foundmee

Om du lyssnade riktigt noga så skulle du kunna höra mina tårar falla genom orden på din display. Det är en fin kväll ikväll, solen är på väg ner och sänder sina sista mörkgula strålar över vår lilla stad mellan bergen. Hade jag varit mig själv hade jag bett om förlåt för mitt bittra sätt att vara, men all empati är som bortblåst och det enda som finns kvar är ett stort, tomt jag. Det är som om allting inom mig har försvunnit, alla känslor om glädje, allt mitt mod, all sympati och all välvilja. Samtidigt känns det som om allt där inne har klumpat ihop sig, som om stressen och ångesten har blivit för stor och tynger ner alla andra känslor, allt de som jag vanligtvis känner. Jag kan inte glädjas åt andra och jag känner mig så känslokall och orkeslös, som om någonting drar mig baklänges. Det känns som om jag ständigt rör mig i motvind. De säger att jag är stark men ändå låter jag vinden dra mig med sig, jag orkar inte strida emot. Någonstans inom mig finns det en liten glöd som brinner av hopp eller förväntan, någonting som ständigt gör mig besviken. Jag hoppas att det inte är för dig som tårarna rinner, att rädslan skulle vara så stor att huvudet säger emot. Bara tanken försöker jag att slå bort. Men tiden är ett stort problem och trots att jag inte låtsas om det så vet jag att för varje dag som går så tar jag mer och mer sats, sats för att backa ifrån allt och försvinna. Det skrämmer mig att inte veta säkert, skrämmer mig så pass mycket att jag är beredd att fly.

Någon sa att det skulle bli varmt ikväll och det ser nästan ut som sommar nu, men jag sitter här och fryser så att bröstet skakar, det vibrerar i takt till den höga musiken som strömmar i mina öron. Jag höjer och höjer volymen, klarar inte av att höra min egna olycka som sprutar ur mig i form av salta tårar och lungor som rör sig häftigt i strävan efter luft. Jag önskar att jag inte var en sådan som stängde andra ute när jag blev stressad, jag önskar att jag kunde hantera saker bättre.

Jag drömmer om frihet och lugn, om att plocka blommor, äta jordgubbar och lyssna på bra musik eller färga asfalten grön och springa runt i shorts och trasiga skor. Jag drömmer om att titta på fåglarna med solen i ögonen, balansera på broräcken och äta hämtmat i gräset. Jag vill ha tid att kunna lära mig åka skateboard och spela kort in på nattens sena timmar med en sliten, rutig kortlek.

Jag ligger om nätterna och försöker föreställa mig hur du ser ut, hur du talar och hur du rör dig. Hur du rör vid mig och hur varje beröring får det att kännas inombords. Men allt är suddigt, som om minnena är av sekretess och inte får spelas upp igen. För jag känner ingenting, jag minns inte hur det kändes eller ens hur du ser ut. Och det skrämmer mig.

Vi ligger mitt emot varandra, pratar om livet. Om jag böjde mig fram några centimeter skulle våra läppar mötas och jag håller emot impulsen att backa. Jag försöker känna efter, titta efter tecken, men jag ser ingenting. Vem är jag att avgöra vad som finns inombords? Utåt ser du mig som den spontana människan jag är, men i mitt huvud förvandlas jag till en blyg och bortkommen person som känner sig vilsen i detta lilla rum. Följder och konsekvenser rabblas upp i huvudet och samtidigt som jag vill lyssna på vad du säger så hör jag så mycket annat som jag försöker stänga ute. För jag vet inte hur det känns, hur det ska kännas. Det var så länge sedan sist. På första gången på väldigt länge känns det som någonting sårbart och på riktigt, något jag är inte vill förlora. För du är inte som de andra, jag vill inte tro det, trots att jag haft fel förr. Jag är rädd att det som är nu ska förändras, för att jag inte vet om jag vill att det ska förändras och för att jag inte vet om en förändring skulle förstöra allt och inte lämna något kvar. Kanske är jag nöjd som det är, bara du håller om mig så igen, ser på mig på samma sätt igen och håller mig sällskap hela natten. För jag är inte hon som hjärtat dunkar hårt i bröstet på av den obesvarade frågan om vad detta är, jag är inte hon som känner att hon kanske vill något, jag är inte hon som håller emot och inte vågar genomföra något. Jag är inte hon som tänker på konsekvenserna eller stannar kvar för att göra någon lycklig. Jag är inte hon.

Saker jag inte kan styra skrämmer mig, när jag inte har kontrollen och inte förstår vad saker och ting är, vad som menas och vad som egentligen händer. Jag är så rädd för att någonting skulle vara på riktigt att jag överanalyserar bara för att försäkra mig om att så inte är fallet. Hur ska jag kunna veta?