365 dagar
Idag är det 365 dagar sedan våra läppar möttes för första gången. Femtiotvå veckor, tolv månader. Exakt ett år sedan jag somnade i din famn för första gången. Det känns som att du varit borta i en evighet, och att känslan från dig borde suddas ut snart. Ändå minns jag precis hur det kändes att vakna upp i din famn för en sista gång i vintras. Ändå vet jag att ingen annans famn känns som din gör. Och det var mindre än en månad sedan du skrev att jag var det finaste du visste, och det känns lika overkligt varje gång. Som om jag börjat tvivla på att du någonsin var på riktigt och orden du skriver är allt som bevisar att det var det.
Med ett rusande blod i kroppen
De finns de jag saknar. Speciellt hon med det bruna lockiga håret och det heta temperamentet, hon som har bacillskräck och älskar choklad. Henne saknar jag extra mycket, min fina vän. Förutom det är jag så fruktansvärt lycklig. Jag mår så bra och har så fina vänner runt omkring mig. Det finns saker hemma som jag missar. Det finns någon som jag valde att klippa bandet till. Det lilla tunna bandet som ingen såg men som var allt som vi någonsin sagt högt fanns. Och jag har ingen aning om vad som händer sen men just nu spelar det ingen roll. Och det är så skönt. Så skönt att komma ifrån vardagen där hemma, den som har så lätt att fastna i gamla spår och dåliga vanor. Det är så skönt att inte ha tid att tänka efter och känna för mycket. Det finns inte tid att falla för någon och ingen tid att hålla tillbaka. Det är allt eller inget. För snart åker jag hem igen, snart är sommaren över och snart blir allt till vardag igen. Snart kommer jag ha tid att tänka och känna efter och jag låter det komma när det kommer. För jag är så lycklig nu. Jag ler med ett rusande blod i kroppen. Allt känns bra och jag tänker låta det vara så.
