foundmee

På andra sidan av gatan går flickan som lever i det som jag lämnade bakom mig. På andra sidan av gatan går flickan som kysser någons läppar som jag kysst så många gånger förut. På varsin sida av vägen går vi och låtsas som att vi inte ser varandra. Låtsas som att vi inte har sovit i samma famn, som att vi inte har älskat samma person. För jag hoppas att du älskar honom, jag hoppas att du gör honom lycklig. Han förtjänar det. Inte för att jag känner honom längre, men för allt han gjort för mig. För alla gånger han ställde upp för mig. Och jag brukade tänka att jag inte visste vem jag var utan honom, att jag inte skulle klara mig utan hans trygga famn. Trots det går jag här som om livet vore helt normalt. Som om allt vore som det ska. Och jag har aldrig älskat någon efter honom, vet inte ens hur det känns. Men flickan på andra sidan av gatan räddade honom, han skulle gå sönder ensam. Och jag är glad att flickan på andra sidan räddade honom från ensamheten han lämnades i, jag är glad att hon gav honom det jag inte kunde ge. Och det vi hade har börjat tappa betydelse och innebörden i våra ord har suddats ut. Snart kommer det vara svårt att avgöra om vi ens var på riktigt. För han jag kände är en främling nu.

Och på andra sidan av gatan går flickan som håller hans hand, flickan som introduceras som hans. På varsin sida av vägen går vi och låtsas som att vi inte ser varandra. Låtsas som att det förflutna aldrig har hänt.

Och vi sitter alla samlade på taket under stjärnornas starka sken. Fulla och lyckliga sitter vi där och njuter i den sena augustinatten. Du håller mig i handen och jag har huvudet på din axel, tänker att ingenting kan förstöra mig nu. Musiken hörs genom den stängda altandörren och jag andas in den fortfarande varma sommarluften. Ingen behöver säga någonting utan vi bara sitter där och känner. Känner någonting för nuet. Och allting kommer att förändras till hösten. De flesta reser iväg mot okända destinationer, någon seglar över Atlanten, någon flyttar och någon återvänder hem. Ni inser att ni aldrig kommer kunna vara ert gäng igen, inte på samma sätt som ni alltid har varit, och jag flyttar snart ifrån er. Trots det ler vi med fyllda hjärtan. Trots det är allt så fint. Sommaren är på väg mot sitt slut och vi kommer aldrig kunna återuppleva denna kväll. För ikväll är nu och du kommer aldrig att fylla tjugo år en torsdagsnatt som denna igen. Nuet passerar fort men vi är lyckligast ikväll, såsom vi oftast är. Och det finns ingenting att klaga på, ingenting att förbättra. Spåren vi lämnar kvar kan värma frusna hjärtan och minnena kan tända lågor i mörkret.

Och vi sitter alla samlade på taket under stjärnornas starka sken. Fulla och lyckliga sitter vi där och njuter i den sena augustinatten. Du kysser mig på pannan och jag blundar och ler i mörkret.

Jag kommer att sakna honom. Han som gungar sig fram när han går. Han med det alldeles för långa, solblekta håret. Han som är harmoniskt och tar livet för vad det är, utan bekymmer eller tvång. Han som har snea tänder och ler med hela ansiktet. Han som jag brukar reta för att han ser så dum ut ibland. Det känns som att vi har känt varandra mycket längre än vad vi har. Han känns som en väldigt nära vän. En nära vän att retas med och skratta åt mest hela tiden. En nära vän som jag kysser ibland, en nära vän som brukar hålla mig i handen. En nära vän som har en famn som jag brukar sova i så ofta jag bara kan. Jag tycker väldigt mycket om honom, som den underbara personen han är. Som den fina vän han är. Och jag är väldigt bekväm med honom, just för att han aldrig skulle döma mig. Han gör mig alltid glad, utan att behöva anstränga sig.

Inte nog med det så kommer jag sakna de andra också. Speciellt de tre som tillsammans med honom har funnits närmast denna sommar. De som ständigt retar mig och jävlas på olika vis. De som inte vet någonting annat än att vara sig själv. De som jag skulle kunna berätta allt för utan att bli minsta lilla dömd. Och jag kommer tycka att det gör ont att vinka hejdå till dem och ännu en sommar som dragit förbi. Det kommer att kännas tomt att fyra av de personer som funnits närmast mig denna sommar inte går att ringa och träffa för att se på film eller bada eller laga mat. De kommer inte gå att krama dem lika ofta som jag får nu. 

Det kommer delvis bli skönt att komma hem, men jag kommer att sakna det här. Det här, de och honom.