foundmee

Hon ser på honom, ser honom som den han är där han står med händerna i fickorna och tittar på mobilen. Hon skakar på huvudet och tänker att, aldrig. Aldrig. Det är ingenting. Ingenting händer inom henne. Han är han och hon är hon och det är så det alltid kommer att vara. Trots det kan hon inte låta bli. Det är någonting hos honom som gör att hon ler åt displayen, inte för att hela hennes mage pirrar och det känns som att hon svävar på rosa moln. Inte för att hon vill ha honom och inte för att hon tycker att han ser sjukt bra ut. Mest bara för att han gör henne glad, för att han retas och jävlas och det blir som en rolig grej. Alltihop. Det skadar väl inte, säger han. Hon svarar inte, hon vill inte tänka på det. Hans övertygelse gör henne lugn, det är som att det vore okej. Som att det vore över. Som att de aldrig skulle träffas igen, i mörkret, låtsas vara några andra. Som om de inte skulle tro det om någon sa det till dem när solen lyste, när lamporna var tända och de kunde se klart. Aldrig.

Han viskar att han inte vill att hon ska gå. Han ber henne komma närmare och han tar hennes hand. Han pussar henne på pannan och låter henne bara ligga där på hans bröst och tänka att livet är bra komplicerat. Låter henne tänka att hon måste ta vara på det här. Ta vara på det utan att minnas det för mycket, utan att känna efter. Bara blunda, låtsas att han var någon annan, att det var en dröm. Säg ingenting, viskar hon.

Han stryker hennes hår bakom örat, håller kvar handen på hennes kind och viskar att det förmodligen inte finns något riktigt val. Och det är inte likt honom. Det är inte likt honom att låta så seriös på rösten. Det är inte likt honom att mena det han säger. Och det är nästan så att hon tror honom, nästan så att hon tror honom när han suckar, låter förvirrad. Nästan som att hon vill krama om honom när han sätter sig upp i mörkret och bara sitter där och stirrar ut i mörkret. Nästan. För han känner ingenting, det är inte så. Det spelar ingen roll om han menar det eller inte, om han vill eller inte, om han försöker tro det medvetet eller omedvetet. För det är inte så.

För hon har så svårt att läsa av honom. Så svårt att veta om han tänker, om han inte tänker, vad han tänker, om han bryr sig, om han inte gör det. Hans blick ger henne så splittrade betydelser och hans sms likaså. Det är som att han inte ångrar någonting. Antingen för att ge igen, för att känna att han kan, för att slippa vara ensam eller för att känna makten, kontrollen.

Trots att han sa det själv. Trots att han avgjorde allt utan att veta om det. Det var så självklart, och hon trodde att det var så det var innan hon gick. Hon trodde att de satt en markering här. Och trots att han bad henne stanna, trots att han bad henne om och om igen. Trots att han sa att det var fel, så kysste han henne igen.

Hon litar på honom, om det skulle vara någonting hon skulle behöva hans tillit till. Men det är så svårt att veta när han säger att han tycker om henne. För han menar inte så. Han kan inte göra det. Och hon svarar inte, han säger inget mer. Inom loppet av några sekunder är det som att det aldrig har hänt och hon känner att hon måste gå. Bara gå. Några sekunder till i hans famn bara. Bara några till.

För vi hejar och går förbi varandra. Som om vi inte haft allt det där förflutna oss emellan. Som om vi inte haft alla sena samtal, alla långa sms. Som om vi inte brytt oss alldeles för mycket om varandra en gång för länge sedan. Det tar en stund innan vi reagerar, innan vi ser varandra ur samma gamla ögon. Skrattandes vänder vi oss om samtidigt, som om det hade varit så lättsamt mellan oss sist. Jag kramar dig och jag känner hur du kramar mig tillbaka, jag känner hur du ler det där sneda leendet som döljer så mycket. Det var så länge sedan nu, så många dagar, veckor, månader och år. Det är så mycket som har hänt sedan dess. Så mycket som har förändrats. Och sist vi sågs var det samma sak, månader sedan sist. Men du log samma leende och du såg på mig utan att vika med blicken. Fina du. Jag frågar hur det är med dig nu för tiden, så som jag alltid gör. Men du skrattar inte sorgset och tittar på dina skor längre, du pratar inte bort det och säger att det är som det alltid är, du stoppar inte händerna i fickorna och du drar inte upp huvan och ser dig omkring. Du verkar så uppriktig, så mycket äldre. Så mycket mer som den som jag en gång såg i dig, den sidan av dig som inte många andra såg. Den sidan av dig som jag försökte få dig att visa världen. Men det var som om du inte trodde på det själv, som att du var tvungen att motbevisa att du faktiskt var mycket bättre än många trodde.

Det är som att du ser förändringen i mig också. Du skrattar och säger någonting om att jag blivit stor nu, äldre, vuxnare. Någonting svävar förbi i din blick, som om ett minne målats upp på näthinnan för att sedan försvinna igen. Du ler, med en viss fundersamhet i dina ögon.

Jag ler inombords, glädjen sprids i hela kroppen. Trots att jag tänker på dig ibland i tystnad, trots att att jag saknar dig ibland, trots att jag ibland önskade att jag kunde höra av mig till dig och fråga hur du mår, så kan jag inte annat än unna dig det här. Det är som om en tyngd lyfter från mina axlar utan att jag riktigt vetat om att jag har burit den i alla dessa månader. Och trots att jag måste leva med vetskapen om att du valde bort mig, så är det en sådan lättnad att se hur långt du har tagit dig. Att du inte längre är pojken i för stora skor, att du har fått något slags fäste. Du säger sådant som jag en gång försökte intala dig. Och det är nästan så att jag blir rörd, nästan så att jag står där och känner mig stolt. För du gjorde det, jag visste att du skulle göra det. Du klarade det. Du tog dig hela vägen hit trots att ingen trodde på dig. Du stannade kvar, även fast att du inte stannade kvar hos mig.