foundmee

Dina steg hördes i gruset som blivit kvar efter att snön smällt. Gruset knastrade
mot asfaltens hårda underlag. Dina steg ökade. Jag koncentrerade mig på att hålla
samma tempo. Du var nära nu. Du kom springandes, andfådd. Som om du sprungit
för att inte missa sista tåget till en ny stad med nya möjligheter. Men det fanns inget
tåg och inga möjligheter, inte som kunde rädda oss.
Som om du sprang efter någonting du älskade, så var det inte. För du älskade inte mig, för då hade vi aldrig hamnat här.
Som främlingar. Igen.

Det var länge sedan vi sågs, men din ansikte fanns inramat i min näthinna,
i minsta detalj. Du tog tag i min arm så att jag automatiskt snodde runt. Du sa ingenting,
 bara stod där andfådd och såg mig förvirrat i ögonen. Nästan som om du tagit fel
på person. Det såg ut som att du var på väg att vända dig om igen, vända dig om
och gå tillbaka. Men istället stod du kvar, stod kvar på samma ställe, med dina fingrar hårt
knutna runt min arm. Du luktade varmt och bekant, du luktade du. Du släppte inte taget, du stod
omedvetet kvar och höll kvar din hand, omedveten om att du höll så hårt.
Dina ögon sökte någonting i mina, men jag hade ingenting att ge.
Det fanns ingenting kvar.

Som om du vaknat upp ur en trans släppte du snabbt handen som livlöst slog mot din
högra sida när du snabbt släppte den neråt. Du var fortfarande andfådd, men hade sådan kontroll
på rösten att du lyckades få fram förståeliga meningar. Eller det kanske var meningen att
jag skulle förstå, men det gjorde jag inte. Jag förstod inte vart du ville komma, hörde
knappt vad du sa. Såg dina läppar röras, men orden som träffade min trumhinna studsade ut igen utan att uppfattas.
“Jag klarar inte av att ha dig som vän”.

Jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå. Kunde inte förstå hur jag funnits där för dig i
alla månader, funnits där bara därför att du behövde någon, inbillade mig själv om att du
faktiskt menade det du sa, att du faktiskt ville ha mig. Funnits där när du mådde dåligt och
försökte prata med dig för att få dig lugn. Du sa så fina ord, berättade hur bra jag var.
Och nu stod du där på den asfalterade, hårda kalla gatan och sa att du inte klarade av att
ha mig som vän. Betydde jag verkligen så lite för dig att du inte ens ville ha mig som vän?
För mig gick det inte ihop.

Du pratade på, men det var endast en mening som fastnade i mitt huvud. Endast en
mening som jag kommer ihåg. Resten försvann ut i tomma intet för att aldrig mer
komma tillbaka, för de var ord skrivna i luften, inget arkiv man kunde gå tillbaka till och
läsa när man glömde bort. Ingenting.

Du hade inte släppt min blick en enda gång sedan du vänt mig om.
Sakta sänkte jag blicken för att få ut ett “mm”,
lyfte sedan blicken för att se på dig en sista gång, innan jag vände mig om och gick min väg.
Jag gick inte bara ifrån dig, utan ifrån allting som vi någonsin haft.

Jag har en vän. Han tänker på ett sånt fint sätt, allt han säger menar han väl. Han bryr sig verkligen om sina nära och skulle offra mycket för någon annans skull. Jag litar verkligen på honom, han skulle aldrig säga någonting jag sa vidare och även fast vi inte pratar så seriöst ofta så vet jag att jag alltid kan prata med honom. För bara jag bad om det skulle han lyssna. Han är en lättsam person, en person som är lätt att skratta med, lätt att trivas med och det är precis det jag gör. Trivs. Han kan få mig att gå från dåligt till bra humör, genom att bara skratta eller säga någon dum kommentar. Jag tycker väldigt mycket om honom, för han är en sådan otroligt bra person. Fina, fina vän. Jag kan inte riktigt säga när eller hur, men de gick så fort och plötsligt satt vi där fyra stycken tight ihop. Han var en av oss tre och jag är otroligt glad att jag träffade honom. Jag vill att han ska vara glad, lycklig. Och jag kan se att han är de, för han har henne.

