just smile
happy now?
just smile bitch
ett gift
Det slår i bröstet. Som en hammare, eller en borr. Som försöker ta sig in i hjärtat. Förstöra lite. Sprida ut ett gift som får varenda blodåder i kroppen att bränna till. Långsamt sprider det sig. Sådär långsamt så att man kan hålla ut till en viss smärtgräns är nådd. Sprider sig först i hjärtat, sedan ut i blodet, upp i ögat och ut i tårkanalen. Kniper man nog hårt kommer det aldrig ut. Säger man ingenting och låter bli att titta någon i ögon så behöver det aldrig synas. Aldrig märkas. Då stannar det inom en. I själen. I djupet. I hjärtat och blodet. Smärtan vilar med tiden, men man får kämpa för att hålla kontrollen. Ibland väcks det till liv helt utan förvarning.
Och jag har lovat att inte gråta, att inte fälla en enda tår. Det är svårt, men jag försöker. Försöker hålla mitt löfte.
Jag är inte stolt gällande alla handlingar i livet, men allt dessa hat sårar min tro på mänskligheten. Hur hat kan vara så enormt starkt. Vilken kraft, vilken styrka. Ett enda ord och man trycker ner någon genom fotsulorna och ner i golvet. Ner i golvet där man sedan kliver, vänder sig om och spottar. Och allt som jag någonsin trott på försvinner sakta, torkar ut tillsammans med spottet på “ditt” golv. Allting är så oförklarligt, för även om det gick att förklara så skulle ingen någonsin lyssna. För spottet tar inte död på hatet, hatet tar död på människan. Alla lider och de som inte lider gör det ändå.
Det slår i bröstet. Som en hammare, eller en borr. Som försöker ta sig in i hjärtat. Förstöra lite. Sprida ut ett gift som får varenda blodåder i kroppen att bränna till. Långsamt sprider det sig. Sådär långsamt så att man kan hålla ut till en viss smärtgräns är nådd. Sprider sig först i hjärtat, sedan ut i blodet, upp i ögat och ut i tårkanalen. Kniper man nog hårt kommer det aldrig ut. Säger man ingenting och låter bli att titta någon i ögon så behöver det aldrig synas. Aldrig märkas. Då stannar det inom en. I själen. I djupet. I hjärtat och blodet. Smärtan vilar med tiden, men man får kämpa för att hålla kontrollen. Ibland väcks det till liv helt utan förvarning.
Och jag har lovat att inte gråta, att inte fälla en enda tår. Det är svårt, men jag försöker. Försöker hålla mitt löfte.
Jag är inte stolt gällande alla handlingar i livet, men allt dessa hat sårar min tro på mänskligheten. Hur hat kan vara så enormt starkt. Vilken kraft, vilken styrka. Ett enda ord och man trycker ner någon genom fotsulorna och ner i golvet. Ner i golvet där man sedan kliver, vänder sig om och spottar. Och allt som jag någonsin trott på försvinner sakta, torkar ut tillsammans med spottet på “ditt” golv. Allting är så oförklarligt, för även om det gick att förklara så skulle ingen någonsin lyssna. För spottet tar inte död på hatet, hatet tar död på människan. Alla lider och de som inte lider gör det ändå.
a new beginning
It’s a start.
A start in different directions.
You went one way,
I went the other.
In our new destinations we started a beginning.
A beginning of something we used to run from
before we had reached it.
Something we were afraid of.
Something we couldn’t have,
but couldn’t be without.
Something we couldn’t resist,
even though we tried.
It was all,
and nothing.
It was love.
We didn’t confess,
but didn’t care to hide.
We were brave and cowards,
two independent people who were in need of eachother.
We couldn’t live with eachother,
but didn’t want to live without.
You broke my heart by leaving me,
I broke your heart by being the one you had to leave.
Even though you had no choice,
it still hurts remembering,
how you went one way,
and I went the other.
To start a new beginning,
in new directions.
Finding love in other ways.
It’s a start.
A start in different directions.
You went one way,
I went the other.
In our new destinations we started a beginning.
A beginning of something we used to run from
before we had reached it.
Something we were afraid of.
