foundmee

Vi har blivit till två främlingar,

Som tittar bort istället för att möta varandras blick.

Jag stannade kvar,

Såg din ryggtavla försvinna bort längs vägen du gick.

Du är stark,

Tar allt du kommer åt.

Du valde att inte lyssna,

Inte höra mitt förlåt.

Stämplat som en tatuering,

Gav du mig allt vi någonsin haft.

För du tog dig vidare,

Använde dig av din förödmjukande kraft.

För du fick förstöra,

Du hade all rätt.

För alla tidigare gånger,

Hade du blundat för allt jag gett.

Hur jag själv stampat på mitt hjärta,

För att kunna hela ditt.

Hur jag själv hållit min anda,

För att du skulle andas fritt.

För du kunde hata,

Det kunde inte jag.

För du kunde stå emot,

Medan jag var för svag.

Du har en förmåga,

Att förvandla all min värme till någonting kallt.

Trots att jag en gång i tiden,

Hade velat ge dig allt.

Sprider ett leende på mina läppar,

På ditt retsamma sätt.

Att du är så betydelsefull för mig,

Gör det allt annat än lätt.

Hur ska jag kunna låtsas som ingenting,

Och sen se dig i ögonen?

Så fin som du är,

Min underbara vän.

Om jag bara kunde,

Hade det varit annorlunda.

Sanningen är för stark,

Det går inte att blunda.

Ser du glädjen du sprider om dig,

Älskad som den du är.

Om jag fick bestämma,

Skulle jag alltid ha dig här.

Om du bara visste om,

Allt du är för mig.

Känner ångesten komma,
Måste jag ta sönder dig?

Samma mörka djupa hål,

Samma vilsna steg.

Samma hat som hatar,

Samma känslor som gör mig feg.

Samma onda cirkel,

Samma självhatiska jag.

Samma del som träffas,

Samma onda slag.

Inga fysiska skador,

Inga blåmärken eller brutna ben.

Inget som märks utanpå,

Ingen blickuppfångande scen.

Inte samma orsak,

Men samma onda klump.

Vem bestämmer mitt öde,

Vem lottar min slump?

Vi vet vem som får de att bli fel,

Utan att några namn nämns.

Undvikande ögon,

Syns de hur jag skäms?

Bara i skydd innanför dina armar,

Kan jag andas tryggt.

Snälla du som bestämmer,

Förstör inte det fina som vi byggt.

Hon super sig full, vill leva i nuet och glömma allt hon tänker.

Han umgås och dricker, skrattar med ögon som blänker.

Hon känner ruset, hon dansar, hon skrattar.

Han ser henne le, att hon gömmer något där inne, klart att han inte fattar.

Hon är omringad av folk, men känner ensamhet ändå.

Han tycker hon är vacker, flickan han aldrig kan få.

Hon vill ha någon nära, när hon inte längre får hjälp av spriten.

Han har haft henne i sina tankar, trots att han vet att hon är för liten.

Hon ser hur han ser på henne, hon vet att hon egentligen inte vill.

Han möter hennes blick, vill bara ha henne intill.

Hon har tappat kontrollen, vet inte vad hon gör.

Han tappar sin behärskning, vill inte att någon förstör.

Hon vaknar upp med minnesluckor, minnesbilder av att hon spyr.

Han minns hennes kompis dra iväg henne, han minns att han var för yr.

Hon ligger ihopkrupen och stirrar in i väggen, förstår inte vad hon gjort.

Han slår näven i väggen, det skulle inte bli så, det skulle inte gå så fort.

Hon skäms över sig själv, skäms för den hon är.

Han tänker på henne, vill fortfarande ha henne där.

Hon är egentligen inte den tjejen, hon är bättre än så.

Han hade gjort lika mycket fel, men han vill inte förstå.

Hon ber om förlåtelse, hon var inte sitt riktiga jag.

Han super sig full, dag efter dag.

Han saknar, han önskar, han spottar, han svär.

Hon ångrar sig till tusen, var aldrig meningen att göra honom kär.

Jag valde det enda sättet,

Valde att inte ta del.

Ingen kan avgöra,

Vad som är rätt och vad som är fel.

Ser du skammen,

När du möter min blick?

Märker du hur mycket vi missat,

Av tiden efter du gick?

Ser någon det vi döljer,

Det vi försöker skratta bort?

Märker någon,

Hur varje svar till varann blir kort?

Om jag bara kunde stänga ute din blick,

Som följer varje steg jag tar.

Som blottar allt som hände,

Allting som var.

Hur ska jag kunna se dig som en främling,

När jag känner dig så väl.

Det omöjliga var för nära,

Slutet hade sina skäl.

Du var beredd att ge allt,

För något som aldrig skulle gå.

Hatar hur du känner,

Hatar hur jag ser dig må.

