foundmee -

lugnet i paniken

Adrenalinet pumpade i blodet där jag stod på andra sidan räcket. Bilarna tutade där de strömmade förbi bakom mig, men jag hörde ingenting. Det enda som var i mitt huvud var kanten. Stupet, fallet, steget. De nakna fötterna flyttades millimeter på millimeter närmare cementkanten. Trots att några oskyldiga små vattendroppar träffade mig i ansiktet så var jag omedveten om att regnet börjat falla från himlen. Det luktade våt asfalt och vattnet under mig kändes långt borta. Vinden bildade vågor på det mörka vattnet och jag rös inombords av kylan runt omkring mig. Det fanns inget alternativ, min enda väg härifrån var nedåt. Förenas med den hårda, mörka och kalla ytan så många meter under mina fötter.

Andas in, vänta. Andas ut. Andas in. Kroppen lutades utåt och trots att hela mitt inre strejkade så var steget taget. Fötterna lämnade den hårda cementkanten för att falla i evighets långa sekunder, för att förenas med nuet ytterligare. Alla muskler i kroppen spändes men jag kunde känna lugnet i paniken. Avslappningen. Just då var jag bara jag. Jag och ingen annan än mig i ett liv som jag byggt upp. Ett liv som jag tilldelats av någon, någonstans.

Sekunderna innan min kropp trängde igenom den hårda vattenytan var all rädsla som bortblåst. Problemen var borta och allt jag kunde känna var livslusten. Jag kände mig verklig, kände mig riktig. Blottad för ödet men inte rädd, inte sårad, inte vek.

Allt ljus försvann och med en stor kraft omgavs jag av ett mörker. Ett kallt, påtryckande mörker som drog mig nedåt med en kraft som jag omöjligt kunde påverka. Men jag var inte rädd, tanken slog mig inte ens. Jag slappnade av och lät mig dras med, lät mig bara finnas till. Eftersom, såg jag ljuset. Det var ingen värme, inget gult varmt sken som skulle ta mig vidare. Men det var ett ljus, ett ljus som lockade mitt inre att röra på armar och ben igen. Inom några sekunder befann jag mig ovanför vattenytan och drog efter andan. Helt plötsligt var jag där, inom ett lopp av några sekunder. Jag hade klarat det, mer levande än någonsin.

2012-07-31 @ 16:19:47 Permalink minnen Kommentarer (0) Trackbacks ()

tiden får räcka till

Det är mycket som händer, och livet är bra underbart ändå. Det har hänt mycket sedan jag skrev sist och det har varit otroligt skönt att släppa taget om allt ett tag. Sommaren är underbar och trots mycket mygg, dåligt väder och fortfarande inte sommarvärmen i vattnet, så älskar jag hur tankarna blir bortglömda allt oftare. Jag har känt den där känslan som det var ett år sedan jag kände sist och jag känner mig lite barnslig mitt upp i allt. Jag har levt i nuet, badat i havet, hoppat från klippor, sprungit barbent, stått längst fram i publiken, jag har skrikit med i musiken, dansat i mörkret, skämt ut mig, träffat nya människor, varit mer spontan är någonsin, varit vilse i andra städer, ätit glass, druckit drinkar, cyklat kilometrar, klättrat i eltorn, åkt skateboard, skrattat, rest flera mil, hittat mig själv i ytterligare låtar, fått en ny idol, ramlat på asfalten, tävlat, spelat kort, målat naglarna, peppat och allt sånt som hör sommaren till. Jag har gjort fel och jag har varit dum, jag har varit egoistisk och tankspridd. Men det finns någonting vackert i allt. Komsika och pinsamma situationer har uppstått och jag kan inte annat än skratta åt all röra. Och det känns helt jävla okej att göra det just nu.

Jag saknar många och känner att tiden än en gång inte räcker till jämt. Jag har så svårt att hinna med att leva i nuet och planera på samma gång. Men än är det långt kvar, och jag känner att tiden helt enkelt får ta att räcka till.

Med orden "allt löser sig" i huvudet, lägger jag mig och sover tidigt för en gångs skull.

2012-07-11 @ 00:20:59 Permalink allt som bara är Kommentarer (0) Trackbacks ()