foundmee

Vi som annars var högljudda satt bara där helt tyst.

En ilning gick längst ryggraden. Du som skulle berättade tyckte

det var väldigt jobbigt, det syntes på din darrande underläpp.

Bad en tyst bön. Snälla bryt inte ihop. Om ni bryter ihop hur

ska vi då kunna låta bli? Ingen rörde en min. Alla

lyssnade spänt. Vi ville inte höra vad ni hade

att säga egentligen,

ingen vill höra någonting sånt. Era ord la sig som en tyngd

i luften runt hela klassen.

Ingen sa någonting.

Stirriga blickar, vissa stilla, andra flackande.

Vissas ögon var röda, tårögda.

Ingen sa någonting.

Inte nu heller. För vad fanns det att säga egentligen?

Inget kunde stoppa det som höll på att ske.

Bara läkarna kunde dra ut på tiden lite.

Jag fick svårt att andas. Du hade egentligen ingenting

med mig att göra. Visst hade vi suttit några stycken tillsammans

och pratat någon gång på rasten, men vi kände

inte varandra. Ändå gjorde det ont i mig. Ändå

kändes det som ett slag i magen.

Tänkarna flög iväg till dina närmaste.

Din familj, dina vänner och framför allt dig.

Dom bad oss inte berätta någonting. Lärarna i

hans klass hade avbrutit precis innan dom skulle

berätta det, ville hellre att sjuksystern som skulle

komma dagen efter skulle berätta. Det enda dom hade sagt till

deras klass var att “han har blivit blind på ena ögat, men vi tror att han ska bli bra”.

Tror att han ska bli bra?

Hur kan ni ljuga dom så mycket upp i ansiktet?

Dina klasskamrater blir oroliga.

Självklart.

Eran vän har blivit blind på ena ögat, ni är rädd

att han ska behöva gå om ett år.

Själv sitter man där och bara lider,
för hur berättar man för någon att deras vän ska att dö?

Det är inte förrän senare jag riktigt förstår och

det gör ännu ondare. Gör ännu ondare

att tänka på allt du inte skulle hinna uppleva,

saker som man tänkt att “min tid kommer”.

Inget gymnasie,

ingen utbildning,

ingen student,

ingen “första gången på krogen”,

ingen riktig långvarig äkta kärlek,

ingen familj,

inget som har med framtiden att göra.

Tänker på saker som att du aldrig kommer bli morfar eller farfar.

Som om det på något vis skulle spela roll nu?

Jag skakar.

Är glad att ingen ser, att ingen förstår. Jag vet

att det är en tid jag är som extra känslig nu och

det känns bara ännu värre att föreställa sig hur ont det

måste göra för dom som känner dig väl, när bara jag känner såhär.

Alla fick till slut reda på det. Alla dina klasskamrater,

som du många av dom har gått på dagis med. Hållit

ihop sedan dagis. Att se deras reaktion, se hur många

bryter ihop. Jag rör mig inte, kan inte gå

ut ur klassrummet nu, gå ut i en korridor

där tårarna hänger i luften. Sitter istället still,

med blicken fäst i golvet. Känns så overkligt, och

ändå har jag inte riktigt förstått än.

Fast förstå kommer jag nog aldrig att göra.

Man säger “det händer aldrig mig”.

Det är inte förrän nu, när verkligheten är

så fruktansvärt nära, man förstår vilken tur man har.

Kanske är det ödet ändå.

Jag vill tro på ödet, men det gör det bara

ännu svårare att förstå.

För hur kan det vara menat att en ung människa,

som inte hunnit uppleva mycket av livet,

ska behöva dö?

Det är en grym värld vi lever.

Så tyst jag kan stänger jag dörren bakom mig.

Kylan tränger sig snabbt innanför kläderna. Det knastrar

i det lilla gruset som nötts upp ur snön.

Du står redan och väntar på mig.

Det är mörkt.

Ljuset från lycktstolpen får ditt hår att se vitt ut. Du är

inte ensam. I handen håller du ett glas

med genomskinligt innehåll. Du ler inte, inte jag heller.

Hur hamnade vi här?

Tvekar en stund, men överväger att låta bli.

Låta bli att ge dig en kram. Du hejar kort och presenterar

mig för din vän. Han ser vilsen ut. Vilsen och full.

Vi börjar tyst gå längst vägen.
Vad finns det egentligen att säga? Har det att göra med att din vän inte får höra?

