foundmee -

Dina ögon söker någonting i mina. De letar djupt. Värmer. Och min kropp fylls med någon slags varm, stickande känsla. Jag ler, och hur djupt du än letar, så kommer du aldrig hitta något svar i mina ögon. För det är så mycket mer, så mycket mer än en blick. För du kan inte tolka den, det är för mycket känslor som gömmer sig där. Tittar du nog djupt blir du yr av allt som rör sig där inne. Du kramar mig och jag måste försöka behålla koncentrationen så att jag är kapabel att släppa dig igen sen.

Jag älskar dina kramar, de är så varma och ger mig alltid känslan av att du alltid kommer att vara där. Vara där och skydda mig. Jag vill stanna kvar där, aldrig släppa taget, så att du aldrig kan gå ifrån mig. Jag har saknat dem så mycket, saknat dig så mycket. Jag kan inte beskriva glädjen i mitt bröst av att bara se dig. En känsla som jag aldrig annars känner. Underbara du. Som är värd de bästa man kan få. Du, som jag var så livrädd att jag skulle mista. Fast kanske gjorde jag det också, eller så kanske det bara var en del av dig som försvann. Du, som jag skulle ge all lycka i världen om jag bara kunde. Du som ler leenden som träffar mig rakt i hjärtat. Du som skrattar och får alla omkring att skratta med. Du som låtsas som ingenting när det är någonting som tynger inom dig. Du som bryr dig så otroligt mycket utan att någon vet om det. Du som jag så många gånger förr önskade tyst för mig själv att jag älskade som något annat än en vän. Du.

"lidandet skapas av vårt begär efter att livet ska vara annorlunda"

Haft en underbar helg men underbara vänner. Livet leker och jag glömmer smärtan och ovissheten. Allt känns så bra och jag är så tacksam över att jag har så fina vänner som finns och gör allt så mycket bättre. Jag är lycklig och får känslan av att allt kommer att ordna sig. Blir så känslosam av all lycka som finns inom mig just nu att jag knappt vet vad jag ska ta mig till.

Jag önskar alla hade så fina vänner som jag har. Då skulle det inte existera något hat i denna värld.

Jag springer mitt i vägen, mitt i natten, mitt i ett sällskap som jag mår så bra i. Gatubelysningen lyser upp vägen och de vackra snöflingorna som virvlar i luften. De faller så tyst, så tyst och lugnt. Så stillsamt och vackert. Dessa vackra snöflingor. Jag stannar upp och bara tittar, tittar och njuter av livet just i denna stund.

Mina vänner springer om mig, mina underbara vänner som jag håller så varmt om hjärtat. De springer om mig och fångar snöflingor på tungan, skrattar så att det ekar ut i den tomma natten. Den tomma natten som vi nu fyller med glädje, hopp och förväntan. Vi kommer nog aldrig växa upp, aldrig bli för gammal. Kanske vårt utseende förändras, men själen kommer nog alltid vara densamma. Jag vill inte växa upp, vill inte vara för gammal för de här. För gammal för att fånga snöflingor på tungan och bara vara. Bara existera och göra saker på impuls. Man växer nog aldrig ifrån det, inte egentligen. Det finns bara människor som fått för sig det och försökt sprida det vidare.

Jag älskar det här. Älskar att skratta utan att känna efter, utan att behöva tänka efter. Att skratta just därför att ens inre bubblar av glädje och lycka över någonting så vackert. Vänskap. Livet. Allt är så fint. Så enormt stor och dyrbart. Och jag uppskattar livet mer än jag kan bära, uppskattar allt jag har. Det dunkar i bröstet och det känns så bra att se dem springa där i natten. De där fina människorna som förgyller min tillvaro. Finns så mycket lycka inom mig som jag bara vill skrika ut, skrika ut mitt i den mörka natten, men inte ens de skulle vara tillräckligt.

Jag lever, och livet är mer än bra. Det är fan så mycket bättre.

