foundmee

Skuldkänslorna väller över,

Fattar inte vad jag gjort.

Skäms över mig själv,

Allting gick så fort.

Tänkte mig inte för,

Oansvarig som jag är.

Det var aldrig meningen,

Att det skulle sluta så här.

Står för vad jag gjort,

Men det lättar inte på samvetet.

Förlåt för dom falska förhoppningarna,

Det var helt omedvetet.

Ledsen för att jag fick dig att tro,

Ledsen för hur du känner.

Jag inser omöjligheten,

I att sluta upp som vänner.

Jag vet hur folk borde se mig nu,

Ni har rätt att tycka vad ni vill.

Redo att ta på min anklagelser,

Jag önskar att ett förlåt räckte till.

sometimes, I pretend to forgot you.

it's never simple to tell things that comes from your heart to a person, who doesn't even want to hear it

Minnen dyker upp,

Som jag inte kan placera.

Några får mig vilja gråta,

Fast dom vackra är ännu flera.

Utan förklaring,

Bara snabba bilder som plockas fram ur minnet.

Sånt jag försökt gömma,

Långt bak i sinnet.

Känslor dyker upp,

Svåra att hantera.

Hör början av en låt,

Och klarar inte av att lyssna mera.

Har svårt att dölja glädje,

Just den glädjen som inte vill mig väl.

Den får mig att le,

Samtidigt som den gräver hål i min själ.

Från att bära en mask,

Till att känna äkta lycka.

Endast en smal lina skiljer dom åt,

Ständigt hålla balansen för att inte råka ut för en olycka.

some people are meant to fall in love with each other, but not meant to be together.

I dream because there is no other way I could see it happen

Försöker leva i nuet,

Glädjas över det jag har.

Slutat lyssna när det gäller mig,

Tar inga ord på allvar.

Jag lever,

Jag skrattar.

Jag vet,

Jag fattar.

Jag är inte rädd,

Jag tar det som det är.

Försöker att inte tänka,

På alla besvär.

Kanske jag ramlar på vägen,

Men jag vet att jag kan klättra upp ur diken.

Jag förväntar mig inget,

Slipper bli besviken.

Vardagarnas känslolöshet,

Räddar mina dar.

Försöker leva i nuet,

Glädjas över det jag har.

Villig att hjälpa,

Fanns alltid där.

Jag var den som skulle få dig tillbaka,

Få dig att bli den du är.

Lyssnat så många gånger,

Försökt att förstå.

Jag var den som skulle hjälpa dig,

Med allt du ville uppnå.

Inga fler sena samtal,

Inga fler sena nätter.

Jag fick dig att lova,

Att aldrig mer röra några tabletter.

Jag fick dig att försöka,

Kommer ihåg alla gånger vi skrattat ihop.

Fast din mun var stängd,

Kunde jag höra dina nödrop.

Dom andra gick,

Men för dig så stod jag kvar.

Jag fick dig att tro på en bättre plats,

Berättade hur värdefull du var.

Du var alltid så stark,

Du ändrade mitt sätt att se på livet.

Världen var inte densamma igen,

Du ändrade motivet.

Som två motsatser,

Som aldrig var menade för varann.

Dom visste att det var en omöjlighet,

Men kunde inte motstå längtan som brann.

Trots att det var förbjudet,

Stod dom tillsammans den där natten i hamnen.

Hon skulle ha gjort vad som helst,

För att fått stanna där i den varma famnen.

Dom behövde mörkret,

För att lättare glömma deras verklighet.

Gamla minnen tycker upp,

Klarar bara av att träffas i hemlighet.

Det tar på hennes krafter att kunna stå emot,

Varje gång hennes blick möter hans.

Handlar det om en sista gång,

Eller om en ny chans?

Varför den plötsliga närhet,

Förvirrad som hon redan är.

Lägger skulden på sig själv,

Hon lät det bli såhär.

Så fort dom släpper taget,

Och går åt varsitt håll.

Känns det som att hon lurat sig själv,

Och backat ett steg närmare noll.

Inga frågor blev besvarade,

Inga frågor försvann.

Som två motsatser,

Som aldrig var menade för varann.

Hon undvek,

Den enda hon ville ha nära.

Han försökte låtsas oberörd,

Trots alla känslor han fått bära.

Om allt hade varit som förut,

Hade båda haft livsglöden kvar.

Om nu allt hade varit som förut,

Vilket det inte var.

Hon hade hoppats så länge,

Att hon blivit överrumplad av tveksamhet.

Hon hade provat dom flesta sätt att glömma,

Och tappat historians helhet.

Båda hade gått vidare,

Men kommit tillbaka gång på gång.

Utan att tänka sig för,

Utan framgång.

Utan att veta,

Utan att förstå.

Att deras kärlek var en omöjlig grej,

Visste dom båda två.

Plågas av drömmar,

Som får mig att tro.

Tro på en plats,

Utan tvivel och oro.

Det värsta är inte,

Hur mycket drömmarna tär.

Det värsta är inte,

Hur verkliga dom är.

Det värsta är inte hur dom väcker dom känslor,

Jag försöker glömma.

Det värsta är inte,

Hur dom träffar punkterna som är ömma.

Det värsta är inte,

Hur jag blir påverkad av din närhet.

Det värsta är inte,

Hur oberörd du verkar fast att du vet.

Det värsta är inte,

Hur dom stärker allt jag försökt lämna bakom.

Det värsta är hur patetiskt upprymd jag är när jag vaknar,

Och hur jag förtvivlat försöker att somna om.

Skrivna ord,

Håller inte i längden.

Det som händer men inte syns,

Jag vill inte vara en i mängden.

Vi ljuger och låtsas,

Men bara för varandra.

Hur mycket jag än försöker,

Så finns det inga andra.

Vi uppmuntrar varandra,

Till det vi egentligen inte vill.

Plågar oss själva,

Tills känslorna står still.

Vi tar oss ingen vart,

Han fastnat i ett oändligt spår.

Endast svart på vitt,

Vi lever oss in på samma sätt som om det vore igår.

Alltid på min vakt,

Vet hur enstaka ord berör.

Jag kan inte längre gråta,

Har lärt mig glömma hur man gör.

Vill ha en ny början,

Ge mig en ny start.

För feg för att berätta,

Bara viskar ohörbart.

Försöker skratta bort,

Det som tynger mig mest.

Tar emot osanna anklagelser,

Istället för att skrika i protest.

Tog dagen som den kom,

Ångrar min impulsivitet.

Rår inte för hur dina rörelser,

Fångar min uppmärksamhet.

Jag vill inte tro,

Att du är ett avslutat avsnitt.

Jag är rädd för att förlora,

Det som inte längre är mitt.