foundmee

Ta tag någon gång. Kasta mig omkull. Skrik utan ljud med lungor fyllda av luft. Riv av det yttersta lagret, visa mig in. Våga tappa kontrollen och göra det som aldrig skulle göras. Fall. Slå sönder fönstret utan att röra glaset och slit sönder allt som finns utanpå. Skräm mig tills mina händer skakar och visa att du är någon annan än den jag måste tro att du är. Rubba inte marken utan att stå kvar och låt inte stoltheten stå i vägen så som den gör för mig. Låt mig ha fel när jag säger ord som aldrig, och se mig inte som gräs om du tänker hålla allt på den asfalterade vägen. Dränk ditt förnuft och viska allt jag inte vet. Riskera att känna något du inte vill känna och be mig fly om livet jagar ikapp mig. Tvinga fram tårar på mina kinder och skratta mig i ansiktet om det behövs. Gör sönder mig fort eller låt mig smälta i värmen. Säg att det är okej.

Och förmodligen kommer stoltheten vara för stor för att någonsin ta reda på något kring nuet. För jag är för stolt för att få ett svar som jag inte vill ha, och du, ja du är du.

Det är samma gata, samma kvarter. Samma asfalt som nu är täckt med snö. Och det känns så nyss som jag barbent cyklade längst denna gata mitt i natten. Så nyss som min mage pirrade i längtan efter att komma fram. Och jag tog mig fram längst denna gata så många gånger. Förväntansfull, leende, nervös och andfådd. Sista gången gick jag i regnet, då jag väntat i veckor. Väntat, saknat och längtat. Väskan som var slängd över axeln var alldeles för tung och vägen kändes alldeles för lång. Naiv och lycklig såg jag dig genom dina stora fönster och du mötte mig med ett leende i dörren. Din famn var så lätt att gå in i, så lätt att befinna sig i.

Och jag minns första gången vi sågs. Första gången jag fick syn på dig i baren. Jag kan inte få bort bilden i mitt huvud. Jag minns det första smset. Hur jag förvånades av mitt stora leende. Och jag tänkte att jag aldrig skulle berätta för någon hur töntig jag kände mig inombords. 

Jag minns första gången jag ringde ditt nummer, då du väntade på oss i restaurangen. Minns din tunna jeansväst och din vita t-shirt. Jag minns första gången du höll min hand så att alla kunde se, minns första gången du kysste mig framför dina vänner. Jag minns första morgonen när jag vaknade i din famn. Minns första gången du gav mig din jacka. Jag minns första gången du sa att jag var vacker, första gången du sa att du ville att jag skulle vara din.

Och leende går jag längst samma väg, tänker tillbaka och skrattar för mig själv åt gamla minnen. Ler vid tanken av ditt leende och skrattar vid minnet av hur vi båda förlorade våra telefoner, skrattar åt hur du bar mig ut ur vimlet av folk på stan och åt hur din glass smälte och rann över i solen. Skrattar åt de saker vi sa, de skämt vi skrattade åt. Och det är så jag vill minnas dig. Det är så jag vill tänka tillbaka på dig. På oss. Med ett leende på läpparna.

Det är samma gata, samma kvarter. Samma asfalt som nu är täckt med snö. Och det känns så nyss som jag barbent cyklade längst denna gata mitt i natten. Så nyss som min mage pirrade i längtan efter att komma fram. Men det finns inte längre en famn att komma fram till, det finns ingen som möter mig vid dörren. Och jag stirrar in genom de stora fönstren där allt som finns kvar är tomheten. Tomheten efter dina saker, efter din närvaro. Och jag sitter utanför din bruna trädörr tills det börjar bli mörkt och jag bestämmer mig för att lämna det lilla som jag har kvar av dig. För allt jag har kvar är platsen där känslan av oss sitter orörd i väggarna. Och jag vet att jag inte kan leva i det förflutna, så jag går tillbaka längst samma asfalterade gata som jag gått längst så många gånger förut. Jag går och lämnar det lilla jag har kvar av oss.