Jag springer mitt i vägen, mitt i natten, mitt i ett sällskap som jag mår så bra i. Gatubelysningen lyser upp vägen och de vackra snöflingorna som virvlar i luften. De faller så tyst, så tyst och lugnt. Så stillsamt och vackert. Dessa vackra snöflingor. Jag stannar upp och bara tittar, tittar och njuter av livet just i denna stund.

Mina vänner springer om mig, mina underbara vänner som jag håller så varmt om hjärtat. De springer om mig och fångar snöflingor på tungan, skrattar så att det ekar ut i den tomma natten. Den tomma natten som vi nu fyller med glädje, hopp och förväntan. Vi kommer nog aldrig växa upp, aldrig bli för gammal. Kanske vårt utseende förändras, men själen kommer nog alltid vara densamma. Jag vill inte växa upp, vill inte vara för gammal för de här. För gammal för att fånga snöflingor på tungan och bara vara. Bara existera och göra saker på impuls. Man växer nog aldrig ifrån det, inte egentligen. Det finns bara människor som fått för sig det och försökt sprida det vidare.

Jag älskar det här. Älskar att skratta utan att känna efter, utan att behöva tänka efter. Att skratta just därför att ens inre bubblar av glädje och lycka över någonting så vackert. Vänskap. Livet. Allt är så fint. Så enormt stor och dyrbart. Och jag uppskattar livet mer än jag kan bära, uppskattar allt jag har. Det dunkar i bröstet och det känns så bra att se dem springa där i natten. De där fina människorna som förgyller min tillvaro. Finns så mycket lycka inom mig som jag bara vill skrika ut, skrika ut mitt i den mörka natten, men inte ens de skulle vara tillräckligt.

Jag lever, och livet är mer än bra. Det är fan så mycket bättre.

var det mig du brukade älska?

En låt som alltid kommer få mig att tänka på någon. Något.

Något som var hemskt, fult, smutsigt och samtidigt bland de finaste jag vet.

Något som jag hatade, men som kan få mig att le ibland.

Något som var svårt och gjorde fruktansvärt ont.

Något som gjordes med oskydlighet. Oskyldighet och skuld.

Som gjordes med en sådan osjäviskt tanke. En osjävisk tanke som uppfattades egoistisk.

Något som byggde glädje, tröst och trygghet.

Något som smulade sönder hopp, skapade tårar och smärta.

Något som var så fruktansvärt vackert även i de fulaste sidorna.

Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ändå ligger du kvar här
Och jag hoppas du sover, jag smeker dig lätt om din hals

Jag vill inte spara min längtan
Jag har tänkt men aldrig fått tala
Så feg att jag viskar du hör säkert ingenting alls

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Ja, jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder nånstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Älskling hör på, jag tar steget ur vår sista dans

För jag går bara runt, runt, runt. Väntar på att telefonen ska ringa. Runt, runt och runt igen.

Försöker skratta bort de, skratta bort allt. Det skulle vara så lätt.

Allt annat som förut kändes svårt har på något vis tappat värde.

Tappat värde och krympt till formen. Blir mindre och mindre och till slut överrumplas allt jag förut tänkt på.

Överrumplas och döljs. Försvinner djupare in. För stunden.

Saker jag annars skulle ha tagit tag i, gjort någonting åt. Saker jag skulle försökt ändra på.

Ändra på eller förlåta. Förlåta eller förlåtas för. Allt smetas in i en geggig deg som aldrig

bakas ut. För annat kommer i vägen, annat som inte kan vänta. Som tar tankar som skulle ha ägnats åt annat egentligen. Jag kan inte avgöra längre. Jag ler men jag är rädd. Någonstans där inne.

Går runt, runt, runt. Väntar på att telefonen ska ringa.

I tried my best to never let you in to see the truth
And I've never opened up
I've never truly loved 'till you put your arms around me

/ christina perri

The things I gave away

They're not coming back for me

Should've learned from my mistakes but I never do

As I lay here all alone I hang up before I call

And admit to all my faults to pass the time

The things I gave away

They're not coming back for me

Should've learned from my mistakes but I never do

As I lay here all alone I hang up before I call

And admit to all my faults to pass the time

För hon står en bit ifrån honom, ser på honom i smyg. Ser på honom, som en gång vågade möta hennes blick. Ser på någon som en gång log mot henne, som en gång gick med sin hand i hennes. Han ser inte tillbaka, han ser henne aldrig i ögonen längre. Han ler aldrig i hennes närvaro. Inte längre.