Det gör så ont,

Att se dig ta den smällen.

Men du vet lika väl som jag,

Att det var tvunget att ta slut den kvällen.

Jag vill så gärna finnas där,

Hålla dig i handen.

Allt som en gång fanns,

Rinner sakta ut i sanden.

Jag gav dig mitt löfte,

Jag håller mina ord.

Du sa att ingen skulle veta,

Att ingen förstod.

Jag vill att du ska lyssna,

På det stöd jag kan ge.

Men hur ska ord kunna stötta,

Kunna få dig att le?

Jag kan inte mer,

För du ger mig ingen chans.

Vad ska jag göra,

När jag inte kommer någonstans.

Det enda vi har,

Är tilliten till varann.

Jag önskar man kunde stoppa,

Sanden som rann.

Ibland svider sanningen,

Sliter och tär.

För sanningen är den,

Att jag kommer alltid finns här.

Så omvänd lycka,

Så omedvetet medveten.

Så mycket på sin vakt,

Berövad på friheten.

Så jobbig situation,

Utav all glädje som fanns.

En sådan okontrollerad härlighet,

Nu med ökad distans.

Jag som kommit så långt,

Stannar upp i ett steg.

Försökte att dölja,

Det var därför jag teg.

Vi måste alla kämpa,

Vi ska få det som förut.

Håller humöret uppe,

Det ska lösa sig till slut.

Det sägs att du tänker,

Med tankar oförutsägbara.

Det räcker inte att tänka,

Utan att förklara.

Less på att vänta,

Utan att veta på vad.

Läser om samma sida,

Utan att vända blad.

Trött på hur jag låter dig styra,

Över mina beslut.

Rädd för känslan,

Om att tappa dig som förut.

Fast jag varken håller i,

Eller släpper tag.

Så besväras jag av tanken,

Hur mycket vi säras varje dag.

Vill kunna lämna det bakom mig,

Men något håller mig kvar.

Jag har för många frågor,

Och du för få svar.

Hör du också,

Hur fort mitt hjärta slår?

Känner du också,

Att närheten är svår?

Omedveten och osäker,

Jag önskar att jag förstod.

Det räcker inte att tänka,

Utan att yttra ord.

Det har gått ett år,

Och jag står där jag stod.

Jag har förlåtit,

Fast jag aldrig förstod.

Det var så länge sedan,

Du fanns här.

Vi vill båda förändras,

Accepteras som vi är.

Jag ville göra vad som helst,

Det var du eller ingen alls.

Minns ditt leende,

Och din arm runt min hals.

Jag berättade aldrig,

Om allt jag ville ge.

Jag ville så gärna titta framåt,

Men vågade aldrig se.

Det fanns något,

Som vägrade släppa tag.

Det tog emot all smärta,

Tog emot alla slag.

Det var för svagt för att hålla oss ihop,

Och för svagt för att hålla oss isär.

Det har gått ett år nu,

Det var så länge sedan du fanns här.

Släpper taget,

Tappar balansen.

Försöker greppa tag,

Men mister chansen.

Fallet som skulle få mig att glömma,

Gav mig bara mera att förtränga.

Påmindes av känslan,

Minnen envisades att genomtränga.

Tar konsekvenserna för känslolöst tänkande,

Måste börja om på noll.

Tar tag i mig själv,

Måste hitta kontroll.

Finns ingen att ge skulden,

Jag bär den för egen maskin.

Alla oplacerade tankar,

Sliter på energin.

Rörelse för rörelse,

Försöker på nytt.

Ger mig in i det,

Jag ifrån tidigare flytt.

Trappsteg för trappsteg,

Upp mot mitt mål.

Ska bevisa min starkhet,

Jag ska fylla alla hål.

Det var du som gav upp,

Och det klandrar jag dig inte för.

Det är vårat sätt att inte kunna uppföra oss,

Som förstör.

Jag känner dig inte längre,

Och det är med smärta jag inser det.

Jag vet inget om detta stadium,

Har ingen erfarenhet.

Vet du lika väl som jag,

Hur vi ser på varandra i smyg?

Hur vi som båda verkar självsäkra,

Men i varandras närhet blir blyg?

Dom säger att det syns i din blick,

Själv vågar jag inte se.

Stämningen blir så tillgjord,

Och jag tvingar mig att le.

Jag hör att du frågar efter mig,

Varför inte fråga mig?

Kan ligga nätter i mörkret,

Och läsa ord från en smärtande display.

Du har din plats,

Du står där du står.

Vi lever två helt skilda världar,

Fast ändå så nära varandras det går.

Hur kan någon man en gång velat ge allt,

Bli en som inte hejar när man går förbi?

Det var du som sa vänskap,

Är det så här tillgjord vänskap ska behöva bli?