Something we couldn’t have,
but couldn’t be without.
Something we couldn’t resist,
even though we tried.
It was all,
and nothing.
It was love.
We didn’t confess,
but didn’t care to hide.
We were brave and cowards,
two independent people who were in need of eachother.
We couldn’t live with eachother,
but didn’t want to live without.
You broke my heart by leaving me,
I broke your heart by being the one you had to leave.
Even though you had no choice,
it still hurts remembering,
how you went one way,
and I went the other.
To start a new beginning,
in new directions.
Finding love in other ways.
för att sedan förstöra allt som någonsin liknat ett normalt tillstånd
Vaknade en natt med en dröm som helt detaljerat hade naglat sig fast i mig. Jag var berörd, förkrossad, upprymd och lycklig på samma gång, trots att det inte ens var om mig jag drömt om. Historian upprepades i mitt minne och jag var tvungen att sätta mig och skriva ner den. Dagen till ära får ni ta (en liten) del av min känslomässiga dröm:
"Hjärtat stannade och huvudet snurrade. En stöt från magen spred ut en känsla i hela kroppen, en gnistrande känsla som hon aldrig tidigare känt. Plötsligt förstod hon uttrycket med “fjärilar i magen“. Fast detta var så mycket bättre, så vackert och skört. Han fick hela hennes bröst att smälta inombords. Hon ville lyfta handen, dra den genom han mörkbruna hår, röra vid honom.
Lika fort som det kommit, lika fort var det över. Han backade och såg ursäktande på henne. Öppnade munnen för att säga någonting och stängde den sedan igen. Hans blick såg så förfärad ut och hon försökte få kontroll över sin röst. Hon ville så gärna dra honom intill sig igen, frysa tiden och stanna där. Klamra sig fast runt hans hals. Han spred en sådan värme i henne, en känsla som hon aldrig förut hade känt och hennes hjärta skrek efter hans. Ville så gärna lägga handen på hans bröst och känna hur hans hjärta slog, om hans hjärta slog lika snabbt som hennes. Istället samlade hon allt av det lilla sunda förnuft som hon hade kvar. Gjorde allt för att han inte skulle se vad som försiggick inom henne.
“Det är lugnt”, sa hon så högt som hennes svaga röst klarade av, innan hon vände sig om och skyndade in genom porten, försökte gå så stadigt som två knäsvaga ben förmådde.
“Det är lugnt”, sa hon så högt som hennes svaga röst klarade av, innan hon vände sig om och skyndade in genom porten, försökte gå så stadigt som två knäsvaga ben förmådde.
Det gjorde så ont. Det bultade och skrek inom henne. Hon log och grät om vart annat och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon hade aldrig varit så frustrerad, ingen hade förut påverkat henne på det sätt han hade. Hon kände sig så naiv, så ogrundligt förvirrad. Hon sträckte ut handen och försökte greppa tag i någonting, greppa tag i någon slags verklighet och ta henne ur det tillstånd som skulle ha gjort hennes gamla jag skräckslagen. Hon var skräckslagen. Skräckslagen och bubblande. Tiden tycktes stå stilla och hon kunde inte för allt i världen förstå vad som hände med henne. Hon hade aldrig trott, att någonting kunde komma så fort. Komma så fort och påverka mer än någonting tidigare hade gjort, för att sedan förstöra allt som någonsin liknat ett normala tillstånd."
Hjärtat stannade och huvudet snurrade. En stöt från magen spred ut en känsla i hela kroppen, som jag aldrig tidigare känt, och plötsligt förstod jag uttrycket med “fjärilar i magen“. Fast detta var så mycket bättre, så vackert och skört. Han fick hela mitt bröst att smälta inombords. Jag ville lyfta handen, röra vid honom.
Lika fort som det kommit, lika fort var det över. Han backade och såg ursäktande på mig. Öppnade munnen för att säga någonting och stängde den sedan igen. Hans blick såg så förfärad ut och jag försökte få kontroll över min röst. Jag ville så gärna dra honom intill mig igen. Han spred en sådan värme i mig, en känsla som jag aldrig förut hade känt och jag ville så gärna ha honom. Ville så gärna lägga handen på hans bröst och känna hur hans hjärta slog, om hans hjärta slog lika snabbt som mitt. Istället samlade jag allt av det lilla sunda förnuft som jag hade kvar. Gjorde allt för att han inte skulle se vad som föregick inom mig. “Det är lugnt”, sa jag så högt som min svaga röst klarade av, innan jag vände mig om och skyndade in genom porten, försökte gå så stadigt som två knäsvaga ben förmådde.