Vi har väl aldrig varit ärliga mot varandra ändå.

Inte för att han skulle minnas vad vi sa imorgon

ändå. Ingen har någon aning om vart vi ska, går

bara tyst. Artighetsfraser, som om vi inte redan visste

vad vi skulle svara. Saktade sakta ner på stegen tills vi

stod helt stilla.

Jag frös. Men jag sa ingenting om det.

Vi hade kommit igång med ett samtal, ett samtal ingen

egentligen brydde sig om. Jag kom inte ens ihåg vad vi sa.

Men kom ihåg att jag log.

Fan, jag log.

Jag skrattade.

Fungerade mitt skådespeleri? På ett sätt var jag kanske

Glad ändå, glad att vi äntligen sågs. Men vad hjälpte det oss egentligen?

Varför fortsatte vi höras av, vi visste ju att det inte ledde någonstans.

Du omfamnade mig bakifrån.

Varför gjorde du såhär?

Varför blev jag så lycklig?

Din vän stapplade iväg. Vi var ensamma nu. Det var

de här vi fruktade. Det var det här som var

anledningen till att vi aldrig sågs. Vi klarade inte av att vara ensamma.

Att stå ansikte mot ansikte och låta bli. Låta bli att önska att det

inte var som det var. Samtalet blev lite djupare, jag försökte visa att jag brydde

mig. För det gjorde jag, och jag hatade mig själv för det.

Jag brydde mig så jävla mycket.


Hur kunde du inte se att jag så

gärna ville slänga mig runt halsen på dig?

Hur kunde du inte se det?

För mig var det så jälva uppenbart. Tydligen inte för dig. Kanske

var skådespeleri någonting jag var bra på ändå? Benen skakade,

hur kunde du missa hur knäsvag du gjorde mig? Du la märke till

småsaker annars, som att jag log när jag trodde du tittade bort.

Sen ställer du frågan vad jag skrattar åt, hur kan du

inte förstå att jag ler för att din magnetism gör det så svårt att låta bli.

Det går en timme. Eller två. Ingen känsel kvar i

fingrarna. Vi som bara skulle ses “en liten stund”.

Fastnade.

Igen.

Ovanligt.

Kommer till den där punkten

som är jobbigast. Punkten som är svårast att ta sig igenom.

Att säga hejdå.

Försök på försök. Lyckas hålla kvar varandra på något vis. Det är

inte förrän våra läppar ömt möts,

som om det vore första gången,

som jag sedan inte klarar mer.

Vänder om och går min väg, utan att säga hejdå. Håller

tårarna tillbaka.

Fan.

För vi vet lika väl båda två,
att det förändrar ingenting.

Du är så vacker där du ligger bredvid mig i sängen,

Ser på mig och ler. Jag önskar jag kunde

säga alla vackra ord. Säga allt på ett vackert sätt,

allt det där jag känner men inte säger.

Ser på dig i smyg. Trodde aldrig jag skulle få

det så, trodde aldrig jag skulle känna mig

så här, trodde aldrig jag skulle kunna lita på

någon på det sättet igen.

Din närvaro får mig lugn. Lugn och lycklig.

Jag önskar jag kunde förklara, berätta hur

dålig jag varit tidigare, berätta vad jag gjort, vad

jag inte gjort och vad jag borde ha gjort.

Berätta vad som hänt, allting i detalj, alla

tankar som flugit i mitt huvud, hur

jag tidigare många gånger sett på mig själv.

Berätta sånt jag bara håller för mig själv.

För jag vill att du ska veta allt, vill att du ska

veta allt och tycka om mig ändå.

Vet att du mår bäst av att inte veta, vet

att jag aldrig skulle våga vara så ärlig.

Rädslan över att du skulle se mig som

en annan, rädslan över att du skulle ha

svårt att ta emot all ärlighet.

För du vill inte veta allt.

Hon är så svår att släppa, släppa att hon stod där

jag står nu. Ständigt tränger hon sig på och jag får dåligt

samvete, skuldkänslor och ibland är det

jobbigt att se dig i ögonen.

Vill berätta vad hon gjort, vad hon inte har

gjort. Vad hon sagt och hur hon fått mig att känna.

Men vad tjänar jag på det?

Jag vill kunna stänga ute, stänga

ute hennes blickar, hennes ord.

Jag vet att hon finns inom dig, och det gör ont.

