Flickan i den gröna klänningen, snurrandes på den stora altanen
För ett år sedan sprang jag runt i en grön klänning, drack vin direkt ur dunken och dansade mig snurrig på en stor altan. För exakt ett år sedan fyllde min bästa vän år, solen sken och sommaren kändes för första gången inom räckhåll.
Jag minns så väl när du skrev. Det var egentligen ingenting ovanligt, men det kändes lika mycket i magen varje gång. Fylldes du någonsin med glädje när jag skrev till dig? Med en bubblande glädje som letade sig ut i fingertopparna? Det var ett sms om någonting helt oviktigt men jag visste precis vad det betydde, precis vart det skulle leda. I natt skulle jag möta upp dig någonstans på stan, i natt skulle jag få somna i din famn. I natt skulle du hålla min hand. En natt som så många andra.
Det var ingenting vi gjorde i början, höll varandras händer. Vi var ju inte tillsammans, vi var ju egentligen ingenting. Men tiden gick och numera när natten kom krypande sökte vi varandras händer, som om det var något vi gjorde ovetandes i sömnen. För inte kunde vi väl erkänna att båda ville det, iallafall inte högt. Inte så att den andre skulle få bekräftelsen att vi tyckte om närheten av varandra. Det var som om vi trodde att den andre inte skulle komma ihåg någonting från natten när vi på morgonen klev upp ur sängen. Som om natten gjorde det okej att kyssas som om det inte fanns någon annan i hela världen vi hellre ville kyssa. Som om ingen av oss skulle minnas hur jag drog handen genom ditt hår och sa att du var fin. Som om jag skulle glömma hur du smekte mig på kinden, pussade mig på pannan och tittade mig sådär länge och djupt i ögonen. Det var som att det var okej på natten, för vi skulle ändå låtsas som att vi inte kände någonting för varandra så fort vi klev upp ur sängen igen.
Mycket har hänt på ett år. Mycket har förändrats. Men jag känner mig fortfarande som flickan i den gröna klänningen, snurrandes på den stora altanen. Jag hade fortfarande kunnat varit hon som tittade på dig i sömnen, undrandes om du någonsin skulle kunna känna någonting för henne. Hade det varit annorlunda om jag stannat kvar? Stannat kvar i det komplicerade vi som aldrig riktigt var ett vi. Hade det någonsin blivit öppet, bekvämt och på riktigt?
Jag försöker föreställa mig dig med någon annan, gåendes hand i hand på stan. Och hur orättvist det än är hoppas en del av mig att jag aldrig får uppleva det. Endast tanken gör så ont i bröstet. Kanske är det bara tanken att du skulle släppa in någon när du hade så svårt att släppa in mig som gör ont. Kanske är det för att jag har så svårt att helt släppa taget om dig. Men samtidigt vill jag att du ska må bra, att du ska hitta någon som ser dig för den du är bakom alla fasader och all ironi. Någon som ser den sidan av dig som jag trodde mig urskilja ibland. Någon som plockar fram den så att alla kan se. Den delen av dig som du gömmer för att du tror att det skulle få dig att verka skör. Den delen av dig som fick mig att vara kvar trots alla de gånger du gjorde mig besviken, den delen som fick mig att vara kvar i osäkerheten och förvirringen av oss.
Du skriver att du mår bra så länge jag är lycklig. Och det är jag nu. Jag är lycklig med någon som vågade släppa in mig. Och kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig släppte in mig, att du aldrig fick mig att tro på att vi någonsin kunde bli på riktigt. Kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig vågade säga någonting innan det var försent, för det gjorde inte jag heller. Och trots allt var det jag som slutade det som vi påbörjade en natt för över två år sedan.
