foundmee

Gruset knastrade under mina skor.

Musiken höjdes på högsta volym i hörlurarna.

Mörkret omkring mig påminde mig om natten.

Jag såg bara framåt, med huvudet gömt i huvan.

Fötterna rörde sig i takt till musiken, men jag kände ingenting.

Behövde inte anstränga mig minsta lilla för att ta mig framåt,

jag gick av mig själv. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg,

inte heller varför. Jag ville bara ut i mörkret.

Mörkret dolde allt.

Regnet som föll dolde tårar.

Om jag nu kunnat gråta. Jag hade inte gråtit sedan den där tiden,

tiden efter då du gick. Efter då, bestämde jag mig att inte fälla tårar för dig.

Det slutade med att jag slutade helt. Inte för att många hade sett mig gråta tidigare,

inte ens mina närmaste vänner.

Jag såg en bil åka förbi, men motorljudet drunknade i musiken.

Sväljer impulsen att lägga mig ner i det våta gräset.

Jag är inte rädd för mörker. Även fast jag kanske önskar det ibland.

Jag borde vara rädd, borde kolla mig bakåt när jag går igenom mörka, ensamma tunnlar.

Istället skrattar jag åt rädslan, tänker “kom och ta mig då”.

Jag ställer mig på kanten,

blickar ut mot havet, sluter ögonen och låter den råa kalla vinden blåsa mig i ansiktet.

Envis var jag, och förvirrad över den konstiga känslan i magen.

Kände mig tom.

Visste att känslan kom och gick.

Tänk om någon hade sett mig stå där.

Tänk om någon av mina vänner också av någon anledning hade varit ute då.

Då hade jag skämts.

Skämts över mig själv, skämts över hur rädd jag var för ensamheten.

För det var väl det jag var trots allt, rädd?

Förklaringen stämde inte överrens med den jag var,

men det var den enda förklaringen med logik.

Den enda förklaringen till varför jag greps av panik av att sitta själv en hel kväll.

Tänker hur lätt det vore att bara ta ett steg till,

Älskade farligheten.

Blev arg på mig själv. Varför ens tänka den tanken?

Jag vände mig sakta om. Tittade ner på mina skor som för att säga åt dom att röra på sig.

Tog ett djupt andetag, kände kylan blåsa igenom.

Det var bara att ta nya tag.

Visste ju trots allt,

Att känslan kom och gick.

Med utslitna trasiga skor, som en gång varit vita,

Vandrade vi två vänner fram genom vimlet av folk.

Vi fnissade åt allt och ingenting, jag och min bästa vän.

Vi visste vart vi var på väg,

På något omedvetet medvetet sätt så förstod båda två att vi förde stegen mot dig.

Det sa vi aldrig högt, vi behövde inte säga någonting.


Du var inte ensam, inte jag heller.

Du såg på mig med dina oskyldiga ögon,

Jag log. Jag log inombords och utombords, kunde inte låta bli.

Jag hatade dig, för du fick mig så svag.

Du hade kunnat få mig att göra nästan vad som helst,

men det berättade jag aldrig.

Jag sa aldrig hur fort mitt hjärta slog när jag såg dig.

Hade någonting förändrats om jag sagt det?

Vi var nära nu, möttes på hälften.

Allting runt omkring mig slutade existera,

Det var bara du och jag.

Artighetsfras.

Jag hade ingen aning om vad vi sa,

Jag såg bara dig. Även fast jag inte vågade se på dig för länge.

Skrattade av nervositet, jag som egentligen aldrig var nervös.

Flashback på flashback, allt hade varit lättare innan,

det var någonting jag skulle få lära mig leva med.

Ni skulle gå, jag försökte komma på någonting vettigt att säga,

som om någon brydde sig.

Din vän fick en kram, självklart började jag med honom,

självklart var det enklare.

Du fick en kram, men du släppte inte taget.

Du sa någonting som fick mig att skratta.