Gör ont att inte kunna varit ärlig mot dig, gör

ont att inte kunna berätta allt jag vet som du inte

vet. Men hur skulle jag kunna göra det, och sedan stå ut med att

se hur du försöker dölja dina tankar?

Du drar mig närmare, kysser min bara axel. Jag ryser, ryser i

hela kroppen. Det finns så mycket jag vill säga, förklara

hur allt känns, men förblir tyst. Tyst och känslig, känner

mig som en ömtålig porslinsdocka. Jag har öppnat upp så många

stängda dörrar för dig. Tillåtit mig själv att känna, känna lycka, kärlek och

glädje. Känna på ett sätt jag försökt att fly ifrån. Men blir på

samma gång så mycket ynkligare, för nu är jag blottad och

inte lika okänslig och stark. Jag tvivlar inte, jag är inte

rädd. Inget förut har känts så bra. Blundar och tänker på

hur lyckligt lottad jag är.

Blundar och somnar försiktigt in med dina beskyddande armar runt om mig.

Du kom gående längst vägen.

Även fast jag var så långt ifrån, kunde jag

se att det var du. Jag kände igen ditt sätt att gå. Du

log inte, varför skulle du göra det? Du

såg bara sårat på mig innan du gav mig en kram,

efter att ha tvekat några sekunder.

Du såg sårat på mig, när det var ditt fel. Kanske såg jag

sårat tillbaka, men antagligen bet jag bara

ihop, såg tom ut. Jag hade blivit bättre och bättre på det.

Visa ingenting, visa ingenting.

Du drog mig närmare intill dig. Vi kände båda två att kramen blev för lång.

Du kunde inte låta bli. Det tog på dina krafter att släppa taget,

medan jag redan var för tom för att vilja hålla dig kvar,

även fast jag antagligen ville de.

Någon gick förbi, någon som antagligen trodde

att det var du och jag, att vi var de där söta paret som

älskade varandra, som var lyckliga. Kanske nyförälskade.

Så var inte fallet. Vi stod och såg på varann, men inte av kärlek.

Dina ögon visade skam, min blick var tom.

Vi sa inte så mycket. Även fast det fanns så mycket att säga.

Jag tänkte inte vara den som började, det var ju trots

allt för din skull jag var där. Även fast jag ville vara där

själv också, fast jag inte ville erkänna det för mig själv.

Det var du som bett mig komma dit.

Jag hade tagit den där gröna, slitna, halvtomma bussen. Där flickor satt

och värmde sig, med tanke på att dom hade för lite kläder

i kylan. Mina händer hade också varit kalla, men kanske

berodde det inte bara på kylan.

Mina förväntningar var inte speciellt höga, ändå satt

jag där i bussen, bakom en kvinna med två fulla

icapåsar som hon säkert skulle få bära en bit från bussen

och hem till en familj som väntade på mat även

fast klockan var mycket, och försökte lista ut vad som skulle sägas.

Vad du skulle säga. Själv skulle jag väl mest lyssna, lyssna och försöka förstå.



Vi kom närmare dig, närmare väggar som skulle skilja

oss från resten av världen. Närmare en värme som kändes kylig.

Närmare ensamheten och sanningen, om den nu skulle komma fram.

Du låste upp, och självklart fick jag gå först in. Sakta knöt jag upp skorna,

jag visste ju inte riktigt vad som väntade mig.

Du gick före upp i trappen, jag smög tyst efter.

Det var mörkt. Vi lät det vara så. Jag slog mig ner i en sliten soffa,

kunde inte avgöra färgen i mörkret. Allt såg svart ut.

Svart, mörkt och dystert.

Du satte dig en bit ifrån mig. Det var säkrast så.

Du såg ner på dina händer, som för att be om hjälp.

Du förblev tyst ett tag. Jag såg ner på mina händer jag också,

mer bara för att jag inte visste vart jag skulle titta. Som för att få tiden att gå.

När du väl började prata, var det som att allt rann ur dig.

Du försökte förklara, du sa så fina ord som bara fick mig att må ännu sämre.

Inte visste jag då att du var en expert på att prata.

Först var du ledsen, ledsen på att det var som det var.

Jag försökte trösta, fast det var du som hade tagit sönder mig.

Jag försökte få dig glad, även fast det var du som tagit glädjen från mig.

Din sorgsenhet gick över till ilska.

Du var arg på dig själv.

Över att du gjort som du gjort.