Jag vill inte veta av,

Alla bristningar du har.

Inte höra om alla fel,

Vill bara minnas hur du var.

Gör en egen fantasibild,

Om hur jag vill att det ska vara.

Hör påståenden som jag inte vill höra,

Försöker att försvara.

Du kanske inte är som jag försöker tro,

Men jag vill inte ge upp tron.

Försöker intala,

Med huvudet ur funktion.

Folk pratar om din fälla,

Som jag vet att jag fallit i.

Hade jag haft din plats,

Hade jag önskat att någon tagit mitt parti.

Men jag vet inte vad jag ska tro längre,

Vet att jag inte borde hoppas.

Det har gått för långt,

Och jag kan inte stoppas.

Det var det sår jag valde,

Som nu blivit till en infektion.

Min beskyddning handlar inte om mig längre,

Bara om dig som person.

Skuldkänslorna väller över,

Fattar inte vad jag gjort.

Skäms över mig själv,

Allting gick så fort.

Tänkte mig inte för,

Oansvarig som jag är.

Det var aldrig meningen,

Att det skulle sluta så här.

Står för vad jag gjort,

Men det lättar inte på samvetet.

Förlåt för dom falska förhoppningarna,

Det var helt omedvetet.

Ledsen för att jag fick dig att tro,

Ledsen för hur du känner.

Jag inser omöjligheten,

I att sluta upp som vänner.

Jag vet hur folk borde se mig nu,

Ni har rätt att tycka vad ni vill.

Redo att ta på min anklagelser,

Jag önskar att ett förlåt räckte till.

Minnen dyker upp,

Som jag inte kan placera.

Några får mig vilja gråta,

Fast dom vackra är ännu flera.

Utan förklaring,

Bara snabba bilder som plockas fram ur minnet.

Sånt jag försökt gömma,

Långt bak i sinnet.

Känslor dyker upp,

Svåra att hantera.

Hör början av en låt,

Och klarar inte av att lyssna mera.

Har svårt att dölja glädje,

Just den glädjen som inte vill mig väl.

Den får mig att le,

Samtidigt som den gräver hål i min själ.

Från att bära en mask,

Till att känna äkta lycka.

Endast en smal lina skiljer dom åt,

Ständigt hålla balansen för att inte råka ut för en olycka.

Försöker leva i nuet,

Glädjas över det jag har.

Slutat lyssna när det gäller mig,

Tar inga ord på allvar.

Jag lever,

Jag skrattar.

Jag vet,

Jag fattar.

Jag är inte rädd,

Jag tar det som det är.

Försöker att inte tänka,

På alla besvär.

Kanske jag ramlar på vägen,

Men jag vet att jag kan klättra upp ur diken.

Jag förväntar mig inget,

Slipper bli besviken.

Vardagarnas känslolöshet,

Räddar mina dar.

Försöker leva i nuet,

Glädjas över det jag har.

Villig att hjälpa,

Fanns alltid där.

Jag var den som skulle få dig tillbaka,

Få dig att bli den du är.

Lyssnat så många gånger,

Försökt att förstå.

Jag var den som skulle hjälpa dig,

Med allt du ville uppnå.

Inga fler sena samtal,

Inga fler sena nätter.

Jag fick dig att lova,

Att aldrig mer röra några tabletter.

Jag fick dig att försöka,

Kommer ihåg alla gånger vi skrattat ihop.

Fast din mun var stängd,

Kunde jag höra dina nödrop.

Dom andra gick,

Men för dig så stod jag kvar.

Jag fick dig att tro på en bättre plats,

Berättade hur värdefull du var.

Du var alltid så stark,

Du ändrade mitt sätt att se på livet.

Världen var inte densamma igen,

Du ändrade motivet.

Som två motsatser,

Som aldrig var menade för varann.

Dom visste att det var en omöjlighet,

Men kunde inte motstå längtan som brann.

Trots att det var förbjudet,

Stod dom tillsammans den där natten i hamnen.

Hon skulle ha gjort vad som helst,

För att fått stanna där i den varma famnen.

Dom behövde mörkret,

För att lättare glömma deras verklighet.

Gamla minnen tycker upp,

Klarar bara av att träffas i hemlighet.

Det tar på hennes krafter att kunna stå emot,

Varje gång hennes blick möter hans.

Handlar det om en sista gång,

Eller om en ny chans?

Varför den plötsliga närhet,

Förvirrad som hon redan är.

Lägger skulden på sig själv,

Hon lät det bli såhär.

Så fort dom släpper taget,

Och går åt varsitt håll.

Känns det som att hon lurat sig själv,

Och backat ett steg närmare noll.

Inga frågor blev besvarade,

Inga frågor försvann.

Som två motsatser,

Som aldrig var menade för varann.