Han klarade inte av att se henne i ögonen, möta hennes blick och låta henne se hur förvirrad han var inuti. Hur ledsen han var över hans misstag. Om han bara hade kunnat berätta. Berätta att han skämdes, skämdes över sig själv. Att han sköt bort allt som fanns inom honom. Att han också tänkte, att han också undrade. Att han också ville fråga, ville veta. Att han ville förklara, ville be henne förlåta honom. Det var bara lättare, mycket lättare, att låta bli.

Hon ville så gärna gå fram till honom. Skaka vett i honom, ta honom tillbaka till nuet. Verkligheten. Den verklighet där hon fortfarande fanns. Där ett förflutet som aldrig blivit utredd fanns. Få honom att prata. Tvinga honom att se på henne, trots att det verkade vara så fruktansvärt hemskt. Tvinga honom att vara ärlig, sådär ärlig som han aldrig var mot henne. För hon stod hellre där som ett fån, tog emot vetskapen om att hon inte var tillräckligt bra. Höra honom uttala de orden själv. Ge honom kniven och låta honom sticka den i henne. Bara det var han som gjorde det, han som sa det. Han som berättade sanningen. För visst måste det vara så? Att han skämdes över henne. Att hon inte var tillräckligt bra eller fin. Varför skulle han annars undvika hennes frågande blick? Hon ville så gärna visa vad hon kände, det var bara lättare, mycket lättare, att låta bli.

Det gick bra så länge han inte såg henne, trots att det fortfarande fanns där då. Det var bara enklare att dölja sina idiotiska handlingar när det inte fanns ett tydligt bevis. För när han såg på henne, så såg han det i henne. Såg vad han hade gjort med henne, trots att hon inte visade någonting. Hon log till och med, lite osäkert kanske. Men det var fortfarande ett leende, ett leende som inte var riktat åt honom. Men såklart, hon hade glömt honom nu, och han förstod henne. Varför skulle hon vilja ha någonting med en sådan som honom att göra?

Om hon bara hade vågat visa vad hon kände.

Om han bara hade kunnat vara ärlig.

För hon står en bit ifrån honom, ser på honom i smyg. Ser på honom, som en gång vågade möta hennes blick. Ser på någon som en gång log mot henne, som en gång gick med sin hand i hennes. Han ser inte tillbaka, han ser henne aldrig i ögonen längre. Han ler aldrig i hennes närvaro. Inte längre.

Han klarade inte av att se henne i ögonen, möta hennes blick och låta henne se hur förvirrad han var inuti. Hur ledsen han var över hans misstag. Om han bara hade kunnat berätta. Berätta att han skämdes, skämdes över sig själv. Att han sköt bort allt som fanns inom honom. Att han också tänkte, att han också undrade. Att han också ville fråga, ville veta. Att han ville förklara, ville be henne förlåta honom. Det var bara lättare, mycket lättare, att låta bli.

Hon ville så gärna gå fram till honom. Skaka vett i honom, ta honom tillbaka till nuet. Verkligheten. Den verklighet där hon fortfarande fanns. Där ett förflutet som aldrig blivit utredd fanns. Få honom att prata. Tvinga honom att se på henne, trots att det verkade vara så fruktansvärt hemskt. Tvinga honom att vara ärlig, sådär ärlig som han aldrig var mot henne. För hon stod hellre där som ett fån, tog emot vetskapen om att hon inte var tillräckligt bra. Höra honom uttala de orden själv. Ge honom kniven och låta honom sticka den i henne. Bara det var han som gjorde det, han som sa det. Han som berättade sanningen. För visst måste det vara så? Att han skämdes över henne. Att hon inte var tillräckligt bra eller fin. Varför skulle han annars undvika hennes frågande blick? Hon ville så gärna visa vad hon kände, det var bara lättare, mycket lättare, att låta bli.