Det var inte förrän då jag såg din såriga hand. Svullnaden

hade gått ner men knogarna var intorkade i blod. Du såg vart jag tittade.

Du försökte inte dölja det. Du började bli galen, som att

du skrek fast du grät.

Skrek utan ord, grät utan tårar.

Jag började förstå vad du var kapabel

till. Jag stoppade din hand innan den slog in i väggen. Du

försökte resa dig upp, jag höll dig kvar.

Ville inte att du skulle gå, visste inte vart du skulle

ta vägen. Du höjde handen för att du skulle göra någonting.

Jag duckade.

Jag ångrade mig i samma stund. Du blev som lam. Jag

visste inte vad jag skulle säga, hur skulle jag kunde förklara

det här? Jag såg hur jag sårade dig, för du skulle aldrig slå mig.

Jag sårade dig genom att tro att du skulle göra det.

Du var som förstenad ett tag, min blick var panikslagen.

Jag var rädd, och det såg du. Det gjorde saken bara ännu värre.

Du blev argare, argare på dig själv. Arg

för att du förstörde uppfattningen jag hade

om dig. Du skakade.

Jag bröt ihop.

Första gången någon sätt mig gråta,

jag grät aldrig när någon såg på. Men jag kunde inte stoppa det.

Tårarna rann, jag hulkade.

Sjuk ihop, förblev hopkrupen i ett hörn.

Du lugnade ner dig, blev medveten om verkligheten igen.

All din ilska försvann. Du blev ännu mer ledsen,

För du visste att det var ditt fel. Ditt fel att mina tårar rann för mina kinder.

Kanske grät du också. Du visste att jag inte grät för min egen skull,

jag grät bara för att se dig såhär,

att du var så ledsen, så arg. På dig själv.

Och det gjorde ont i dig att veta att det var därför.

För allt som hände mig, det jag kände gällande

mig själv. Det skulle du aldrig få se.

Du kramade om mig, jag kände ditt hjärta slå.

Du viskade förlåt i mitt öra, innan tystnaden slöt sig omkring oss.

Så satt vi i vad som kändes som en evighet. Ingen gjorde

någon ansats till att säga något.



Du sökte mina läppar, jag vände bort huvudet. Du

gav inte upp. Dina fingrar snuddade i mitt hår.

Du bara låg där och

såg på mig, och jag kunde inte låta bli att titta tillbaka.

Du smekte min kind, min hals, min arm.

Även fast du inte fick någonting tillbaka den kvällen, så när jag satt

där på den gröna, slitna bussen på väg hem då visste vi båda två.

Du hade fått en chans till.

Sprider ett leende på mina läppar,

På ditt retsamma sätt.

Att du är så betydelsefull för mig,

Gör det allt annat än lätt.

Hur ska jag kunna låtsas som ingenting,

Och sen se dig i ögonen?

Så fin som du är,

Min underbara vän.

Om jag bara kunde,

Hade det varit annorlunda.

Sanningen är för stark,

Det går inte att blunda.

Ser du glädjen du sprider om dig,

Älskad som den du är.

Om jag fick bestämma,

Skulle jag alltid ha dig här.

Om du bara visste om,

Allt du är för mig.

Känner ångesten komma,
Måste jag ta sönder dig?

Skor i hela hallen,

Trängs för att komma in. Slänger av mig jackan,

Kommer ändå inte hitta den sedan.

Folk röker på balkongen, trängs för att hålla värmen.

Letar mig in till köket, hälsar på alla utan att

bry mig om att komma ihåg deras namn.

Du ger mig en grogg som är alldeles för stark, vill att jag ska känna mig bekväm.

Killar som gissar ålder,

Låtsas tro att man är äldre än vad man är.

Du står och ser på mig, jag låtsas inte märka din blick.

Alkoholen får dig odiskret.

Smiter vidare, smiter ifrån dig. För jag vill ju inte, jag vet att jag inte vill.


Vardagsrummet är fullt med personer jag aldrig

tidigare sett. Slår mig ner i en soffa, orkar inte bry mig.

Känner vimlet av människor som bara tycks bli fler.

Kanske beror det på glaset jag håller i handen, kanske beror det på

värmen som pumpar.

Musiken dunkar i öronen, har

svårt att koncentrera mig på vad främlingen bredvid försöker säga.

Folk kommer och går, någon ger mig ett nytt glas på vägen.

