foundmee

Jag som väljer att tro bra om alla, vågar erkänna mina misstag. För visst har det gett mig mycket, visst har det gett mig skit. Visst har det många gånger varit ovärt all slit. Men jag tror jag tar mig framåt. Börjar med att radera all onödig historia. All onödig historia utan varken början, mitten eller slut. Om något, kanske ett slut. Nu. Ett slut på något som aldrig har börjat.

Och inatt gjorde det ont. Då när utmattningen visar sig, då huvudet snurrar och allt inuti åker ut genom ett enda andetag. Jag andas ut och plötslig känns det så tomt. Då bilder kommer upp i tankarna och minnen far fram och tillbaka. Och jag ser framför mig hur jag sitter och ser in i dina vackra ögon som gör det svårt för mig att andas och jag känner känslan som jag kände just i denna stund, hur mycket jag älskade dig och den ständige frågan om vem jag skulle vara utan dig. Om jag skulle klara mig utan att dra fingrarna igenom ditt hår och känna din arm runt mig hela natten. Om jag skulle klara att aldrig mer få ligga mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå. Och plötsligt ligger vi på din studsmatta och du brottar ner mig och kysser mig tills jag ger upp. Sen ser jag dina skakande händer, mina rödsprängda ögon och våta kinder. Jag ser dina tårar och sedan blir det mörk och tyst och jag somnar till slut.