Det gick bra så länge han inte såg henne, trots att det fortfarande fanns där då. Det var bara enklare att dölja sina idiotiska handlingar när det inte fanns ett tydligt bevis. För när han såg på henne, så såg han det i henne. Såg vad han hade gjort med henne, trots att hon inte visade någonting. Hon log till och med, lite osäkert kanske. Men det var fortfarande ett leende, ett leende som inte var riktat åt honom. Men såklart, hon hade glömt honom nu, och han förstod henne. Varför skulle hon vilja ha någonting med en sådan som honom att göra?

Om hon bara hade vågat visa vad hon kände.

Om han bara hade kunnat vara ärlig.

I never thought that you would be the one to hold my heart
But you came around and you knocked me off the ground from the start

You put your arms around me
And I believe that it's easier for you to let me go
You put your arms around me and I'm home

How many times will you let me change my mind and turn around
I can't decide if I'll let you save my life or if I'll drown

I hope that you see right through my walls
I hope that you catch me, 'cause I'm already falling
I'll never let a love get so close
You put your arms around me and I'm home

The world is coming down on me and I can't find a reason to be loved
I never wanna leave you but I can't make you bleed if I'm alone

You put your arms around me
And I believe that it's easier for you to let me go

I hope that you see right through my walls
I hope that you catch me, 'cause I'm already falling
I'll never let a love get so close
You put your arms around me and I'm home

I hope that you see right through my walls
I hope that you catch me, 'cause I'm already falling
I'll never let a love get so close
You put your arms around me and I'm home

You put your arms around me and I'm home

Han väntade på henne utanför, upprymd och glad inombords. Dörren öppnades och hennes lilla oskuldsfulla figur gjorde sig synlig i dörröppningen. Han log, kunde inte låta bli. Det var som ett gift som spred sig i hela kroppen. Han skrattade tyst för sig själv. Plötsligt kändes det så bra igen. Som att det var en ny start för honom. En ny start som bådade gott.

Hon sköt upp den tröga dörren och skyndade sig ner till honom där han stod och väntade på henne. Hon kände sig glad. Glad och upprymd inombords. Han log. Hon log tillbaka, kunde inte låta bli. Det kändes så lätt, så barnsligt lätt att bara gå rakt in i hans famn. Stå där och andas, känna doften av hans parfym borra sig in i lungorna. Det kändes naturligt, naturligt och nytt och spännande på samma gång. Hon lutade sig bakåt, han böjde huvudet neråt för att möta hennes blick. Hon kände sig så liten i hans närvaro.

Mitt där i den kalla natten, kysste han henne för första gången. Allt som hade känts som en början blev mindre nu, för det kändes som någonting mer. Någonting bra.

Några veckor senare. Han sitter på en bänk. Tyst. Skakandes. Det känns som att det brinner inom honom. Han lyfter handen. Slår, slår och slår. Slår handen in i väggen tills det rinner blod. Tills knogarna blivit mindre och känseln i handen försvunnit. Han är så förvirrad inuti. Rädd för konsekvenserna på hans handlande. Rädd för fortsättningen på historien, eller slutar den där?

Hon sitter tyst, livet runt omkring fortsätter. Det gör hennes med, men det sker mer per automatik. Hon är där, men inte närvarande. Hon har svårt att sätta ord på vad som känns, vad som känns och hur det känns. Om det gör ont, om det är förnedrande, om hon känner sig lurad, ledsen, uppgiven, eller tom. Känner så mycket och samtidigt ingenting.

Det dröjer timmar, dagar, veckor, månader. År och många slag, innan han förstår. Förstår att det han gjorde, var samma sak som han själv hatat någon för.

Han väntade på henne utanför, upprymd och glad inombords. Dörren öppnades och hennes lilla oskuldsfulla figur gjorde sig synlig i dörröppningen. Han log, kunde inte låta bli. Det var som ett gift som spred sig i hela kroppen. Han skrattade tyst för sig själv. Plötsligt kändes det så bra igen. Som att det var en ny start för honom. En ny start som bådade gott.

