker? 

Och han ber henne att se honom i ögonen men han förstår inte hur svårt det är. Har han släppt taget nu? Hon skäms för att inte vara kapabel att göra detsamma. Och hon glömmer bort vad hon kom för att säga och när han går därifrån lämnas hon lika delad som förut.

Kylan trängde in under huden och hon skakade innanför de lager av kläder hon hade på sig. Hon förmådde sig inte att lämna det ögonblick hon väntat så länge på. Det ögonblick som hon varit så rädd för, som hon spelat om och om i sitt huvud under sådan lång tid. Hon hade rabblat vad hon skulle säga så många gånger för sig själv, tänkt ut allt i förväg så att orden skulle komma ut rätt.

Han hade skrivit hela dagen, antytt att han ville ses och hon hade varit avlägsen, inte svarat rakt ut. Det var över ett halvår sedan de hade träffats sist. Ändå kändes det precis som vanligt, sättet han skrev på, sättet de skulle träffas på. Platsen, tidpunkten. Allt kändes precis som vanligt trots att det inte var det. Hade han haft en enda tanke på att kvällen kanske inte skulle sluta som den brukade?

Också kom han gåendes runt hörnet. Det var mörkt, skrattandes människor stod ute och rökte i den kalla vinternatten. Han hade ingen jacka på sig och hon rös av tanken på kylan som vidrörde hans hud under den tunna skjortan. Han hade förstått att det var någonting som var fel när hon inte ville följa med in som hon brukade göra och nu stod han där, kramade henne och mötte sedan frågande hennes blick. Och hon minns inte hur hon började, hur det var hon hade tänkt att hon skulle säga det som hon kommit för att säga. Hon visste inte hur och knappt ens längre varför. Det enda hon kunde tänka på var hur hennes hjärta hoppade till när hon såg honom, så som det alltid gjorde. Det var någonting med honom som gjorde henne så nervös.

Också stod hon där och våndades inombords för att avsluta det som påbörjades en natt för länge sedan. Mycket hade förändrats sedan dess, även om hon ibland kände sig som samma nyfikna flicka med det vita linnet, lutandes mot en garageport med sina läppar mot hans för första gången. Och hon mindes chocken, hur hon helt plötsligt stått med armarna runt hans hals. Hur hade de hamnat där? Och trots att hon sa åt honom att det inte var bra att han kysste henne så kunde hon ändå inte förmå sig att släppa taget om hans nacke, hon ville så gärna ha honom där med sina läppar mot hans. Och redan då gjorde hon ett val att leka med elden, för hon visste ju hur han var. Oåtkomlig. Och ändå kunde hon inte låta bli att följa med honom hem gång efter gång, allt för att leka med spänningen. För att känna dragningskraften som fanns mellan dem. Behovet av närhet.

Också hände det som inte fick hända, långsamt och trots att hon försökte förneka det så föll hon mer och mer för honom. Och han höll henne i handen om natten och kysste henne hejdå i dörren men aldrig visste hon om han kände någonting för henne också. Han som av någon anledning valde att kyssa henne av alla på festen en natt för länge sedan. Också stod de nu där ute i mörkret, såg frågande på varandra som i försök att få svar. Det fanns så mycket som var ouppklarat mellan dem. En gnista som fortfarande fanns kvar. De kände det båda två, de kunde inte förneka det. Av någon anledning kändes det som att han fortfarande höll henne i handen. Som att han naglat sig fast innanför hennes skal. Hon tog ett djupt andetag. Samlade mod. Styrka. I hennes huvud släppte hon hans hand, insåg att nu var aldrig mer. Också mötte hon han blick och berättade att hon träffat någon annan.

Hon är lycklig. Hon har världens finaste pojkvän som hon vet att hon vill vara med. Som hon tänker sig en framtid med. Som hon inte skulle klara sig utan. Han är hennes bästa vän och ibland kan hon inte förstå hur han står ut med henne. När hon är trött, hungrig, på dåligt humör eller när hon bara har den där oförklarliga ångesten som gnager i henne ibland. Hur han kan veta precis vad han ska göra för att få henne att må bättre. Och hon litar på honom som ingen annan, han skulle aldrig någonsin vilja göra något för att såra henne. Han älskar henne över allt annat, och han är inte rädd för att berätta det för henne. Hur skulle hon kunna vara utan honom nu? Nu när hon vet hur bra allting är med honom. Hur lycklig han gör henne.