Hon kom nära under kort tid. Så otroligt nära under extremt kort tid. Vi är väldigt olika, väldigt väldigt olika, men samtidigt så lika. Vi kan diskutera, prata ut, skratta eller gråta ut hos varandra. Ingenting är omöjligt för oss och våra galna idéer gör oss till de vi är. De där galna, onormala och oövervinnliga personerna vi är. Hon är sig själv rakt igenom och trots sina korkade sidor så älskar jag allt med henne. Precis allt. För de är just de där sidorna som gör henne speciell och i hennes sällskap mår jag bra. Fina, fina vän. Hon har hjälpt mig så mycket, funnit där i alla stunder. Jag tror på ödet, för det är meningen att det ska vara vi. Det är ingen slump, det är ödet och ödet gav oss någonting vackert. Någonting så jävla vackert att det gör ont att tänka på ibland. Allt vi gått igenom och mer blir de, jag hoppas att hon alltid vill finnas vid min sida. Jag vill att hon ska vara glad, lycklig. Och jag kan se att hon är de, för hon har honom. Det gör mig lycklig. Att de har varandra och att jag har dem, för jag älskar dem.

Jag känner mig lycklig. Så där fruktansvärt lycklig så att det värker i bröstet. Hjärtat pumpar för fort som om lycka kräver mer blod än vad sorg gör. På något sett känner jag mig mognare också. Kanske har jag blivit det, kanske inte. Bara en sådan sak som att hjälpa till mer hemma, kan få mig att känna mig äldre. Att tvätta gjorde mig till och med glad häromdan. Att jobba gjorde mig glad, jag kände mig nöjd varje dag. Jag är nog samma gamla omogna människa inom mig, det är sånt man får jobba på. Om man nu ens ska göra de. Ibland är det bra att vara omogen. I vissa situationer, inte. Jag är lycklig för att jag har världens bästa vänner. De finns alltid där och ställer alltid upp för mig och vad jag än skulle säga eller göra så skulle inte det täcka upp allt de gör för mig. Jag önskar jag visade min tacksamhet oftare, men det gör jag inte. Jag vet inte varför, jag är väl bara bortskämd med att de alltid finns där. Mina fina, fina underbara vänner. De som lyssnar och gör min dag lättare att ta sig igenom.

Också har jag de där speciella, otroliga vännerna. Jag är en ganska upptagen person, vilket innebär att jag inte kan träffa alla så ofta och mycket som jag önskar. Men då har man de där oslagbara personerna som man vet finns där ändå. Även fast man inte umgås dygnet runt. Och det är så skönt. Så fruktansvärt skönt att veta att de inte förstör de starka banden att man inte sitter ihop hela tiden. För jag vet att det alltid finns någon jag kan ringa när jag vill prata. Jag vet att de kommer att lyssna. Jag vet att de finns där. Det betyder så enormt mycket för mig, jag önskar jag kunde förklara så att någon förstod någon gång. Men mitt ordförråd är för litet och kärleken för stor.

Du vred ditt huvud så att din blick mötte min, nästan som om du visste att jag såg på dig. Fast det är väl ganska självklart, egentligen. På den enstaka hundradels sekunden du sett på mig innan du klev av bussen hade du fått mina blodkärl att frysa till is, fått min puls att sluta slå för ett ögonblick. Jag hade försökt att titta bort, men så fort du mötte min blick naglade du fast den där. Efteråt var jag tvungen att känna mig själv i ansiktet som för att se ifall din blick bränt hål någonstans i min hud. För din blick var så hård, så hård och obehagligt varm, som om dina ögon glödde. Undra vad du tänkte. Kanske tänkte du på samma sak som jag, när vi brukade skratta tillsammans, när vi brukade le mot varandra. Kanske inte. Du skrämde mig, fast att jag aldrig annars var rädd. Du låg på en sådan högre nivå och hade sådan kraft som med en blick fick personer att sjunka flera hundratals meter. Sjunka ihop tills de bara fanns benrangel kvar, för huden brände dina ögon bort. Du var ingen man lekte med, det visste jag.