Hon sköt upp den tröga dörren och skyndade sig ner till honom där han stod och väntade på henne. Hon kände sig glad. Glad och upprymd inombords. Han log. Hon log tillbaka, kunde inte låta bli. Det kändes så lätt, så barnsligt lätt att bara gå rakt in i hans famn. Stå där och andas, känna doften av hans parfym borra sig in i lungorna. Det kändes naturligt, naturligt och nytt och spännande på samma gång. Hon lutade sig bakåt, han böjde huvudet neråt för att möta hennes blick. Hon kände sig så liten i hans närvaro.

Mitt där i den kalla natten, kysste han henne för första gången. Allt som hade känts som en början blev mindre nu, för det kändes som någonting mer. Någonting bra.

Några veckor senare. Han sitter på en bänk. Tyst. Skakandes. Det känns som att det brinner inom honom. Han lyfter handen. Slår, slår och slår. Slår handen in i väggen tills det rinner blod. Tills knogarna blivit mindre och känseln i handen försvunnit. Han är så förvirrad inuti. Rädd för konsekvenserna på hans handlande. Rädd för fortsättningen på historien, eller slutar den där?

Hon sitter tyst, livet runt omkring fortsätter. Det gör hennes med, men det sker mer per automatik. Hon är där, men inte närvarande. Hon har svårt att sätta ord på vad som känns, vad som känns och hur det känns. Om det gör ont, om det är förnedrande, om hon känner sig lurad, ledsen, uppgiven, eller tom. Känner så mycket och samtidigt ingenting.

Det dröjer timmar, dagar, veckor, månader. År och många slag, innan han förstår. Förstår att det han gjorde, var samma sak som han själv hatat någon för.

it's hard to see, when you're not looking

You make your way in

I resist you just like this

You can't tell me to feel

The truth never set me free

So i did it myself

You can't be too careful anymore

When all that is waiting for you

Won't come any closer

You've got to reach a little more,more,more,more,more

Open your eyes like i opened mine

It's only the real world

A life you will never know

Shifting your weight to throw off the pain

Well you can ignore it

But only for so long

You look like i did

You resist me just like this

You can't tell me to heal

And it hurts remembering how it felt to shut down

You make your way in

I resist you just like this

You can't tell me to feel

The truth never set me free

So i did it myself

You can't be too careful anymore

When all that is waiting for you

Won't come any closer

You've got to reach a little more

Open your eyes like i opened mine

It's only the real world

A life you will never know

Shifting your weight to throw off the pain

Well you can ignore it

But only for so long

You look like i did

You resist me just like this

You can't tell me to heal

And it hurts remembering how it felt to shut down

/paramore

nu är det nära, igen. som det varit flera gånger nu, som jag tänkt flera gånger nu senaste tiden. trots att det gått mer än en månad sedan jag var så här nära sist, så kan jag inte känna annat än uppgivenhet. för ikväll orkar jag inte låtsas som att jag tror på mina egna ord. orden som säger att jag tror att allt blir bra den här gången. men bara ikväll.

kan någon hjälpa mig den här gången?

för du bar mig när min kropp inte orkade mer.
du bar mig för alla trappor för att jag så löjligt bett om att få se lite solsken,
less på att stirra in i en gul sjukhusvägg.

för när jag vaknade mitt i natten av att smärtan var outhärdlig,
höll du dig vaken för att se till mig.
för att hålla om mig i ett försök att lindra lite.

du höll dig vaken den natten när de hotat med att skicka ambulans
för att du hade lovat min mamma att se till mig.

du var den som satt bredvid mig när jag hade hög feber, tvingade mig att äta och tog emot mig när yrseln kom efter att jag rest mig upp.

du fanns där som den där tryggheten jag kunde klamra mig fast i när min vardag förändrades,
du fanns där, utan att förändras som nästan allt annat gjorde.

lever på gränsen mellan rätt och fel

ljuger för mig själv och alla andra,

säger att det inte känns.

att det inte finns någnonting där inom mig än.

och jag är rädd,

att det aldrig ska försvinna.

för jag vill inte, vill inte ha dig så.

ett sms, korta ord, en mening, ett hjärtslag.

sedan borta igen. pooof.

