foundmee

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, inte på riktigt. Och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. De har aldrig varit beredda att kämpa för varandra. Hon hade tankar av någon annan i sitt huvud när hon började sova i hans famn. Och någon annans famn hon började sova i så fort hon tog steget att lämna hans. Och det var inte förrän vintern kom och ensamheten sköljde över dem som de ens tänkte tillbaka. De var så hon hade hittat honom från början, i mörkret och ensamheten, i tomheten av någon annan. I saknaden av värmen från någon annans hud. Och hade hon inte varit i sådant behov av närhet hade hon aldrig fortsatt att träffa honom, han som aldrig skulle vilja ha någonting annat utav henne. Och det var kanske därför det var så enkelt, så lätt att träffas i hemlighet. För de båda ville samma sak, de ville ha närhet, även om det bara var för en natt. Och det blev lättsamt att fortsätta träffa varandra, de hade ju gjort det så enkelt. Inga krav, inga känslor och ingenting som kunde kännas på riktigt.

Också började de långsamt bryta mot deras oskrivna regler. Han kysste henne bland vimlet av folk på krogen och hon sökte försiktigt hans hand om natten. Och känslan av något på riktigt förstörde henne, hon gjorde allt för att dölja det som kändes inombords. För det skulle aldrig bli på riktigt. Och hon försökte känna som hon kände från början, när hon inte ville mer än bara ha närhet av någon. Försökte förneka att det mer och mer blev hans närhet hon ville ha. Och hon kände hur farligt det blev när hon ibland glömde bort vem han var när de låg i hans säng om morgnarna och pratade om livet.

Också tog de beslutet att hålla sig till varandra, trots att det egentligen inte förändrade någonting. De var fortfarande två ensamma själar som behövde närhet ibland om nätterna, ingeting mer. De gjorde inte varandra lyckliga, de släppte aldrig in varandra på riktigt. Och hon ville mer och mer ha någonting på riktigt och han kunde inte ge henne det. Han kände inte så för henne. Så hon valde att lämna det som aldrig skulle leda någonstans. Och han lät henne gå.

Det var inte förrän vintern kom, när de båda hållit någon annan i handen om natten, som sällskapet av varandra gjorde sig påmint. Nu när han var ensam igen och hon hade någon men som inte gick att nå. Då började de fundera på om de gjort fel i att släppa taget. Om tanken av det som aldrig blev på riktigt skulle förfölja dem hela livet, frågan om hur de kunde ha blivit. Är det rättvist att tänka så om något man inte är beredd att kämpa för?

Och det dröjde inte länge innan han träffade någon som han valde att släppa in och hennes någon kom tillbaka inom räckhåll. De valde några som var kapabla att göra dem lyckliga, något som de aldrig gjort varandra. Lyckliga.

Trots att tanken och frågan kvarstod, lät dem det vara så.

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. Och även om natten kan förvirra, även fast alkoholen och synen av varandra kan få dem att se oklart ibland, finns det inget annat rätt än det här.

Hon vaknar med en klump i bröstet. Den har känts tydligt hela dagen. Den där tyngden som hon burit på av och till i över ett år nu. Den känns extra tung ibland, som om den vuxit under natten. Och hon försöker tänka tomma tankar men hans ansikte dyker upp hela tiden. Minnen som känns så gamla att hon är osäker på om de ens är hennes. Minnen som känns så overkliga utifrån dagens perspektiv. Och hon vill gråta ut frustrationen över att inte kunna släppa taget. Över att hålla kvar så hårt vid någonting som inte finns, vid något som aldrig har funnits. Och hon vet hur fel det är, hur mycket det skulle kunna förstöra. Och ändå kan hon inte låta bli, det är som att hon inte kan styra tankarna som väller över henne ibland. Frustrationen motiverar radikala utvägar, men förnuftet vet att det egentligen inte finns ett val. Hon vet vad som är rätt men hennes förnuftiga tankar ger henne ångest. För han är helt raderad i hennes förnuftiga värld. Där finns det ingen plats för honom, ingenstans han passar in. Så som det borde ha varit från början. I hennes förnuftiga värld följer hon aldrig med honom ut på parkeringen den där fredagsnatten i april för tre år sedan. Där svarar hon aldrig på hans sms eller följer med honom hem efter krogen. Där lägger hon aldrig sina händer runt hans hals eller låter honom hålla hennes hand om natten. Där finns ingen som bär hans namn som får hennes hjärta att slå snabbare slag. Där finns ingen som ringer henne mitt i natten och vill ses, ingen som river upp det som hon försöker glömma. Och det ger henne ångest för hon förmår sig ändå inte att ångra det. Ångra att hon lät honom krypa innanför den mur hon byggt för att hålla honom ute.
Och han har länge velat lämna, men hennes bild av honom hittar inte ut.

Han lägger sin arm runt hennes midja, som för att han vill beskydda henne, och det känns nästan som att han vill ha den där. Och hennes hjärta dunkar i takt med musiken och hon tappar uppfattningen om tid och rum. Hon ler hela vägen in i själen, just i den sekunden känns allt så enkelt och hon glömmer bort hur fel det är. 

Också tar låten slut och han går därifrån och klumpen i bröstet är tillbaka igen. Hon vill få ut alla känslor som förvirrar, hon vill slita ut tyngden som aldrig tycks släppa taget. Hon är trött på att svälja allt som bilden av honom bygger upp hos henne. Hon vill att han ska klippa deras band och säga att han aldrig mer vill se henne. Kanske skulle det få henne att glömma känslan av det förgångna.

Han möter henne utanför och det känns nästan som förr. Alkoholen som rinner i hennes blod kan inte hantera hennes förvirrade känslor och hon vet inte vad hon ska göra av allt som känns. Varför naglade hon sig fast vid någonting som aldrig var på riktigt, någonting som aldrig hade planer att bli på riktigt. Hur kan hon nagla sig fast vid något som hon själv valde att gå ifrån. Är det bara känslan av självömkan som hon söker? 

Och han ber henne att se honom i ögonen men han förstår inte hur svårt det är. Har han släppt taget nu? Hon skäms för att inte vara kapabel att göra detsamma. Och hon glömmer bort vad hon kom för att säga och när han går därifrån lämnas hon lika delad som förut.