Där satt jag, skräckslagen i ett hörn. Försökte slita blicken ifrån den plats där din ryggtavla försvunnit ut innan dörrarna långsamt gled igen.

Där satt jag, rädd för någon jag brukade älska.

För det är inte lätt att erkänna. För det är inte lätt att förstå. Det var vi, det var så det skulle vara.

Alla de gånger vi smitit ut mitt i natten.

Alla de gånger vi suttit under bron och lyssnat på bruset av vibrerande mark.

17 år - alla gånger vi lyssnat på våran låt.

Alla de gånger vi pratat ut hos varandra.

Alla de gånger vi smygrökt vattenpipa.

Alla de gånger vi testat nytt, blandat i en gammal fantaflaska.

Alla de gånger vi vandrat runt ensamma mitt i natten.

Alla de gånger vi skrattat tills vi fått kippa efter luft.

Alla de gånger vi klättrat igenom den där taggiga busken som rev hål i mina tights.

Alla de gånger vi åkt långt utan att ha en aning om hur vi ska ta oss hem igen.

Alla de gånger vi skrikit ut i tomma luften.

Alla de gånger vi kissat i gräset.

Alla de gånger vi varit unga och dumma, höga på livet.

Alla de gånger vi sprungit med kameran i högsta högg.

Alla de upptäckter vi gjort.

Alla de steg vi tagit.

Alla de nivåer vi tillsammans hoppat igenom.

Alla de stöttande ord vi sagt.

Alla de givande diskussioner vi haft.

Kommer du ihåg?

Det var så det alltid skulle vara.

Att så många människor, kunde vara så fruktansvärt tysta. Speciellt när de flesta bara var runt 15 år. Rektorn som i vanliga fall brukade vara så känslokall, gråter. Lärare, största delen av eleverna, familjen och släkt gråter. Till och med den där jävla diakonissan, som står där framme och pratar om att vi kommer alla träffas igen, måste kämpa för att hålla tårarna borta. Kämpa för att rösten inte ska skära sig.

Vi behöver inte säga någonting, båda söker varandras hand samtidigt. Fina, fina du. Vi är så svaga just nu, det är vi alla. Vi behöver varandra. För vi är starkare tillsammans.

Någon ger mig en servett. Hade inte mina ögon varit fulla av tårar, hade jag sett på dig. Hade jag inte vetat att rösten inte bar, så hade jag sagt tack. Men det gick inte att visa min tacksamhet. Jag hoppades du förstod. För bara den lilla servetten kom att betyda så mycket för mig.

För nästan exakt fem år sedan satt jag där, på en annan skola, en annan tid, men av samma anledning. Satt där på en vacker minnesstund, för att minnas någon som betydde så väldigt mycket för många.

Det gör så ont. Det gör så jävla ont. Det är inte för att det är synd om mig, inte på något vis. Men det gör så fruktansvärt ont att se alla dessa i vanliga fall helt oberörda personer gråta. Vissa med ögon röda och svullna och med kinder våta av tårar. Tysta tårar som de försöker torka upp med en hopknycklad servett. Andra med sådan gråt att andan inte hänger med, de måste högljutt kippa efter luft. Att se folk falla, bryta ihop. Att förknippa all sorg och alla ord med det som hände för fem år sedan, och hur du måste ha känt då. Det gör ont. Hela bröstet tynger som om mitt inre var fyllt med cement.

Det gör så ont att se dig sitta där och riva sönder servetten som var till för att torka dina tårar. Du vet att lite papper inte kan få dina tårar att sluta rinna. Bit för bit landar på golvet vid dina fötter, omsorgsfullt rivet och ihoprullat. Du ser så skör ut. Alla ser små, taniga och trasiga ut med deras hopsjunkna axlar och neråtböjda huvuden. Jag hör hur du inte klarar att hålla ut längre, hur du hulkar och hulkar förtvivlat. Jag vill så gärna krama om dig, krama om er allihopa. Men jag sitter som förstenad, medan jag igenom mina suddiga ögon ser miljontals vackra tårar smärtande rinna ner för eras kinder.

