foundmee

Han kysser mig på halsen och jag ligger på hans arm. Och det enda jag kan tänka på är att han inte är du. Det är som om jag tappat förmågan att känna beröring, som om jag blivit immun. För det är inte dina händer, det är inte dina kyssar och din varma hud som möter min inatt. Det är som om hans beröring inte registreras av min kropp, den reagerar inte av hans närhet. Jag varken känner någonting eller har något att ge honom, inuti är det tomt. Och det skrämmer mig. Att du tagit allting som kan kännas inombords ifrån mig, att du har allt i dina händer. Det skrämmer mig att vi var så bra och att jag inte har tillgång till känslan av oss längre. Det kommer jag aldrig att ha. Och tack vare honom stod det nu klart, som skrivet svart på vitt. Rädslan som vuxit från magen upp till bröstet blev ett faktum. Jag hade gett dig för mycket av mig själv, som om jag trott att det hade varit mer än en stunds blottning av det vackra världen har att erbjuda, som om vi vore mer än bara ett smakprov av skönhet som gör en stum. Och det skrämmer mig hur lättpåverkad jag måste vara, för det går inte att förneka hur du påverkade mig. Hur du fick varje cell i min kropp att vilja explodera när du kysste mig på halsen och hur jag vaknade så fort du släppte taget om mig i sömnen, för jag ville ha dig precis där, jag ville ha oss precis så, inslingrade runt om varandra i nattens oskuldsfulla tillvaro. Och jag sa det till dig, att jag ville stanna där, att jag ville stanna där för alltid. Stanna där i sängen med de vita nytvättade lakanen och din stora trygga famn som värmde mig medan mörkret slöt sig runt om oss i rummet. Och trots att jag var ironisk när jag sa för alltid så blandades ironin med sanningen. För i just precis det ögonblicket ville jag alltid ligga där, värma mina kalla fötter mot dina varma ben och somna vid din sida. Se dig sova vid min sida. Kyssa dina nyckelben när du sover och känna hur du reflexmässigt drar mig närmare dig. Jag ville alltid få vara hon som fick vakna vid din sida av dina försiktiga kyssar i nacken. Jag ville alltid få vara hon som stod bredvid dig och borstade tänderna, hon som du höll i handen. Jag ville alltid få vara hon som du kysste i regnet, hon som du kittlade och rufsade i håret. Hon som du kysste på pannan, hon som gick runt i dina kläder. Just precis i det ögonblicket ville jag vara hon, för alltid.

Och nu kysser han mig på halsen och jag ligger på hans arm. Och det enda jag kan tänka på är att han inte är du. Han är inte du och jag kommer aldrig att få vara hon som är din, för alltid.

Trots att det var sent så kunde jag inte somna. Trots att du låg och höll om mig, trots att allting var stilla och vackert. Trots att jag kände dina trygga, djupa andetag och lyssnade till ditt hjärtas lugna slag. Trots att du gett mig en av de finaste dagarna jag någonsin haft och trots att jag var lyckligare än på länge så kunde jag inte slappna av. Jag kunde inte avgöra vad som störde den fridfulla tillvaron, tankarna smälte ihop och plötsligt kände jag mig så liten. Så skör. Så olycklig och ensam. Som om jag krympte i din famn. Och kanske vågade jag bara inte sova för att jag var rädd för att gå miste om tid i din närvaro, trots att du skulle ligga vid mina sida tills jag vaknade igen. Kanske kände jag mig så liten för att jag förstod att du tagit en del av mig. Kanske var det för att du sa att du hade velat ha mig som din. Och du hade låtit så seriös på rösten. Kanske kände jag mig olycklig för att jag låtit mig själv förloras i nuet, låtit mig själv fästas vid någonting som jag inte kunde kontrollera, någonting som inte kunde bli mitt.

Och jag vaknade om vart annat, stirrade mig tom på digitalklockans röda, lysande siffror och kände efter så att du var kvar. Jag somnade om, vaknade och somnade om, om och om igen. Genomled nattens tysta sus. En natt fylld av orofyllda drömmar, otydliga tankar och oförståelig ångest. Till slut kunde jag välkomna morgonen och du kysste mig i nacken och jag log igen, omtumlad av både lycka och en sorg som gnagde i bröstet. Hela dagen fanns det där, den där splittrade känslan som syntes i min blick. Och du frågade vad det var, om jag ville prata om det, men jag bara skakade på huvudet och log, höll dig hårdare i handen. Det fanns ingenting att prata om, sa jag, försökte låta övertygande. Din blick var orolig, den bad mig vara ärlig, fast du sa inget mer och vi satt tysta hela vägen hem i bilen, bara tysta och hårt hållande varandra i handen. I två timmar satt vi så. Då och då kysste du min hand och jag ville se på dig och le men du ville inte riktigt möta min blick.

Också var min sista kväll i staden kommen och vi tog kyssandes avsked i din hall. Och det kändes tomt i mitt bröst när jag lämnade dig på bron med din blick i nacken och ett löfte till mig själv att inte vända mig om. Hur mycket jag än ville stanna hos dig en natt till, höll jag mitt löfte och gick långsamt och frysandes hemåt. Trettio långa minuter gick jag där på den våta asfalten och allt jag kunde tänka på var hur jag inte skulle klara av att vända för att sedan behöva ta avsked från dig igen.

Morgondagen kom smygande och trots dessa tankar tidigare natt kunde jag inte hålla mig ifrån att fullfölja impulsen att träffa dig igen, kunde inte stoppa längtan, bara för en sista syn av dig. Bara för att kliva in på ditt jobb och mötas av ditt glatt förvånande ansikte, för att fångas av dina vackra ögon och känna hur glädjen spred sig ut i hela kroppen. Du tog mig avsides och höll om mig, kysste mig, tog mina händer i dina. Men jag hatade mig själv för att behöva ta avsked igen, och jag sa det besvärat till dig, att vi nu behövde säga hejdå igen. Men du bara skakade på huvudet och kysste mig på pannan, sa att vi inte skulle säga "hejdå", bara "vi ses". Också följde du mig ut och jag gick min väg för en tredje gång under denna månad, sa "vi ses" och gjorde allt för att inte titta bakåt där du stod och såg mig försvinna. Igen.