Det gjorde så ont. Det bultade och skrek inom mig. Jag log och jag grät om vart annat och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig varit så frustrerad, ingen hade förut påverkat mig på det sätt han hade. Jag kände mig så naiv, så ogrundligt förvirrad. Jag sträckte ut handen och försökte greppa tag i någonting, greppa tag i någon slags verklighet och ta mig ur det tillstånd som skulle gjort mitt gamla jag skräckslagen. Jag var skräckslagen. Tiden tycktes stå stilla och jag kunde inte för allt i världen förstå vad som hände med mig. Jag hade aldrig trott, att någonting kunde komma så fort och påverka mer än någonting tidigare gjort, för att sedan förstöra allt som någonsin liknat ett normala tillstånd
pick me up
What do you get when you fall in love
What do you get when you crash and burn
Lessons learned about yesterday
will never be forgotten never ever thrown away
you may find yourself where you thought you dropped you of
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
What do you get when you never learn
What do you get when life takes a turn
You may find yourself in the same situation
Learn from the past and avoid the allegations
You may find yourself where you thought you dropped you of
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
You may think to yourself man it can't be that hard
Then why am I rolling rouches out of my businesscards
You may think to yourself man whats there to say
Don't say anything you wont help me anyway
Come and pick me up come and pick me up
x2
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
What do you get when you fall in love
What do you get when you crash and burn
Lessons learned about yesterday
will never be forgotten never ever thrown away
you may find yourself where you thought you dropped you of
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
What do you get when you never learn
What do you get when life takes a turn
You may find yourself in the same situation
Learn from the past and avoid the allegations
You may find yourself where you thought you dropped you of
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
You may think to yourself man it can't be that hard
Then why am I rolling rouches out of my businesscards
You may think to yourself man whats there to say
Don't say anything you wont help me anyway
Come and pick me up come and pick me up
When I'm down down down down down can you pick me up
When I'm feeling sad and grey can you make it stop
When I'm thinking hard about yesterday
What used to be the present has already flown away
When I'm down down down down down can you pick me up
Come and pick me up
skinny boy
It might be a forgery this memory
But if it is then let it be so
Some times when you tell a lie a lot of times
You might believe that it's true
But where does it end
But if it is then let it be so
Some times when you tell a lie a lot of times
You might believe that it's true
But where does it end
do we start a new begin?
Where does it end
Where does it end
/ Isak strand
sårat mig
för du ringde mig mitt i natten, grät på andra sidan av luren.
jag hade velat gråta jag med, för det vi hade haft hade betytt mycket för mig.
men saken var den, att det var du som hade sårat mig.
hat
Hatar alla dessa ord som gör världen mycket fulare.
Hatar dessa känslor som kommer av osäkerhet.
Hatar samhället som får alla att tro att man ska bete sig på ett visst sätt.
Hatar alla dessa människor som bara ser allt ur ena synvinkeln.
Hatar dessa mobiltelefoner.
Hatar besvikelse.
Hatar människor som vägrar ändra på sin åsikt.
Hatar folk som måste förstöra eller försvåra någonting fint.
Hatar blickar som menade att trycka ner.
Hatar alla dessa missförstånd.
Hatar människor som inte ger andra en chans.
Hatar att det blev ett fel i ritningarna.
Ord som bara finns till för att såra, för att förstöra.
Hatar dessa känslor som kommer av osäkerhet.
Känslor som får folk att tro saker om andra som inte är sanna.
Hatar samhället som får alla att tro att man ska bete sig på ett visst sätt.
Få alla att tro att man ska agera på ett visst sätt bara för att man "ska".
Hatar alla dessa människor som bara ser allt ur ena synvinkeln.