Ändå hoppar hennes hjärta till när hon läser någon annans namn. Någon hon slutade träffa för länge sedan. Ändå tänker hon på honom ibland. Ändå får hon en klump i magen när hon tänker tillbaka till sist de pratade ut. Ändå kan hon sitta i sitt rum, stirrandes ut i mörkret och undra vad han gör just nu. Ändå kan hon läsa gamla konversationer bara för att det ska göra lite ont i bröstet. Hon som har gått vidare. Ändå växer det en klump i magen varje gång hon hör hennes namn, hon som sover i hans säng. Som han valde att släppa in.

Och det gör henne så förtvivlad. Så ledsen. För hon har världens finaste människa vid hennes sida, ändå kan hennes mage inte låta bli att reagera när någon annan skriver. Och hon skäms. För hon har allt hon någonsin önskat. Hon har någon som är allt som han inte var. Någon som ger henne allt han inte gjorde. Och ändå kan hon inte sluta tänka på honom, han som var så svår. Han som hon aldrig riktigt förstod sig på. Han som gjorde henne så besviken många gånger. Han som valde att öppna sig för henne när allt var för sent. När hon var lycklig med någon annan. Kommer förvirringen av honom alltid att finnas kvar? Hon önskar att hon kunde radera allt som hade med honom att göra och lämna det bland det förflutna. Och ändå kan hon inte låta bli att skriva till honom i rädsla för att förlora honom helt annars. Hon önskar att hon kunde sluta älta hans ord från natten då han sa att det skulle bli de två igen.

Hon vill inget hellre än att drunkna i lyckan av att älska någon av hela sitt hjärta. I lyckan av att älska honom av hela sitt hjärta. Hon vill avsluta sina dagar med tanken att han som håller hennes hand är den rätta. Och hon är övertygad om att det inte finns någon som är bättre än vad han är.

Också står han plötsligt där, han som hon aldrig riktigt förstod sig på. Hennes hjärta stannar för en sekund, innan hon kommer på att det slår för någon annan.

Plötsligt kände jag mig dödlig igen, jag som känt mig odödlig så länge. Han var den enda som kunde borra sig in under skalet av lycka som jag egentligen kände. Han var den enda som kunde få mig att tänka på något annat, någon annanstans. Den enda som kunde få mig att tvivla, även om det bara var för några enstaka sekunder. Och jag såg hans seriösa ögon och de sökte efter någonting djupt undangömt i mig. Någonting jag egentligen inte kunde ge honom.

Och han sa att han trodde att vår tid inte var kommen än och jag tänkte tyst att man inte får tänka så. Man får åtminstone inte säga det högt. Och en del av mig revs upp mer och mer för varje ord han sa. För varje gång han sa att han aldrig släppt taget om mig. Och än en gång ville jag vara arg. Varje gång han yttrade sig om oss ville jag hålla för öronen och säga att det inte spelade någon roll längre. Jag ville säga att det var han som förstörde allt som hade kunnat bli vi, men trots att det inte riktigt var sant tror jag att han redan kände så. Det syntes i hans ögon och flackande blick. Och så mycket jag en gång tänkte blev bekräftat och han sa att jag inte förstod hur bra jag kände honom egentligen, trots att vi varit så fåordiga många gånger. Och jag insåg att han verkligen litade på mig och när han började prata om det som han aldrig pratade med någon om kunde jag inte stoppa ögonen som tårades. För första gången släppte han verkligen in mig innanför sitt hårda skal och allt jag kunde tänka var att jag ville krama om honom, den sköra pojken som han egentligen var.

Och jag följde med honom en bit hem den natten, samma väg som vi gått sida vid sida så många gånger förut. Hur kunde vi ha så mycket närmare både till gråt och skratt? Hur kunde det kännas så bekvämt trots allt vi sagt tidigare samma kväll? Som från ingenstans sa han någonting om att han tyckte jag var fin, och jag kunde inte låta bli att fundera över hur få gånger jag hade hört honom säga något sådant om mig förut. Var det lättare nu när allt var över? Och vi började närma oss hans port och vi visste båda två att jag borde vända om. Och han kramade mig lite för länge och kysste mig på kinden och jag sköt honom försiktigt ifrån mig, kände hur farligt det var. Och jag gick barfota hela den asfalterade vägen hem till mig och hörde allt vi sagt spelas upp i mitt huvud om och om igen. Och jag somnade med en klump i magen den natten, för jag trodde inte att vår tid skulle komma, den hade redan dragit förbi utan att vi ens visste om att den funnits där.