I think we’re growing up too fast

And these days are coming bash

I think we’re growing up too fast

But we’re young and built to last

We’re out of patience

A run away generation, lost

It’s time we really mean it

Everything you got we want it now

But don’t you call us wishful thinkers

I think we’re growing up too fast

And these days are coming bash

I think we’re growing up too fast

But we’re young and built to last

We’re out of patience

A run away generation, lost

It’s time we really mean it

Everything you got we want it now

But don’t you call us wishful thinkers

/ brolle

Doften finns kvar i rummet, smyger sig på så fort man kliver in. Den fyller mig med värme inombords. Om jag tar ett djupt andetag nästa gång jag lägger mig i sängen så kommer lukten fortfarande finnas kvar, kvar i sängen, i prydnadskuddarna och i överkastet. Leende läppar, du gör mig så glad. Din närhet gör mig glad och din alldeles egna doft. Du är så fin, så otroligt fin rakt igenom. Du bryr dig om mig, det vet jag att du gör. Dina små omsorgsfulla ord gör det så självklart, trots att det endast är dolda budskap i längre meningsuppbyggnader. Det finns någonting alldeles speciellt med dig, du finns liksom alltid där. Alltid där och alltid kvar, hur lång tid det än har gått. Skulle du bli rädd om jag sa att jag älskar dig? Jag älskar din personlighet, dina busiga ögon och din nyfikenhet. Din uppriktighet och ärlighet och glimten i ögat som du har. Vacker är du också, som om insidan speglas utåt. Trots allt som du har, allt som får mig att undra vad du ser i mig, så har jag aldrig sett dig på det sättet. Aldrig funderat på annat än vänskap. För det är vad du är till mig. En vän. En alldeles speciell vän som jag aldrig skulle vilja mista. Vi är som avlägsna vänner som är väldigt nära ändå. Det går nog inte riktigt att förklara, inte riktigt att få någon annan att förstå. Du har länge varit mycket för mig, men aldrig mer än så. Aldrig överstridit gränsen till vän. Jag tror, är nästan helt säker på, att du alltid har sett mig likadant. Det kanske är det som gör det så speciellt, kanske. Jag kan bara minnas en enda gång vi vågat säga så, säga vad den andre betyder för oss, och då var det ändå bara en liten del av allt.

Trots att mycket händer och mycket förändras, kanske hänger vi inte är med i svängarna. Trots att sommar blir till höst och vinter, och vår blir till sommar igen. Trots att solen går upp och sedan ner igen, så finns jag här för dig. Även om jag kanske aldrig kommer att säga det högt.

Doften finns kvar i rummet, smyger sig på så fort man kliver in. Den fyller mig med värme inombords. Om jag tar ett djupt andetag nästa gång jag lägger mig i sängen så kommer lukten fortfarande finnas kvar, kvar i sängen, i prydnadskuddarna och i överkastet. Leende läppar, du gör mig så glad. Din närhet gör mig glad och din alldeles egna doft. Du är så fin, så otroligt fin rakt igenom. Du bryr dig om mig, det vet jag att du gör. Dina små omsorgsfulla ord gör det så självklart, trots att det endast är dolda budskap i längre meningsuppbyggnader. Det finns någonting alldeles speciellt med dig, du finns liksom alltid där. Alltid där och alltid kvar, hur lång tid det än har gått. Skulle du bli rädd om jag sa att jag älskar dig? Jag älskar din personlighet, dina busiga ögon och din nyfikenhet. Din uppriktighet och ärlighet och glimten i ögat som du har. Vacker är du också, som om insidan speglas utåt. Trots allt som du har, allt som får mig att undra vad du ser i mig, så har jag aldrig sett dig på det sättet. Aldrig funderat på annat än vänskap. För det är vad du är till mig. En vän. En alldeles speciell vän som jag aldrig skulle vilja mista. Vi är som avlägsna vänner som är väldigt nära ändå. Det går nog inte riktigt att förklara, inte riktigt att få någon annan att förstå. Du har länge varit mycket för mig, men aldrig mer än så. Aldrig överstridit gränsen till vän. Jag tror, är nästan helt säker på, att du alltid har sett mig likadant. Det kanske är det som gör det så speciellt, kanske. Jag kan bara minnas en enda gång vi vågat säga så, säga vad den andre betyder för oss, och då var det ändå bara en liten del av allt.

