foundmee

Det är aldrig försent,

Inte ens när det är försent.

Det har gått ett år,

Och jag står där jag stod.

Jag har förlåtit,

Fast jag aldrig förstod.

Det var så länge sedan,

Du fanns här.

Vi vill båda förändras,

Accepteras som vi är.

Jag ville göra vad som helst,

Det var du eller ingen alls.

Minns ditt leende,

Och din arm runt min hals.

Jag berättade aldrig,

Om allt jag ville ge.

Jag ville så gärna titta framåt,

Men vågade aldrig se.

Det fanns något,

Som vägrade släppa tag.

Det tog emot all smärta,

Tog emot alla slag.

Det var för svagt för att hålla oss ihop,

Och för svagt för att hålla oss isär.

Det har gått ett år nu,

Det var så länge sedan du fanns här.

Släpper taget,

Tappar balansen.

Försöker greppa tag,

Men mister chansen.

Fallet som skulle få mig att glömma,

Gav mig bara mera att förtränga.

Påmindes av känslan,

Minnen envisades att genomtränga.

Tar konsekvenserna för känslolöst tänkande,

Måste börja om på noll.

Tar tag i mig själv,

Måste hitta kontroll.

Finns ingen att ge skulden,

Jag bär den för egen maskin.

Alla oplacerade tankar,

Sliter på energin.

Rörelse för rörelse,

Försöker på nytt.

Ger mig in i det,

Jag ifrån tidigare flytt.

Trappsteg för trappsteg,

Upp mot mitt mål.

Ska bevisa min starkhet,

Jag ska fylla alla hål.

Det var du som gav upp,

Och det klandrar jag dig inte för.

Det är vårat sätt att inte kunna uppföra oss,

Som förstör.

Jag känner dig inte längre,

Och det är med smärta jag inser det.

Jag vet inget om detta stadium,

Har ingen erfarenhet.

Vet du lika väl som jag,

Hur vi ser på varandra i smyg?

Hur vi som båda verkar självsäkra,

Men i varandras närhet blir blyg?

Dom säger att det syns i din blick,

Själv vågar jag inte se.

Stämningen blir så tillgjord,

Och jag tvingar mig att le.

Jag hör att du frågar efter mig,

Varför inte fråga mig?

Kan ligga nätter i mörkret,

Och läsa ord från en smärtande display.

Du har din plats,

Du står där du står.

Vi lever två helt skilda världar,

Fast ändå så nära varandras det går.

Hur kan någon man en gång velat ge allt,

Bli en som inte hejar när man går förbi?

Det var du som sa vänskap,

Är det så här tillgjord vänskap ska behöva bli?

Jag vill inte veta av,

Alla bristningar du har.

Inte höra om alla fel,

Vill bara minnas hur du var.

Gör en egen fantasibild,

Om hur jag vill att det ska vara.

Hör påståenden som jag inte vill höra,

Försöker att försvara.

Du kanske inte är som jag försöker tro,

Men jag vill inte ge upp tron.

Försöker intala,

Med huvudet ur funktion.

Folk pratar om din fälla,

Som jag vet att jag fallit i.

Hade jag haft din plats,

Hade jag önskat att någon tagit mitt parti.

Men jag vet inte vad jag ska tro längre,

Vet att jag inte borde hoppas.

Det har gått för långt,

Och jag kan inte stoppas.

Det var det sår jag valde,

Som nu blivit till en infektion.

Min beskyddning handlar inte om mig längre,

Bara om dig som person.