foundmee

'cause lately I've been craving more,

And it's been a while but I still feel the same,

Maybe I should let you go,

You know I'll fight my corner,

And that tonight I'll call ya,

After my blood is drowning in alcohol,

No I just wanna hold ya.

/ed sheeran

Det är först när man ger upp som det blir nått nytt

När man släpper taget tar man steget

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör

Men askan är den bästa jorden

Och även fast du inte tror det

Du kommer födas och dö, födas igen

Så länge du hör musiken

/markus krunegård

Har haft en helt oslagbart fin helg med underbara människor. Jag har skrattat, sjungit, ätit gott, badat, bastat,  grillat marshmallows, legat i solen, ätit melon, invigt moppeåk i shorts, ätit popcorn, spelat basket, träffat nya människor, bubblat, haft picnik, bränt mig, ätit glass och njutit av livet. Jag har varit lycklig över att sommaren känns här på riktigt nu, den som vi längtat så mycket efter. Jag har upptäckt att man kan göra så otroligt mycket roligt på en moppe, jag har studsat runt, gått på impuls och gjort saker jag aldrig gjort förr. Och jag är så otroligt glad över att jag har så fina vänner. Vänner som får mig på enormt bra humör och som bara lyser upp mina dagar. Har längtat efter att skratta på det sätt jag skrattat på i helgen, helt fantastiskt bra känns det. Jag har lyckats att bara tänka på nuet och uppskatta på riktigt. Livet rullar på nu och jag börjar komma ikapp lite av alla måsten.

Idag har jag saknat. Ensamheten gör det värre som du vet. Jag saknar dig, saknar sättet som du brukade se på mig. Saknar din närhet, ditt leende och djupet i dina vackra ögon. Jag hoppas att dina dagar går framåt på samma sätt som mina gör, och att vi kanske kan dela betydelsefulla minnen igen. För det finns så mycket jag vill dela med dig, fina du.

Min dag har varit hur fin som helst. Gjord av en vän som är så fin och så omtänksam, så otroligt omtyckt av mig. Vi har suttit och planerat sommaren. Planerat, längtat, skrattat, lyssnat på musik och njutit. Hon sprider glädje runt omkring sig min vän, och man kan inte annat än sugas med i hennes nu.

Trots att vi känt varandra en längre tid, att vi funnits i varandras liv men med orden “vi måste ses mer” och trots att vi länge levt i olika världar, så har vi kommit varandra väldigt nära på vad jag tycker känns som en kort tid, men som antagligen är längre än vi egentligen tänker oss. Vi är så otroligt lika och olika på samma gång. Hon är smart, otroligt korkad, galen, glad, lätt irriterad, lat, tävlingsinriktad, lugn, dryg, matkär, enormt vacker och en njutare av livet. När hon inte släpar benen efter sig och verkligen inte orkar någonting, så studsar hon fram. Finns inga mellanting. Det är få som har så sjuka tankar som vi har. Vi har samma galna idéer om hur livet ska genomföras och jag trivs verkligen i hennes närvaro. Trivs när jag ser i hennes ögon att hon njuter lika mycket av ögonblick som jag gör. Hon vågar ha åsikter och trots att vi inte alltid tycker samma saker, så finns det någon slags ro emellan oss. Någonting som säger mig att det är äkta på behagligt sätt, på våra egna villkor. Och trots att hon inte vet vad incest eller inkompetent är, så är jag så otroligt glad att jag har henne. Min fina vän.

 

Slänger iväg ett ordfattigt sms, frågar vad du gör i dold desperation. Som ett dolt meddelande, som för att försäkra mig om att du finns kvar. Att du är där än.

Med all stolthet sjunken till botten, innan du hinner svara, suddar jag ut “visste inte vem jag skulle prata med..”

your life is complicated to

but you know just what to do

the light you give is not in you

hold your head up high and this pain will die

somehow somewhere just try

För det gör så ont. Det river och drar och ensamheten är så stor, maktfull, känslosam.

Jag kan le, kan skratta och kanske allt verkar bra. För jag får inte känna såhär, får inte visa hur ont det gör. Får inte tänka. Inte känna efter.

Lägenheten är så tyst och mörk, och jag vill inte somna i natt. Vågar inte sova inatt. För ensamheten gör så ont, du gör så ont. Minnena och saknaden av dig gör så ont. Och jag får inte känna så.

Jag skriver, jag suddar, jag börjar om och suddar igen. Jag önskar jag kunde få ut det, önskar att jag kunde förklara. Men det gör bara ont. Ont. Ont. Papper samlas på hög och jag önskar att jag kunde hjälpa dig ur det här.

För dom säger till mig att jag inte behöver vara stark, när det är den enda som jag försöker hålla fast vid. Att jag får gråta, när det är det enda jag försöker undvika. Att jag får visa att det är jobbigt, när jag bara försöker att dölja det. Att jag borde prata om det om jag ställer frågor som “varför jag?”, när jag bara vill fly från allt jag känner.

Jag biter mig i läppen och gör allt för att inte tårarna som bränner bakom ögonlocken ska synas när ni säger att ni vet att det måste vara jobbigt för mig. Jag försöker att tänka på annat för att kunna svara med klar röst när ni frågar hur det känns för mig. Ni hör hur svag min röst är, och du lägger din hand på mig för att du hör hur jag är på väg att bryta ihop. Jag klämmer fram ett leende när ni tittar på mig för länge, när ni ser att min läpp börjar darra.

Det enda jag tänker är “ta mig härifrån innan någon ser”

I wish I could do better by you,

Cause that's what you deserve.

You sacrifice so much of your whole life,

In order for this to work.