Sveper den röda vätskan alldeles för fort,

Orkar inte vara försiktig, orkar inte fråga vad som är i,

orkar inte säga nej och tänka på vad som skulle kunna hända.

Fortsätter på ölen. Kanske vann jag den i ett vad,

eller så gav du mig den samtidigt som du satte dig bredvid.

Du sitter för nära, jag måste bort härifrån innan det är försent.

Reser mig upp alldeles för fort, det susar i öronen medan

jag vinglar in på toaletten. Tar ett andetag, ser mig själv i spegeln.

Står ett tag och bara tittar. Fan ryck upp dig.

Låser upp och stapplar vidare in i köket för att hämta mer att dricka.

Tanken att det är på väg överstyr slår jag snabbt bort.

Jag ville inte tänka, jag ska inte tänka, därför jag är här.

Idiot.

Jag visste hur mycket jag skulle skämmas om någon

jag kände skulle se mig nu,

Visste att jag inte skulle vilja berätta för någon om hur äcklig och

omogen jag var. Bara tanken fick mig att vilja dra i mig mer.

Vem bryr sig, vem bryr sig, vem bryr sig.

Inte ens då kunde jag övertala mig själv.

Luckorna börjar bli fler, mörka svarta hål på näthinnan.

Plötsligt sitter du bredvid mig i soffan, du håller handen om min nacke.

Jag grät inombords.

Det var försent att stoppa, kunde inte kontrollera mig själv.

Fanfanfan.

Blir äcklad av mig själv. Bra. Ger mig bara mer att hata.

Hur många gånger ska man ångra sig efteråt, innan det är någonting värt?

Öppet fönster. Vinden utanför som försöker ta sig in.

Hur skulle jag kunna se hur du såg på mig, när lamporna var släckta?

Din arm runt min midja, du sov så tätt intill.

Var det fel av mig att ligga här?

Självklart var det fel, det visste du också.

Ville inte vara ensam, rädd för ensamheten som jag var.

Du kunde skingra mina tankar, i alla fall under natten.

Kanske inbillade jag mig att du var någon annan, det var så lätt

i mörkret. Jag trodde vi gav varandra det vi

behövde, det som saknades i våra liv.

Sällskap. Inte kunde jag väl veta, att jag inte var

sällskap för dig.

Så länge ingen ser, gör det ingenting att du håller om mig, att

du andas i mitt hår. Jag blundade för verkligheten,

för jag ville inte se. Ville inte att det skulle vara så.

Du var ju min vän, ett extra syskon. Aldrig var du mer än så,

det trodde jag du visste.

Jag skämdes över att komma

till dig, oskyldigt knacka på din dörr,

bara för att fly. Fly från det ställe jag borde känna

mig som tryggast på. Orkade inte tillbringa en till natt med

ångestfyllda tankar. Orkade inte se in i den mönstrade tapeten innan

sömnen slöt sig omkring mig. Drömmarna hade också

börjat svika mig,

lurat mig, fått mig så lycklig, fått mig så arg när jag väl

vaknade igen. Jag ville

inte vara ensam när jag vaknade upp ur dom lögnaktiga

drömmarna som bara ville jävlas. Då kändes det så mycket bättre

när du låg där bredvid.

När jag vaknade och du drog mig närmare intill dig i sömnen.

I mina ögon visade jag aldrig några tecken, besvarade aldrig det du gav mig.

Trodde du var

där som axeln jag kunde luta mig mot, för det var ju sådan du var

för mig. Du berättade aldrig hela

historian om ditt liv. Jag förstod att den var lång, fylld med hat.

På något vis trodde jag du såg mig som den där

axeln också, hur skulle jag kunna veta att jag hade fel?

Vi bröt mot en oskriven regel.

Samma mörka djupa hål,

Samma vilsna steg.

Samma hat som hatar,

Samma känslor som gör mig feg.

Samma onda cirkel,

Samma självhatiska jag.

Samma del som träffas,

Samma onda slag.

Inga fysiska skador,

Inga blåmärken eller brutna ben.

Inget som märks utanpå,

Ingen blickuppfångande scen.

Inte samma orsak,

Men samma onda klump.

Vem bestämmer mitt öde,

Vem lottar min slump?

Vi vet vem som får de att bli fel,

Utan att några namn nämns.

Undvikande ögon,

Syns de hur jag skäms?

Bara i skydd innanför dina armar,

Kan jag andas tryggt.

Snälla du som bestämmer,

Förstör inte det fina som vi byggt.