De som tror att det gör andra en tjänst genom att smutskasta någon utan att låta den berätta sin version.
Hatar dessa mobiltelefoner.
Som aldrig vibbrerar av rätt avsändare.
Hatar besvikelse.
Personer som man trodde var de sista som skulle svika.
Hatar människor som vägrar ändra på sin åsikt.
Ändra sin inbillning om att allt måste vara på ett visst sätt.
Hatar folk som måste förstöra eller försvåra någonting fint.
Bara för att man inte vågar må bra och uppskatta.
Hatar blickar som menade att trycka ner.
Bara för att få den själv att ses som "högre".
Hatar alla dessa missförstånd.
Som gör det så svårt att förklara.
Hatar människor som inte ger andra en chans.
Som alltid har rätt.
Hatar att det blev ett fel i ritningarna.
När samhället var färdigbyggt så gick inte felen att ta tillbaka.
Jag som inte ens kan hata.
Jag som inte ens kan hata.
förvirringen är uppenbar
Jag öppnar ögonen och det tar en stund innan jag inser att jag ligger i din 90 cm breda säng. Du ligger uppe på mig och det känns som att jag ska sprängas. Som att revbenen trycks ihop och går av vilken sekund som helst. Bilden av dig är suddig. Vätskan som rinner i mina ådror pumpar ut en obehaglig yrsel i varje liten kroppsdel. Du kysser mig. Inte stressigt eller ryckigt, bara långsamt och mjukt. Fint, på något vis. Allting snurrar och av någon konstig anledning så kysser jag dig tillbaka. Som om jag fullföljde något slags mönster. Förvirringen är uppenbar. Vad händer? Det snurrar till igen, och sedan blir det lika mörkt som innan.
Slår upp ögonen igen, hela rummet snurrar och illamåendet är ett faktum. Jag sätter mig upp och du säger
någonting jag inte kan höra. Försöker lugna mig på något vis. Jag ser mig förvirrat omkring och försöker fråga mig själv vad jag håller på med, innan yrseln tar över. Jag reser mig upp, och allt blir svart igen.
Några timmar tidigare sitter jag i ditt kök. Kniven skär i takt till musiken. Du ser så van ut där du står med huvudet neråtböjt över skärbrädan. Ditt hår lockar sig i nacken, vilket får dig att se busig ut. Musiken som du älskar strömmar behagligt ut ur högtalarna. Du dukar fram fint och sjunger lite gulligt med i musiken. Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet i din lägenhet. En lägenhet med vita väggar och det högt i tak. Det är mörkt ute och du häller upp två glas vin. Jag skrattar och du ser på mig med din oförstående blick.
Jag försöker föreställa mig ditt liv innan allt gick snett, hur allting såg ut då. Värmen inom mig säger att jag alltid vill finnas här och hjälpa dig på rätt väg, min fina vän.
Jag öppnar ögonen och det tar en stund innan jag inser att jag ligger i din 90 centimeter breda säng. Du ligger uppe på mig och det känns som att jag ska sprängas. Som att revbenen trycks ihop och går av vilken sekund som helst. Bilden av dig är suddig. Vätskan som rinner i mina ådror pumpar ut en obehaglig yrsel i varje liten kroppsdel. Du kysser mig. Inte stressigt eller ryckigt, bara långsamt och mjukt. Fint, på något vis. Allting snurrar och av någon konstig anledning så kysser jag dig tillbaka. Som om jag fullföljde något slags mönster. Förvirringen är uppenbar. Vad händer? Det snurrar till igen, och sedan blir det lika mörkt som innan.
Slår upp ögonen igen, hela rummet snurrar och illamåendet är ett faktum. Jag sätter mig upp och du säger
någonting jag inte kan höra. Försöker lugna mig på något vis. Oförstående över situationen skäms jag över mig själv. Jag ser mig förvirrat omkring och försöker fråga mig själv vad jag håller på med, innan yrseln tar över. Jag reser mig upp, och allt blir svart igen.
