foundmee -

Trots att hon inte kan släppa det svåra med att låta honom gå

Hon kommer på sig själv med att tro att hon någonsin skulle få reda på hur det skulle vara. Och han säger att han fortfarande tycker om henne och hans ord klistrar sig fast som tyngder i hennes bröst. För det var ju hela grejen, han var ju den som aldrig skulle känna så för henne. Och även om hon för åtta månader sedan inte ville höra något hellre än att han faktiskt kände någonting för henne, så är det för sent nu. Varje del av hennes huvud skriker det. Och hon vill vara arg. För han hade haft henne, han hade kunnat hållit henne kvar bara han hade visat att han velat det, bara han hade sagt någonting. Och hon vill skylla allting på honom, hon hade iallafall försökt. Men istället är hon förstående, hon förstår honom. Och det gör lite ont i hennes hjärta när hon tänker på att hon aldrig kommer att få veta hur det skulle kunna ha varit. Hon kommer aldrig att få veta eftersom hon själv har valt det. Hon valde killen som vågade släppa in henne på riktigt framför han som gav henne för lite att hålla fast vid. Och hon vet att det är rätt, trots att hon inte kan släppa det svåra med att låta honom gå.

2015-01-28 @ 22:37:00 Permalink allt som bara är Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det tomrum som han lämnat kvar

Jag ligger i hans famn, vid hans högra sida såsom jag oftast gör i hans säng. Det är mörkt och trots att jag inte fryser vill jag ligga så nära honom som det bara går. Och det gör ont i hjärtat när jag känner hur vant det känns att ligga där. Hur det kan kännas så självklart. Och han viskar att han älskar mig och jag gråter tysta tårar med ansiktet mot hans hals. Bröstkorgen är som gjord av bly och jag måste fokusera på varje andetag. Hans ögon är röda och svullna och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Det gör så ont i mig när han gråter. Och imorgon blir sista morgonen vi får vakna tillsammans på flera månader och dagen jag så länge fruktat efter är snart här. Aldrig skulle jag kunna berätta för honom om hur rädd jag är, hur tungt det känns när jag ligger där i hans famn för att om några ynka timmar behöva säga hejdå. Kommer jag någonsin vänja mig vid att inte kunna prata med honom när jag vill, någonsin vänja mig vid att vara utan hans beröring?

Idag har det gått en vecka sedan han satte sig på flyget. Tolv dagar sedan jag såg honom sist. Han ringde idag och jag hade väntat flera dagar på att prata med honom. Han berättade om hur bra de har det, hur fort det har gått, hur veckan bara har flugit iväg. Jag ville le och glädjas över att de har det bra men istället skar sig rösten och jag la på för att mina tårar inte skulle avslöja att jag inte håller med honom. Det känns som en evighet sedan jag sist kunde prata med honom ordentligt, en evighet sedan jag sist fick hålla hans hand. Och trots att jag försöker tänka positivt, är allt jag kan tänka på det tomrum som han lämnat kvar.

2015-01-02 @ 18:16:00 Permalink allt som bara är Kommentarer (1) Trackbacks ()