Och vi pratar om framtidsplaner som vi aldrig kommer att genomföra
Och det är så härligt att höra din röst igen. Åtta månader sedan sist och jag hade nästan glömt bort hur du talade, hade nästan glömt bort ditt skratt. Du är så långt borta och har ingen aning om vad som har hänt sedan du for, du har ingen aning om vad jag avslutade inatt eller vad jag gjorde för en månad sedan. Du har ingen aning om hur många läppar jag kysst, ingen aning om vilka famnar jag sovit i. Men det känns så bra att bara få prata med dig igen, kunna vara ärlig och säga att jag saknar dig så som jag aldrig skulle erkänna till någon annan att jag gör. Det har blivit en sådan naturlig del av mitt liv att inte få känna efter. Och det känns så sorgligt att enda anledningen till att jag lät dig komma nära mig var för att jag visste att det inte kunde bli vi. För att jag trodde att jag aldrig skulle träffa dig igen. Enda anledningen till att jag lät dig lära känna mig på riktigt, enda anledning till att jag vågade säga vad jag kände. Enda anledningen till att jag litade på det du sa var för att det inte spelade någon roll om du ljög, för du kunde inte krossa mig framför alla, jag visste ju hela tiden att du skulle försvinna. Enda anledningen till att jag lät det bli någonting var för att jag visste att det inte skulle bestå. Och du hade kunnat varit vem som helst men jag skulle aldrig vågat blotta mig så öppet som jag gjorde för dig. Och jag vågade bara för att du inte kunde förstöra mig, mer än lämna spår av något fint som en gång var. Och enda anledning till att det faktiskt blev bra med dig, enda anledningen till att det blev så fint som det blev var för att jag vågade släppa in dig, för att jag vågade känna någonting för dig.
Och vi pratar om framtidsplaner som vi aldrig kommer att genomföra. Vi pratar om oss som om det skulle kunna bli vi. Och jag tillåter mig drömma med ett tag, trots att jag vet att bilden av oss är en förfining av verkligheten. För jag vet att det inte kommer bli vi. Jag vet att du skulle göra mig besviken, du skulle glömma bort sådant som är viktigt för mig och du skulle vara lika oräknelig som de som jag inte vågat släppa in. Men jag sparar bilden av oss som det perfekta paret, bara för att tanken får mig att le. För även om det inte vore för alla hinder, är du ändå inte rätt för mig. Och jag passar nog inte dig egentligen heller.
Trots att jag fortfarande saknar dig, trots att jag önskar att du var här hos mig. Trots att vår sommar och höst var bland det finaste jag varit med om, trots att du var perfekt för mig då, så vet jag att det inte är rätt. Men jag låter inbillningen av oss stanna kvar endast för att ha någonting att drömma om när verkligheten känns tung.