Smärtan ligger i luften, smärtan och sorgen. Det är som om vi alla fått nya identiteter. Man känner inte längre igen varandra med de skakiga händerna, som försöker tända ljus. Ett varsitt ljus för dig. Allt är så vackert. Så jävla sorgset men ändå vackert. Varje ord träffar någonstans djupt där inne. Sångernas texter får en ny betydelse och så enkla korta ord har så mycket saknad och kärlek i sig.

De flesta håller sig kvar efteråt för att krama om varandra. För att gråta ut i någon annans famn. Man får gråta. Man får bryta ihop. Man får hata, älska och sakna. Vi finns här allihopa för att gå igenom det tillsammans. Det spelar ingen roll vems axel man gråter emot, bara vi försöker göra det tillsammans.

Jag önskar att du inte hatade mig.

Att du inte såg mig som en förrädare.

Du behöver inte älska mig,

Så länge du inte vill spotta på mitt namn.

Jag önskar allt var som för några år sedan,

Önskar att vi kunde skratta som vi gjorde då.

Att vi kunde komma med samma fula idéer,

skratta åt samma gamla natthumor.

Skriva samma fula låtar,

Låtsas vara lika skickliga i köket.

Jag önskar du aldrig hade förändrats.

Jag önskar att jag inte visste att allt var mitt fel.

Jag önskar att jag inte skämdes så mycket som jag gör.

Jag önskar att jag inte satt mitt i natten och tittade igenom bilder på oss.

Jag önskar att jag inte saknar dig.

Det första som fångade min blick den morgonen var den blågula flaggan som var hissad på halvstång. “Snälla säg att det beror på planet som störtade i Ryssland igår, snälla säg att det är därför“, tänkte jag förtvivlat för mig själv. Lärare i korridoren undvek att möta någons blick, man kände att det var någonting i luften. Ljusen på katedern var tända. Alla väntade spänt. Jag satt och försökte komma på massor med olika anledningar till varför flaggan var på halvstång, men det slutade hela tiden med att jag tänkte på dig. Det syntes i deras ögon, det syntes på deras allvarliga min. Ändå fortsatte jag att försöka hitta på andra anledningar till vad det skulle kunna vara.

Du grät. Det rann inga tårar med din röst skar sig och du var tvungen att ta ett djupt andetag för att kunna fortsätta meningen. Dina ögon var röda och det syntes hur ont det gjorde. När som helst skulle de genomskinliga små tårarna, som var så små och vackra men ändå gjorde så ont, välla över kanterna på dina ögon. Smita igenom dina svartmålade ögonfransar för att sedan långsamt rinna vidare ner för din kind. Om läraren stod där, längst fram i klassrummet och grät, hur skulle vi då kunna hejda våra tårar?

Det som vi alla fruktat, men inte förväntas oss så tidigt, stod där framför oss som ett faktum. Jag tror inte att någon förstod först. Inte på riktigt. Det var bara någonting som var klottrat i ord. Ord som for runt i huvudet utan att riktigt förklara, bara finnas där för att förvirra. Förvirra och göra ont. Fast det inte var orden i sig som drog vårat klassrum in i ett kallt, svart och sorgset mörker. Det var själva innebörden som gjorde det så svårt. Svårt att förstå. Någon hulkade. Plötsligt bröt allt ut. Fler hulkaningar hördes. Någon böjde ner huvudet i bordet, någon kramade kamraten bredvid, någon stirrade ner i golvet medan andra försvann in i trans och bara grät rakt ut. Vissa tårar var ljudlösa, andra inte. Hur kunde något så vackert som tårar, göra så ont?

Jag satt och höll om dig, du grät i min famn. Hela du skakade. Du var så skör där du satt, med rödsprängda, svullna, söndergråtna ögon. I vanliga fall brukade jag sitta där, hålla om dig på precis samma sätt och låta dig gråta ut. Vi brukade prata lite om det allvarliga men på något vis brukade det alltid sluta med att vi satt och skrattade, men den här gången skulle det inte sluta så. Det kunde inte sluta så. För det fanns ingenting i det här som gick att vända till glädje.