Nu är inte längre nuet ett problem. Nuet är inte en ständig längtan eller saknad. Iallafall inte efter honom. Och det är så konstigt att det kan kännas så naturligt och självklart redan efter bara några dagar. Det känns bra att äntligen ha lite vardag tillsammans, nästan som vilket par som helst. Och jag vill inte tänka på framtiden men det är svårt när han sitter med pappret i handen. Han sa att han skulle tacka nej även om han kom in, men jag vet att det inte längre stämmer. Och idag är dagen han måste bestämma ifall han ska vidare in i ett nytt kapitel av sitt liv, idag är dagen han ska bestämma om allt vi pratat om att göra tillsammans blir någonting som jag får göra själv. Ifall vi ska ge oss in i ett nytt stadie av milslånga avstånd, tidskillnader och tårfyllda avsked. Och jag vet vad han kommer att svara även fast han inte sagt det rakt ut. Förmodligen har han redan svarat, eller så håller han på just nu. Och jag har peppat honom till att göra det som känns rätt för honom, utan att nämna att det sliter lite i mig att veta att det ännu en gång blir jag som måste anpassa mig efter honom. Jag som aldrig velat behöva vara den. Den som har minst viktiga måsten, den som faktiskt kan anpassa sig medan den andre inte kan det. Börjar han plugga nu är han fast, och vill vi vara med varandra så är det endast jag som kan anpassa mig. Endast jag som har möjligheten att följa honom. Och det värsta är att en del av mig känner att jag inte vill. Han ska flytta i minst två år och jag vill inte följa med honom.

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket som jag vill se. Så mycket som jag vill uppleva innan jag är redo för nästa kapitel. Och han är redo nu. Det kom nästan som en chock när jag insåg att han faktiskt övervägde att tacka ja. Han som hela tiden sagt att han skulle vänta något år. Vad händer med mina drömmar om jag ska följa hans? 

Och alla säger att han måste ta chansen, och jag hör mig själv hålla med.

För ett år sedan sprang jag runt i en grön klänning, drack vin direkt ur dunken och dansade mig snurrig på en stor altan. För exakt ett år sedan fyllde min bästa vän år, solen sken och sommaren kändes för första gången inom räckhåll. 

Jag minns så väl när du skrev. Det var egentligen ingenting ovanligt, men det kändes lika mycket i magen varje gång. Fylldes du någonsin med glädje när jag skrev till dig? Med en bubblande glädje som letade sig ut i fingertopparna? Det var ett sms om någonting helt oviktigt men jag visste precis vad det betydde, precis vart det skulle leda. I natt skulle jag möta upp dig någonstans på stan, i natt skulle jag få somna i din famn. I natt skulle du hålla min hand. En natt som så många andra. 

Det var ingenting vi gjorde i början, höll varandras händer. Vi var ju inte tillsammans, vi var ju egentligen ingenting. Men tiden gick och numera när natten kom krypande sökte vi varandras händer, som om det var något vi gjorde ovetandes i sömnen. För inte kunde vi väl erkänna att båda ville det, iallafall inte högt. Inte så att den andre skulle få bekräftelsen att vi tyckte om närheten av varandra. Det var som om vi trodde att den andre inte skulle komma ihåg någonting från natten när vi på morgonen klev upp ur sängen. Som om natten gjorde det okej att kyssas som om det inte fanns någon annan i hela världen vi hellre ville kyssa. Som om ingen av oss skulle minnas hur jag drog handen genom ditt hår och sa att du var fin. Som om jag skulle glömma hur du smekte mig på kinden, pussade mig på pannan och tittade mig sådär länge och djupt i ögonen. Det var som att det var okej på natten, för vi skulle ändå låtsas som att vi inte kände någonting för varandra så fort vi klev upp ur sängen igen.

Mycket har hänt på ett år. Mycket har förändrats. Men jag känner mig fortfarande som flickan i den gröna klänningen, snurrandes på den stora altanen. Jag hade fortfarande kunnat varit hon som tittade på dig i sömnen, undrandes om du någonsin skulle kunna känna någonting för henne. Hade det varit annorlunda om jag stannat kvar? Stannat kvar i det komplicerade vi som aldrig riktigt var ett vi. Hade det någonsin blivit öppet, bekvämt och på riktigt?

