foundmee

Det är över nu. Jag har sagt det flera gånger men det är som att du inte lyssnar. Och kanske är det inte så konstigt när jag själv brutit vårt slut så många gånger förut. Jag saknar någonting på riktigt nu. Jag saknar någon som får mitt hjärta att flimra till ljudet av hans röst. Jag saknar någon som inte är borta så fort han lämnar min dörr, eller jag lämnar hans. Jag saknar att känna att något är så fint och betydelsefullt att jag inte vågar andas om nätterna, i rädsla att det ska gå sönder. Jag saknar att falla till sömns i någons famn och känna att jag hoppas att han aldrig lämnar mig. Jag saknar någon som vill veta hur min dag har varit, någon som frågar hur jag mår. Jag saknar någon som ler, någon som har ögon jag får drunkna i. Jag saknar att känna att någonting är mitt, jag saknar att vara någons. Jag saknar någon som säger att han är min. Jag saknar att ge någon all min tillit, ge någon allt jag har. Jag saknar att ge någon mitt hjärta och innerligt hoppas att det inte går sönder. Jag saknar att känna värmen från någons hud om nätterna, saknar att höra trygga andetag och känna en bröstkorg som rör sig. Jag saknar allt litet som i min värld värderas så högt, som att ha någon som väcker mig genom att pussa mig på pannan och stryka undan mitt hår. Jag saknar någon som ser rakt igenom mig, någon som vet hur jag fungerar. Jag saknar någon som håller kvar mig i sängen om morgnarna, någon som får mig att nästan komma för sent bara för att han vill hålla om mig, någon som säger "bara några minuter till".

 

Jag saknar det som skrämmer mig, något av det som jag är allra räddast för. Jag saknar det som jag dag för dag tänker att det är inget för mig, att jag måste fly medan jag kan. För kärleken fäster som ett klister och jag vill inte fastna där ingen kan hjälpa mig loss, där ingen vill stanna och hålla mig sällskap för allt vad det är värt. Jag vill inte veta om det är på riktigt eller inte, samtidigt som jag inte vågar stanna om det inte är det. Och kanske är det på riktigt men ingenting för mig.

Minns han när de kysstes första gången, när de låg i en alldeles för mjuk säng i en stuga långt inne i skogen? Minns han första gången hon drog handen genom hans hår? Minns han hur de brukade retas med varandra, hur de brukade överrumpla varandra med kyssar? Minns han hur han såg på henne, minns han alla de gånger hon sagt att hon ville drunkna i hans ögon? Minns han hur de rörde sig som ett under nätterna, hur de följde varandra i sömnen, allt för att inte tappa kroppskontakten? Minns han hennes leende, hur mycket hon älskade när han höll om henne? Minns han hur de rörde vid varandra, hur deras kärlek fick luften att vibrera? Minns han att hon pratade i sömnen och hennes iskalla fötter som hon ville varma mot hans varma hud om nätterna? Minns han hur gärna hon ville se solen den där dagen när hon kom hem från sjukhuset, hur han bar henne upp och ner för alla trappor? Minns han första gången när hon somnade i hans knä? Minns han hur de älskade, hur de kändes när de höll varandra i handen? Minns han det? Tänker han någonsin på henne så igen, han som vet så mycket som ingen annan vet om henne?

 

Det är svårt att föreställa sig hur allting förändras. Det är svårt att se bilden av att de möts på stan och gör allt för att låtsas som att de inte ser varandra. För hur skulle de bete sig? Vad finns det att säga som inte utspeglar deras förflutna, som inte bryter deras illusion och skriker dem i ansiktet att de inte har något kvar. Ingenting att ge varandra. Att de har tappat sin bästa vän för länge sedan, tappat någon som kände dem bättre än någon annan. Kanske var deras tro på en vänskap som aldrig skulle förstöras de som räddade dem från att bryta ihop en gång för länge sedan. Det enda som finns kvar är minnena och den skam över att vänskapen bröts samtidigt som kärleken tog slut.

 

Nu går han förbi henne och hon tittar åt ett annat håll och undrar med hjärtat i halsen, om han såg henne också.