Ljus, böcker med vackra ord till dig, bilder och blommor var placerade lite här och var. Det kändes tydligt att du lämnade efter dig en stor saknad. Hela dagen var som ett vakuum, ibland var man där på plats, ibland var man i en egen atmosfär. Lärares läppar rördes, men man uppfattade inte ett enda ord av vad de sa.

Personer som aldrig tidigare lagt märke till varandra gav stöttande blickar, personer som aldrig umgicks satte sig bredvid varandra, personer som aldrig tidigare pratat seriöst frågade hur det var. Pojke som flicka, alla var berörda. Det fanns ingenting som skiljde oss åt. På något vis var alla samförda. Aldrig förut hade vi varit så lika varandra, aldrig förut hade alla tagit precis lika stor plats. På något vis var det fint, mitt i allt elände så trädde någonting fint fram.

Jag öppnar långsamt dörren och kliver ut i den friska luften. Fyller lungorna med kylig luft och blundar några sekunder innan jag stillsamt börjar föra stegen hemåt. Tittar upp mot himlen och tänker “du lyckades igen, du förde oss tillsammans.”

Farten när jag springer, luften som

fläktar mig i ansiktet, adrenalinet och

koncentrationen. Jag älskar känslan, jag älskar det här.

Jag gör min grej, det enda jag är någorlunda bra på.

Jag hör den djupa dunsen. Kniper ihop ögonen,

vågar inte titta upp. Fyller mina lungor

med så mycket luft jag får tag i. Tänker “andas, andas”.

Tittar snabbt upp, går åt sidan.

“Ingen får märka någonting, ingen får se”.

Jag försöker att inte halta trots smärtan. Steg för

steg. Jag går långsamt. Djupa andetag. Jag är van, trots att det gör

lika ont varje gång. Någon möter mig på väg

förbi. Jag ler. Det verkade fungera. Tar mig

tillbaka. Lyfter foten och rör försiktigt vristen

i cirklar. Allt görs diskret, när ingen ser. Det verkade

fungera, jag ställer mig på foten igen.

Det gick att härda, jag gav mig själv inget val.

Gör ett nytt försök.

En gång till, samma sak. Kniper ihop ögonen

på samma sätt, försöker att andas lugnt.

Går några steg åt sidan och sätter mig ner

för att röra på vristen igen. Någon frågar hur det är.

“Bra” säger jag och ler så gott jag kan. Tar tre

djupa andetag och går tillbaka, lika långsamt

denna gång. Det enda jag kan tänka på är foten som dunkar.

Hur den skickar ut elektriska stötar i hela kroppen varje gång

min fot vidrör marken. Andas, andas.

Drar ut på tiden så mycket jag kan innan någon börjar undra.

Gör ett nytt försök.

Tredje gången gillt, Smärtan är outhärdlig.

Jag vill bara skrika högt när smällen kommer,

men kämpar emot och klarar mig med ett tyst stön.

Ingen står tillräckligt nära för att kunna höra. Drar

in luft för snabbt och försöker igen, försöker andas

lugnt. Försöker tar ett steg framåt, men foten vägrar

gå normalt och får mig att ta ett haltande steg.

Kämpar mot tårarna, kämpar mot skriket som hela tiden

vill stiga upp ur min strupe. Smärtan är så påträngande att

jag förtvivlat måste titta efter ifall någon har stuckit en kniv

rakt in i huden, in mellan alla senor och muskler, in i benet.

Andetagen är korta och snabba och kan inte lugna på samma sätt.

Halvvägs tillbaka klarar inte kroppen mer.

Jag faller ihop.

Mitt där på golvet blir jag endast en liten hög.

Jag gav upp, orkade inte kämpa mer.

Tårarna väller över, ingenting kan stoppa

dom längre. Jag hulkar, men försöker göra det

så tyst som möjligt. Jag krymper där jag ligger,

flyter ut och blir en del av golvet.