Jag försöker föreställa mig dig med någon annan, gåendes hand i hand på stan. Och hur orättvist det än är hoppas en del av mig att jag aldrig får uppleva det. Endast tanken gör så ont i bröstet. Kanske är det bara tanken att du skulle släppa in någon när du hade så svårt att släppa in mig som gör ont. Kanske är det för att jag har så svårt att helt släppa taget om dig. Men samtidigt vill jag att du ska må bra, att du ska hitta någon som ser dig för den du är bakom alla fasader och all ironi. Någon som ser den sidan av dig som jag trodde mig urskilja ibland. Någon som plockar fram den så att alla kan se. Den delen av dig som du gömmer för att du tror att det skulle få dig att verka skör. Den delen av dig som fick mig att vara kvar trots alla de gånger du gjorde mig besviken, den delen som fick mig att vara kvar i osäkerheten och förvirringen av oss.

Du skriver att du mår bra så länge jag är lycklig. Och det är jag nu. Jag är lycklig med någon som vågade släppa in mig. Och kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig släppte in mig, att du aldrig fick mig att tro på att vi någonsin kunde bli på riktigt. Kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig vågade säga någonting innan det var försent, för det gjorde inte jag heller. Och trots allt var det jag som slutade det som vi påbörjade en natt för över två år sedan.

Och jag läser igenom gamla konversationer, lyssnar på listan jag gjorde endast med låtar som var relaterade till dig. Mycket har hänt sedan vi sist sågs, mycket har förändrats. Nästan ett och ett halvt år har gått. Känner vi ens varandra längre? 

Jag ser bilder på dig dyka upp nu och då och det är nästan komiskt hur jag reagerar. Det är nästan komiskt att hjärtat fortfarande hoppar till varje gång jag ser ditt namn, innan jag kommer på att vi gått vidare för länge sedan, om vi nu ens hade någonting att gå vidare ifrån. 

Oftast nu för tiden känns du mest som en avlägsen bekant, någon som jag kanske kände en gång men inte delar någonting med längre. Men ibland flimrar bilder förbi och minnena känns riktiga. Avlägsna minnen som i vissa stunder blir levande igen. Som första gången jag såg dig kliva in på den där baren, jag minns hur attraktiv jag tyckte att du var. Inte kunde jag då veta att du redan samma kväll skulle skaka min hand, redan samma natt skulle knappa in ditt nummer på min mobil. Jag minns hur charmig du var, hur du fick alla att le. Och jag minns förvåningen över att vi hördes av redan dagen efter, att du undrade om vi ville träffa er den kvällen igen. Jag minns hur jag fick stoppa ett bubblande skratt som jag inte visste vart det kom ifrån.

Jag minns när du bjöd in oss till den där showen, hur jag drack lite för mycket för att jag ville kunna slappna av. Jag minns hur vi den natten kysstes i din säng, minns känslan när du höll kvar mig i din famn trots att det blivit dag igen. 

Och jag minns hur öppen du var och hur läskigt det kändes. Jag som var en sådan som höll saker mer diskreta. Jag minns första gången du kysste mig framför dina vänner, minns när din chef kom fram och presenterade sig, sa att det var kul att få ett ansikte på hon som du pratat så mycket om. Och jag minns hur glad jag blev över att du ville visa alla att jag var hon som var med dig.

Ibland känns bilderna så verkliga. Så nära och välbevarade. Andra dagar undrar jag om jag ens känner dig.

Vissa dagar känns det konstigt att se bilder när du kysser någon annan, någon med ljusbrunt hår och fina ögon, men sedan kommer jag på att jag också kysser någon annans läppar nu. Någon jag vill vara med. Och jag har kysst många läppar sedan du flyttade till andra sidan jorden. Ändå kan jag ibland fortfarande minnas just hur dina armar kändes, just hur din hand kändes i min. 

I natt var du här igen. Du hälsar på i mina drömmar med jämna mellanrum. Men i natt var inte som i alla andra drömmar, i natt var det som om ingenting i mitt liv hade förändrats sedan du åkte. I natt var det som om jag stod kvar där du lämnade av mig med bilen sista gången. Som om jag fortfarande hoppades att du skulle komma tillbaka, som om jag fortfarande hoppades att vi skulle träffas igen. 

Jag bad dig stanna till, bad dig vara här och nu, för snart skulle du försvinna. Och det var som att jag visste att du inte var på riktigt, som att jag visste att jag snart skulle vakna. Så jag bad dig bara stanna kvar vid min sida, bad dig finnas där i nuet. Där i mitt påhittade nu. Och du tittade på mig och det var som att du förstod. Som att du förstod att vi snart skulle skiljas åt igen, kanske för att aldrig träffas mer. Våra liv hade ju förändrats nu och våra önskningar och viljor likaså. Och jag låg där med huvudet på ditt bröst och ingen sa någonting, vi bara fanns där i ett påhittat nu för att snart vara redo att skiljas åt och återvända till verkligheten igen.