Några timmar tidigare sitter jag i ditt kök. Kniven skär i takt till musiken. Du ser så van ut där du står med huvudet neråtböjt över skärbrädan. Ditt hår lockar sig i nacken, vilket får dig att se busig ut. Musiken som du älskar strömmar behagligt ut ur högtalarna. Du dukar fram fint och sjunger lite gulligt med i musiken. Vi sitter mitt emot varandra vid köksbordet i din lägenhet. En lägenhet med vita väggar och det högt i tak. Det är mörkt ute och du häller upp två glas vin. Jag skrattar och du ser på mig med din oförstående blick.
Jag försöker föreställa mig ditt liv innan allt gick snett, hur allting såg ut då. Värmen inom mig säger att jag alltid vill finnas här och hjälpa dig på rätt väg, så länge du låter mig göra det. Min fina vän.
besviken
lycklig, arg, sårad, glad, besviken, irriterad, trött, varm, pigg, kall, hel och samtidigt väligt tom.
vill begrava mig i en snöhög, samtidigt som jag bara vill leva i nuet.
det är bra och dåligt på samma gång och jag försöker att inte tänka så mycket.
det är bra och dåligt på samma gång och jag försöker att inte tänka så mycket.
our song
If the stars burn out and no longer shine
I'll still search for heaven right in your eyes
I'll still search for heaven right in your eyes
/ ron pope
a deep beauty
A deep beauty
She is deep,
sometimes so deep that people don’t understand her.
She loves beauty, and has learnt to see it everywhere.
In everything.
In summer, in winter, in rain, in hate, in love, in trust.
Even lies have beauty.
Some kind of unknown thruth.
Black rooms have doors.
The darkness has stars.
Happiness and sadness,
All things is connected to each other.
Without sadness, you can’t feel happiness.
Without hate, you don’t know love.
Sometimes she thinks too much,
and sometimes she feels a lot.
Sometimes she laughs instead of showing that she wants to cry.
Sometimes she disappears into the music.
Sometimes she is sitting on the floor in her lonliness and smiles at the thought of being happy.
Sometimes love paralyzes her capacity to understand what is right or wrong.
But despite her shortcomings,
She will always be my best friend.She is deep,
She is deep,
sometimes so deep that people don’t understand her.
She loves beauty, and has learnt to see it everywhere.
In everything.
In summer, in winter, in rain, in hate, in love, in trust.
Even lies have beauty.
Some kind of unknown thruth.
Black rooms have doors.
The darkness has stars.
Happiness and sadness,
All things is connected to each other.
Without sadness, you can’t feel happiness.
Without hate, you don’t know love.
Sometimes she thinks too much,
and sometimes she feels a lot.
Sometimes she laughs instead of showing that she wants to cry.
Sometimes she disappears into the music.
Sometimes she is sitting on the floor in her lonliness and smiles at the thought of being happy.
Sometimes love paralyzes her capacity to understand what is right or wrong.
kyla
Tröja på tröja, byxor, tjockstrumpor, täcken. Kylan kommer inifrån.
Smärtstillande som sägs ta bort allt lindrar det värsta i några minuter.
Ska inte gråta, är starkare än så.
Försöker hålla emot.
Försöker att äta men kroppen säger emot.
Reser mig upp ur sängen, tar mig ryckigt framåt, skakandes inombords.
Försöker få kontroll på mina skakande händer.
Det känns så självklart.
Det känns så självklart.
Att det är jag.
Såklart.
Vad har jag gjort för fel?
Om det ena bara kunde gå över innan nästa satte igång.
Känner mig stressad.
Allt som måste göras.
Måste göras nu.
Jag hinner inte, orkar inte, kan inte.
Jag har inget val.
Jag måste kliva upp fast att kroppen strejkar.
Måste ta mig till skolan och låtsas som ingenting.
Som om den första syndromen som värker i mig inte är tillräcklig.
Inte tillräckligt med smärta.
Vill inte sova för vetskapen att jag måste kliva upp igen när jag vaknar.