Trots att mycket händer och mycket förändras, kanske hänger vi inte är med i svängarna. Trots att sommar blir till höst och vinter, och vår blir till sommar igen. Trots att solen går upp och sedan ner igen, så finns jag här för dig. Även om jag kanske aldrig kommer att säga det högt.

Det var släckt i rummet men jag behövde inte se någonting. Jag la på luren utan att riktigt komma ihåg vem jag hade pratat med och klev in i köket där jag fortfarande var omsluten av mörker. Jag hörde de andra skratta i rummet bredvid. Plötsligt klev du fram runt hörnet och hjärtat hoppade till i farten. Du gav mig ett ursäktande leende, fast att jag visste hur kul du tyckte det var att skrämma mig. Du blev med ens allvarlig, med en viss blick som jag inte kunde läsa. Du lutade dig fram och kysste mig, försiktigt och varsamt, som om du var osäker på att ifall jag skulle besvara den.

Jag log inombords där jag stod med ryggen lutad mot väggen och dig framför mig. Jag ville befinna mig där i resten av mitt liv. Någonting gjorde att jag så desperat ville ha dig. Ville så desperat gärna ha dig vid min sida. Du stannade upp och såg på mig, som för att se ifall allting var okej. Självklart var det okej. Okej, underbart, och bubblande. Hur kunde det vara någonting annat? Jag sa ingenting, tittade bara in i dina vackra ögon och drunknade för några sekunder. Försökte bosätta mig där, klamra mig fast så att du aldrig skulle kunna få mig att släppa taget. Jag log lite tafatt och kände mig som en brottsling. Som att jag stod där och gjorde någonting olagligt, någonting olagligt som gjorde mig exalterad. Huvudet snurrade en aning och jag drog dig intill mig igen, lät fingrarna glida in i ditt hår. Pulsen slog så hårt i bröstet att jag var rädd att du skulle höra den, i mina öron var den öronbedövande. Jag drogs in i ett nu där det var bara du och jag. Du och jag och ett mörker som nu kändes så bekvämt och välkomnande.

Steg hördes och mot min vilja så släppte du taget om mig, vi sköts ifrån varandra och in i verkligheten igen. Jag höll andan för att mina snabba andetag inte skulle höras. Hjärtat jobbade så snabbt och behövde mer syre än jag kunde få tag i. Två mörka skuggor som bildade figurer blev synliga och vi var inte längre ensamma.

“Där är ni ju!”

Du mötte min blick och log din fina, sneda, busiga leende som fick mina ben att skälva till en aning, innan du följde det andra tillbaka in i rummet. In i ljuset och omvärlden som jag förträngt. Tillbaka in i allt de som fick oss att inte våga blotta allt det där.

Jag stod kvar, såg ner på mina händer, drog ett djupt andetag och gick efter.

för du ringer alltid när du är full.

är det för att du har mer mod då?

för att du inte är lika rädd för att jag inte ska svara då?

för att du ska ha någonting att skylla på om någon skulle fråga?

för att du är för skuldmedveten för att hålla kontakten annars?

för att du då kan fråga om vi kan ses utan att behöva tänka efter?

ses.

ska vi ses?

foundmee

tyst för mig själv

begär

får känslan av att allt kommer att ordna sig

så stillsamt och vackert

älska

en osjälvisk tanke

runt, runt

another one

tightrope

lättare att låta bli

arms

bådade gott

not looking

careful

låtsas som att jag tror på mina ord

tryggheten

-

ett hjärtslag

growing up too fast

trots att sommar blir till höst

du, jag och ett mörker

någonting att skylla på