Vad är vi utan vanor, tomma lägenheter, mörka rum och sena nätter
Och plötsligt känns aldrig mer som en stor förändring. Kanske har jag börjat vänja mig nu, nu när det känns rätt bekvämt på något sätt. Och jag har många gånger tänkt att aldrig mer är nu, men nu när jag ska be om det känns det som om någonting skulle försvinna. Som något litet och egentligen oklart men som har funnits med under en längre tid. Och jag är nog inte lätt att vara med, och du har nog lika svårt att släppa in någon som jag har. Kanske för att du väljer det själv, för att du inte vill och för att det är lättast så. Och jag går omkring och funderar på vad jag egentligen vill. Jag har för liten grund att stå på för att något alternativ ska väga tyngre och egentligen vill jag kanske inte ha dig mer än som nu. Och jag vill inte ha dig som jag har dig nu heller, men jag vill inte vara helt utan dig. Inte för nu. Det är mycket som händer och jag har två helger kvar i staden innan all vardag tumlas runt. Och vad är vi utan vanor, tomma lägenheter, mörka rum och sena nätter? Hur mycket finns det att hålla kvar vid när vi inte kan träffas, när vi inte kan få ut något av varandra?
Jag strävar efter trygghet och du är allt annat än något tryggt. Men jag älskar att somna i din famn. Och nu känns det rätt avslappnat i din närhet, även om det tagit mer än ett år för oss att nå dit. Och skulle någon fråga om jag känner dig vet jag inte vad jag skulle svara. För hur bra känner jag dig egentligen? Jag vet utan och innan hur du rör dig i sömnen, hur du rycker och andas tungt. Hur snabbt du kan somna och hur svårväckt du kan vara. Jag vet hur du drar mig närmare i sömnen, hur du ser ut när du är nyvaken och hur du mår när du är bakfull. Men kan jag ens säga att du är min vän?
Det har gått mer än ett år sedan våra läppar möttes för första gången och jag kan inte ens säga om jag känner dig.
Och skulle vi gå förbi varandra en vanlig måndag skulle det kunna vara som om vi aldrig någonsin mötts. Då helgens sena nätter är borta för länge sedan. Och åker jag iväg och säger att jag inte vill hålla kvar vid något som inte finns, är det kanske där vi hamnar. Som två vanliga personer i en helt vanlig stad med helt vanliga liv som aldrig korsat varandras.