Vill inte sova för vetskapen att jag måste kliva upp igen när jag vaknar.
ingen ny avgång till samma destination
För det känns inte lika främmande längre, man har som vant sig vid sjukhusatmosfären. Korridoren representerar inte längre död. Bara smärta och någon slags försök till hjälp. Det känns inte lika skrämmande, man vänjer sig vid tanken av att sitta fast. Att inte komma någon vart och vetskapen om att man kanske aldrig kommer att få ett svar. Första dagarna var värst, smärtan var hög och smärttröskeln ovan. Ouppvärmd. Tysta skrik väckte en om nätterna, man gnydde och kved tills det blev outhärdligt. Dålig sömn och dubbelvikt kropp. Kilon rasade och orken var som bortblåst. Viljan att röra på sig ströps av smärtan som vägrade ge upp. Starka tabletter som för någon timme lindrade smärtan litegrann, tillräckligt för att man kunde ligga ner, tillräckligt för att man kunde stå eller sitta utan att undra vart man skulle ta vägen. Veckor gick och efter någon månad kändes på bättre, för det kändes som att det närmade sig slutet. Att det inte var långt kvar, vilket gjorde en starkare. För jag var ganska stark. Envis till en viss grad.
Veckorna gick, hoppet sjönk och positiviteten kvävdes. Sjukhusbesöken blev mindre, svaren blev färre. Frågorna blev fler, gissningarna gav mindre värde. Någonstans inom mig skrek en röst. Högt, hest, argt. Kändes som så mycket blivit offrat, saker som jag ville kunna lägga all min fulla fokus på. Tiden blev min värsta fiende, tiden som försvann, rann iväg, avdunstade. Allt jag missade, allt sånt som fick mig att lämnas ur bilden. Det som jag inte fick ta del av längre. Månader försvann, långsamma som snabba.
Jag kan leva och skratta, till en viss mängd. Till en viss anpassad gräns. Och jag känner mig så låst, så låst och instängd och övergiven på något vis. Som att någon glömde mig kvar på en främmande perrongen. Som att tåget gick, försvann, och varken passagerarna eller tåget återvände igen. Det fanns ingen ny chans. Ingen ny avgång till samma destination. Jag var kvar, fast, och fick lära mig att anpassa min livsstil efter livets grymma regler.
För det känns inte lika främmande längre, man har som vant sig vid sjukhusatmosfären. Korridoren representerar inte längre död. Bara smärta och någon slags försök till hjälp. Det känns inte lika skrämmande, man vänjer sig vid tanken av att sitta fast. Att inte komma någon vart och vetskapen om att man kanske aldrig kommer att få ett svar. Första dagarna var värst, smärtan var hög och smärttröskeln ovan. Ouppvärmd. Tysta skrik väckte en om nätterna, man gnydde och kved tills det blev outhärdligt. Dålig sömn och dubbelvikt kropp. Kilon rasade och orken var som bortblåst. Viljan att röra på sig ströps av smärtan som vägrade ge upp. Starka tabletter som för någon timme lindrade smärtan litegrann, tillräckligt för att man kunde ligga ner, tillräckligt för att man kunde stå eller sitta utan att undra vart man skulle ta vägen. Veckor gick och efter någon månad kändes det bättre, för det kändes som att det närmade sig slutet. Att det inte var långt kvar, vilket gjorde mig starkare.
För jag var ganska stark. Envis till en viss grad.
För jag var ganska stark. Envis till en viss grad.
Veckorna gick, hoppet sjönk och positiviteten kvävdes. Sjukhusbesöken blev mindre, svaren blev färre. Frågorna blev fler, gissningarna gav mindre värde. Någonstans inom mig skrek en röst. Högt, hest, argt. Kändes som så mycket blivit offrat, saker som jag ville kunna lägga all min fulla fokus på. Tiden blev min värsta fiende, tiden som försvann, rann iväg, avdunstade. Allt jag missade, allt sånt som fick mig att lämnas ur bilden. Det som jag inte fick ta del av längre. Månader försvann, långsamma som snabba.
Jag kan leva och skratta, till en viss mängd. Till en viss anpassad gräns. Och jag känner mig så låst, så låst och instängd och övergiven på något vis. Som att någon glömde mig kvar på en främmande perrongen. Som att tåget gick, försvann, och varken passagerarna eller tåget återvände igen. Det fanns ingen ny chans. Ingen ny avgång till samma destination. Jag var kvar, fast, och fick lära mig att anpassa min livsstil efter livets grymma regler.
