foundmee

Kylan trängde in under huden och hon skakade innanför de lager av kläder hon hade på sig. Hon förmådde sig inte att lämna det ögonblick hon väntat så länge på. Det ögonblick som hon varit så rädd för, som hon spelat om och om i sitt huvud under sådan lång tid. Hon hade rabblat vad hon skulle säga så många gånger för sig själv, tänkt ut allt i förväg så att orden skulle komma ut rätt.

Han hade skrivit hela dagen, antytt att han ville ses och hon hade varit avlägsen, inte svarat rakt ut. Det var över ett halvår sedan de hade träffats sist. Ändå kändes det precis som vanligt, sättet han skrev på, sättet de skulle träffas på. Platsen, tidpunkten. Allt kändes precis som vanligt trots att det inte var det. Hade han haft en enda tanke på att kvällen kanske inte skulle sluta som den brukade?

Också kom han gåendes runt hörnet. Det var mörkt, skrattandes människor stod ute och rökte i den kalla vinternatten. Han hade ingen jacka på sig och hon rös av tanken på kylan som vidrörde hans hud under den tunna skjortan. Han hade förstått att det var någonting som var fel när hon inte ville följa med in som hon brukade göra och nu stod han där, kramade henne och mötte sedan frågande hennes blick. Och hon minns inte hur hon började, hur det var hon hade tänkt att hon skulle säga det som hon kommit för att säga. Hon visste inte hur och knappt ens längre varför. Det enda hon kunde tänka på var hur hennes hjärta hoppade till när hon såg honom, så som det alltid gjorde. Det var någonting med honom som gjorde henne så nervös.

Också stod hon där och våndades inombords för att avsluta det som påbörjades en natt för länge sedan. Mycket hade förändrats sedan dess, även om hon ibland kände sig som samma nyfikna flicka med det vita linnet, lutandes mot en garageport med sina läppar mot hans för första gången. Och hon mindes chocken, hur hon helt plötsligt stått med armarna runt hans hals. Hur hade de hamnat där? Och trots att hon sa åt honom att det inte var bra att han kysste henne så kunde hon ändå inte förmå sig att släppa taget om hans nacke, hon ville så gärna ha honom där med sina läppar mot hans. Och redan då gjorde hon ett val att leka med elden, för hon visste ju hur han var. Oåtkomlig. Och ändå kunde hon inte låta bli att följa med honom hem gång efter gång, allt för att leka med spänningen. För att känna dragningskraften som fanns mellan dem. Behovet av närhet.

Också hände det som inte fick hända, långsamt och trots att hon försökte förneka det så föll hon mer och mer för honom. Och han höll henne i handen om natten och kysste henne hejdå i dörren men aldrig visste hon om han kände någonting för henne också. Han som av någon anledning valde att kyssa henne av alla på festen en natt för länge sedan. Också stod de nu där ute i mörkret, såg frågande på varandra som i försök att få svar. Det fanns så mycket som var ouppklarat mellan dem. En gnista som fortfarande fanns kvar. De kände det båda två, de kunde inte förneka det. Av någon anledning kändes det som att han fortfarande höll henne i handen. Som att han naglat sig fast innanför hennes skal. Hon tog ett djupt andetag. Samlade mod. Styrka. I hennes huvud släppte hon hans hand, insåg att nu var aldrig mer. Också mötte hon han blick och berättade att hon träffat någon annan.