Det gör så ont,

så ont.

Så fruktansvärt jävla ont.

Försöker få kontroll på andningen, på tårarna, på smärtan.

Misslyckas.

Huvudet vilar mellan dom uppdragna knäna

så att ingen kan se tårarna som känns som glödande

sandkorn där dom rinner ner längst mina kinder.

Känner mig patetiskt,

känner mig omogen,

töntig och svag.

Jag som inte fällt en tår på mer än ett år,

som inte fällt en tår på grund av smärta på flera, flera år.

Jag kan inte ens komma ihåg sist.

Jag var vek som hade ont. Som inte klarade mer. Som inte

kunde resa mig upp på raka ben och gå tillbaka.

Klara av att göra samma sak igen. Jag är en mes.

Smärtan fick det att blixtra i huvudet.

Efter ett tag var det som att allt domnade bort, j

ag torkade ögonen, glad att jag inte haft någon mascara

på mig. Fick lite kontroll på andningen och reste mig upp.

Tog ett steg,

ett till.

Jag var tillbaka. Skulle göra ett till försök.

Men hann aldrig för du hann före, stoppade mig på vägen.

“Du får inte köra mer, jag kan se hur ont du har”.

Någon hade sett, någon hade märkt. Vilket gjorde

att smärtan blev som påmind igen och jag kunde

inte stå upp längre. Det var inte förrän nu

en till märkte, kom och satte sig bredvid mig

och frågade hur det var. Tårarna gick inte att hålla

tillbaka längre, för andra gången.

Men ingen fick se de,

Dom kunde bara gissa vad som rann bakom mina uppdragna knän.

Vi står där, mitt emot varandra på den

asfalterade parkeringen.

Jag tittar på dig i profil, dina drag är så välkända i mina ögon.

Du ler och dina ögon påminner så mycket om hans.

Jag ler också, fast det ser du inte. Ditt skratt väcker

massa gamla minnen, och jag blir varm i hela

kroppen. Jag vill bara dra dig intill mig, andas in

av din hud och stå så.

Säga att jag älskar dig.

För det gör jag, älskar dig. Jag har bara aldrig sagt det högt.

Men står bara tyst, iakttar varje liten rörelse du gör.

Jag vill inte visa hur glad du gör mig, vill inte att du ska

se det, vet egentligen inte varför. På ett

sätt skäms jag.

Skäms för att du betyder så mycket för mig?

Skäms för att jag ser dig som min förebild

även fast jag försöker visa motsatsen, även fast ingen vet om det?

Jag har saknat dig så mycket, och nu

står vi här igen. Ger varandra en kram.

Säger “hejdå, vi hörs något”.

Hejdå?

Vi hörs något?

Hörs något?

Jag vill ju ha dig nära jämt, vill kunna prata med dig långt

in på nätterna. Vill berätta saker jag inte kan

prata med någon annan om. Vill känna tryggheten

av din närhet. Vill sitta och prata gamla filmer

och rabbla repliker, vill kommer överens om vilken film vi ska se. Vill ha

dig som förstår mig, ha dig som vet rätt och fel. Du som kan hjälpa mig på vägen.

Nu står jag där, mitt emot dig på den asfalterade parkeringen.

Säger “hejdå, vi hörs något”

och går min väg.

ett litet urklipp ur en lång text som kan få mig att le samtidigt som jag får en tung klump i bröstet:

"En vän som alltid fanns där,
jag kunde prata med dig om allt,
 du är en av den finaste vän jag någonsin haft,
det var du .... som gav mig all kraft,
men jag orkar inte fortsätta sakna dig min vän."

Jag mötte dig i parken. Allting var som

vanligt, enda tills jag såg din blick. Jag såg att

något var fel, någonting var riktigt fel.

Dina ögon var blanka.

Du drog mig iväg till

en bänk, undvek min frågande blick.