Det var så enkelt att stå där i din famn,

när du kysste mig på samma sätt som du gjort hundra gånger innan,

Även fast det varit länge sedan då.

Vi kunde inte glömma månaderna emellan gångerna,

månaderna utan kontakt alls,

även fast dom blev oviktiga när jag stod där med armarna runt din hals.

Men det var lika speciellt varje gång,

Men det sa jag såklart inte.

Jag visste redan när jag stod där, att det var en sista gång.

Jag ville inte lyssna på mig själv,

jag ville inte lyssna alls.

Jag ville känna hur hela magen fylldes av fjärilar,

Jag ville känna mig sådär patetiskt lycklig.

Även om det bara varade för stunden.

Jag stötte bort tankarna som skrek åt mig,

som frågade vad jag höll på med.

Jag tänkte vara glad,

tänkte inte låta dom dra ner mig.

Tänkte leva på lyckoruset. Det pyrde i hela kroppen.

Jag studsade fram, dansade, sjöng, skrattade.

Mina ögon lyste, det kunde alla se. Jag brydde mig inte,

tänkte inte dölja allt det där.

Jag fick vara dum den kvällen, bestämde mig för att ta smällen dagen efter.

Jag kunde inte hata mig själv,

för under flera månaders tid hade jag ju trots allt bara bett om en sista gång.

Och just då när jag stod där,

var jag lycklig.

Hon super sig full, vill leva i nuet och glömma allt hon tänker.

Han umgås och dricker, skrattar med ögon som blänker.

Hon känner ruset, hon dansar, hon skrattar.

Han ser henne le, att hon gömmer något där inne, klart att han inte fattar.

Hon är omringad av folk, men känner ensamhet ändå.

Han tycker hon är vacker, flickan han aldrig kan få.

Hon vill ha någon nära, när hon inte längre får hjälp av spriten.

Han har haft henne i sina tankar, trots att han vet att hon är för liten.

Hon ser hur han ser på henne, hon vet att hon egentligen inte vill.

Han möter hennes blick, vill bara ha henne intill.

Hon har tappat kontrollen, vet inte vad hon gör.

Han tappar sin behärskning, vill inte att någon förstör.

Hon vaknar upp med minnesluckor, minnesbilder av att hon spyr.

Han minns hennes kompis dra iväg henne, han minns att han var för yr.

Hon ligger ihopkrupen och stirrar in i väggen, förstår inte vad hon gjort.

Han slår näven i väggen, det skulle inte bli så, det skulle inte gå så fort.

Hon skäms över sig själv, skäms för den hon är.

Han tänker på henne, vill fortfarande ha henne där.

Hon är egentligen inte den tjejen, hon är bättre än så.

Han hade gjort lika mycket fel, men han vill inte förstå.

Hon ber om förlåtelse, hon var inte sitt riktiga jag.

Han super sig full, dag efter dag.

Han saknar, han önskar, han spottar, han svär.

Hon ångrar sig till tusen, var aldrig meningen att göra honom kär.

Jag valde det enda sättet,

Valde att inte ta del.

Ingen kan avgöra,

Vad som är rätt och vad som är fel.

Ser du skammen,

När du möter min blick?

Märker du hur mycket vi missat,

Av tiden efter du gick?

Ser någon det vi döljer,

Det vi försöker skratta bort?

Märker någon,

Hur varje svar till varann blir kort?

Om jag bara kunde stänga ute din blick,

Som följer varje steg jag tar.

Som blottar allt som hände,

Allting som var.

Hur ska jag kunna se dig som en främling,

När jag känner dig så väl.

Det omöjliga var för nära,

Slutet hade sina skäl.

Du var beredd att ge allt,

För något som aldrig skulle gå.

Hatar hur du känner,

Hatar hur jag ser dig må.

Det gör så ont,

Att se dig ta den smällen.

Men du vet lika väl som jag,

Att det var tvunget att ta slut den kvällen.