foundmee

För hon ler. Hon ler och skrattar och känner sig lycklig. Han ler också, precis sådär som han oftast gör. Och hon är så bekväm med honom, precis så som man är med nära vänner. Det var över två år sedan de träffades första gången, mer än ett år sedan de kysstes första gången och flera månader sedan folk omkring började tala om dem som ett par. De har i princip spenderat varje dag tillsammans denna sommar. Han har sett henne nyvaken, tagit hand om henne när hon spytt, hållit om henne när hon varit sjuk, skrattat åt henne när hon blivit badad med kläderna på och gått långa promenader med henne när hon mått dåligt. Han har stått ut med henne när hon har varit överpigg och hånat henne när hon varit bakfull. Han och hans vänner står henne så varmt om hjärtat. De har kommit varandra väldigt nära. Och hon har inga problem med att säga att hon älskar dem, för det gör hon. Hon har sagt det till alla förutom till honom. Rädslan för att de orden skulle betyda något mer för honom är för stor. När de bara var vänner berättade hon hur mycket hon tyckte om honom, vilket har gjort att betydelsen av orden inte ger meningen någon rättvisa längre. Hon har ju sagt det hundra gånger förut. Och de pratar aldrig om dem som ett par, de delar inte sådana känslor högt. Och på något vis känns det helt okej, för hon är lycklig som det är, bara hon får ha honom där ibland. Med han vid sin sida mår hon bra.

Och hon vet inte ens om han känner något, eller vad han känner. Inte heller vad hon själv känner. Det är som om det egentligen inte spelar någon roll. För när de är tillsammans är allting bra, trots att ingenting seriöst om dem kommer på tal. Pratar de aldrig om några eventuella känslor så kanske hon inte känner sig lika lämnad sedan när han åker. Bara ännu en vän som hon inte får träffa under flera månaders tid, bara ännu en någon som hon inte kan röra vid, bara ännu en som betyder mycket för henne som flyttar till ett annat land under obestämd tid. Bara ännu en någon som hon inte får föreställa sig någonting verkligt med. Någonting på riktigt. För man ska aldrig förvänta sig för mycket av någon, man kan aldrig vara säker på att någonting någonsin blir verklighet och än mindre veta om verkligheten är en plats som man vill befinna sig i.