Du kollade bort, men jag kunde inte

slita blicken ifrån dig. Du visste att

du skulle bli tvungen att berätta, jag

var ju den som fanns där

för att hjälpa, det hade bara

blivit så. Du skämdes när du berättade,

skämdes över hur oförsiktig du

varit. Jag satt tyst. Jag visste inte

så mycket, vad innebar det för

dig? Som om det vore en vana så började

du förklara. Jag kände mig ynklig, kunde

ju inte göra någonting.

Kunde inte rädda dig.

Inte den här gången.

Vi reste oss och började gå mot

dig, jag höll i dig, jag var orolig. Du

stelnade till på vägen. Killen som

kom gående emot oss, han var en

av dom. En av dom som hade fått

mitt hjärta att skena i panik en

natt. Jag tog hårdare tag om dig.

- Gå bara förbi, viskade jag.

Jag visste hur gärna du ville slita

dig ifrån mitt grepp och vända dig om, springa efter. Men

du hejdade dig, kanske för min skull.

Det var så mycket vi var tvungna att smyga med,

“vi kan inte ta det här”

“någon kanske hör”

“vi kan inte träffas i stan”

Du såg att jag tyckte det var jobbigt. Jobbigt att

hjälpa, när du bara var villig att få hjälp ibland. Jag såg

dig som en av mina närmaste, just därför att vi gick

igenom så mycket tillsammans under

den tiden. Alla sena samtal, all panik

du väckte i mig genom att berätta sanningen.

En rå sanning.

Men den måste höras, någon måste

ju lyssna. Och jag lyssnade mer än

gärna, ville ju hjälpa,

du var ju min vän.

Inte visste jag då, att det kanske inte var så du såg mig.

Allt de här med att jag försökte hjälpa dig, att

du försökte bli bättre, fanns det en annan

anledning bakom allt? Eller anledningen

som du sedan berättade fast du aldrig sa att det berodde på det. Var det den som

gjorde att vi blivit så nära? Jag vet inte om jag vill veta.

Hur skulle jag kunna se dig som någonting annat? Tror

att alla kan läsa mig bättre än vad dom kan, tror att jag

visar tydligare än vad jag gör. Fast jag hade ju gjort fel jag

också. Jag visste att jag hade gjort fel. Ångern fanns där

hela tiden. Du visade aldrig någonting.

Efter den natten,

när jag vaknade upp vid din sida i sängen, i ett vitmålat rum

med högt i tak. Med den där dörren

som var trög att stänga igen och det stora

fönstret i ena änden av rummet. Efter den natten,

visade du aldrig några tecken. Jag trodde vi båda

ville få det där glömt. Märkena fanns ju bara kvar

någon vecka, märkena på min hals.

Sen fanns det inga spår,

inga fysiska spår av det som hänt.

Det var så jag helst ville ha det.

Jag förstod aldrig att du inte ville ha det så du med.

Vi är bara avlägsna vänner nu, hörs av när

du har tid. När du vill, när du tänker på mig.

Och det är inte ofta. Ändå känner jag skuld. Skuld för att det

blev som det blev. Skuld för att vi slutade höras av.

Jag fick en förklaring till

varför det blev så. Men ändå strejkar kroppen

när du någon gång berättar hur du har det, för jag

vill av instinkt hjälpa dig med alla dina problem.

Det var ju därför jag fanns här.

gammal text jag hittade någonstans för länge sedan, som bara blir mer och mer sann för varje gång man läser den:


klubbor blir cigaretter.

de oskyldiga blir till slampor.

läxor hamnar i papperskorgen.

kvarsittning blir avstängning.

läsk blir vodka.

cyklar blir moppar.

pussar blir sex.

kommer du ihåg när att vara hög betydde att man hade mycket fart på gungan?

att skydda sig betydde att man hade hjälm på sig?

när det värsta killar kunde göra var att ge en baciller?

pappas axlar var det bästa stället på jorden och mamma var ens hjälte.

dina värsta fiender var dina syskon.

krig var bara en lek.

den enda drogen du visste om var värktabletter.

den värsta känslan var när man skrapade knäna.

Och när hejdå betydde bara "vi ses i morron."