foundmee

För i natt fick jag somna i din famn. Somna med dina armar hårt hållande om min kropp, som om jag vore värdefull för dig. Och du kysser mig försiktigt i nacken och jag ler blundandes i mörkret. Varje liten kroppsdel slappnar av och jag inser hur mycket jag har saknat det här. Saknat din varma hud och dina försiktiga rörelser, som om jag vore ömtålig om nätterna. Du viskar att du saknat mig och jag försöker att andas normalt. För jag vet ju. Jag vet. Och jag försöker koppla bort det och uppskatta nuet, försöker att memorera allt för en sista gång.

Och jag vaknar till ljuset som strilar in genom balkongdörren och vänder mig om. Och det är som om det slår mig för första gången. Du är så vacker där du ligger, drömmer fridfullt och andas med djupa, lugna andetag. Du är så fin i det tidiga morgonljuset. Så jäkla fin att det nästan träffar mig som ett slag i mellangärdet. Och jag ligger mitt emot dig och hoppas att du inte vaknar, att du inte känner hur jag oskuldsfullt iakttar dig. Det känns som en klump i bröstet och jag ler med ett inre som skulle vilja innehålla en miljon fjärilar men som jag försöker strypa eftersom. Och det slår mig att jag inte vet om vi någonsin kommer att träffas igen. Och jag sväljer hårt och kryper tillbaka i din famn, placerar huvudet på ditt bröst och fyller lungorna av din svagt doftande parfym.

Regnet faller utanför ditt fönster och när dina sömniga ögon möter mina så ber jag om att få stanna i sängen hela dagen, stanna i din famn. Och du skrattar och kysser mig på pannan, lindar in mig i ett hårdare grepp och snart andas du tungt igen. Och jag blundar och tänker att det inte finns någon annan famn som jag hellre skulle vilja vara i.

På andra sidan av luren sitter en grönögd kille med sitt lockiga hår. Jag kan se hans leende, hur han ler medan han excentriskt pratar om livet. Jag kan se livsglöden i hans ögon, hans drivkraft. Jag kan se hur han pratar med hela kroppen, hur han förklarar med händerna i luften. Jag kan känna hans andetag medan orden sprutar ur honom och jag undrar om han kan se mitt leende också. Om han kan se hur jag ler och höra hur retsamt jag skrattar. Skrattar åt att han är som han är. Att han är som han är och hur han använder orden, hur han formulerar sig. Jag undrar om han kan se energin som strömmar ut ur telefonen i min hand, hur jag suger i mig varje liten del av hans energi. Jag kan se hur hans läppar rör sig, hur han drar handen genom sitt tjocka bruna hår. Och jag glömmer vad vi pratar om och bara lyssnar på hans röst, hans betoning av orden. När jag inte får ha honom bredvid mig skulle jag vilja ha honom så jämt, ha honom pratandes i mitt öra, somna till hans röst. Det är nästan så att jag kan känna hur han stannar upp för att ge mig en snabb kyss för att sedan fortsätta sin berättelse. Och han frågar hur jag har det, hur jag mår och vad jag har för mig. Och jag vill bara be honom att fortsätta prata, vill inte att hans ord ska ta slut. För hans ord gör min kväll bättre. Hans påhittade närvaro gör mig lugn. Nöjd på något vis.

Och jag försöker föreställa mig att han ligger bredvid, inte för att jag behöver någon utan bara för att jag älskar känslan av att ha honom inom räckhåll, men på andra sidan av sängen är det kallt och jag drar snabbt tillbaka handen och återgår till hans varma röst.

Han är så långt ifrån min som det går att bli. Han kommer aldrig att vara min, och jag kommer aldrig tro att han är det. För det går inte, det blir inte så. Och hade det gått hade jag kanske inte velat, trots att någonting inom mig försöker inbilla mig om att mitt hjärta slår lite fortare i hans närhet. Någonting försöker inbilla mig om att vi har något, något nytt. Nytt, något som känns annorlunda fast så likt känslan av kärlek. Fast det är inte kärlek jag känner. Jag kan bara inte låta bli att le när jag tänker på honom, när jag tänker på hur vi är tillsammans, det är allt. Jag bara rodnar lite om någon frågar ifall jag har träffat någon, jag bara tänker på honom varje dag, önskar att han var här. Men det är inte kärlek som känns, nej såklart det inte är kärlek, det vore ju patetiskt. Jag har bara slutat se åt andra, bara börjat känna mig lite skyldig om någon skulle försöka något. Jag förknippar bara allting med honom, kommer på saker jag vill fråga honom när jag vaknar ensam i min säng. Jag bara drömmer om honom ibland, bara anstränger mig för att vi ska kunna ses så många gånger som möjligt innan det är försent. Men kärlek, nej, kärlek vet jag nog inte hur det känns längre. Jag blir bara nervös innan vi ska ses, får bara en känsla av att ha en miljon fjärilar i magen. Jag blir bara löjligt lycklig när han skriver, kommer på mig själv med att skratta högt i min ensamhet. Men kärlek, det finns inte i vårt vokabulär. Varför bli kär i någon som snart försvinner. Dessutom är väl han klokare än så, kärlek leker man inte med. Och han tar mer och mer av mig, fast han vet nog inte om det. Och jag låter honom. Han får ta allt om han vill, han får kalla mig för hans. Jag får bygga upp mig när han försvinner.

Och han är så långt ifrån min som det går att bli. Han kommer aldrig att vara min, och jag kommer aldrig tro att han är det. Men ändå har jag honom nu, en liten del av honom. Jag frågade aldrig om lov, berövade bara en bit av honom medan han sov så fridfullt vid min sida. Och han har nog inte märkt det än, och han kommer nog aldrig få reda på det heller. Jag tänkte spara den, vill inte att han ska få tillbaka den. Kanske blir jag tvungen att slänga bort den, stänga den ute, få den att försvinna, tappa bort den på något vis. Men han får aldrig tillbaka den. Kanske sparar jag den tills den kväver mig, tills den börjar beröva mig på min självständighet, på mitt liv som ska vara fritt utan saknad som inte går att bli av med. För han är så långt ifrån min som det går att bli. Han kommer aldrig vara min, och jag kommer aldrig tro att han är det.