foundmee

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, inte på riktigt. Och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. De har aldrig varit beredda att kämpa för varandra. Hon hade tankar av någon annan i sitt huvud när hon började sova i hans famn. Och någon annans famn hon började sova i så fort hon tog steget att lämna hans. Och det var inte förrän vintern kom och ensamheten sköljde över dem som de ens tänkte tillbaka. De var så hon hade hittat honom från början, i mörkret och ensamheten, i tomheten av någon annan. I saknaden av värmen från någon annans hud. Och hade hon inte varit i sådant behov av närhet hade hon aldrig fortsatt att träffa honom, han som aldrig skulle vilja ha någonting annat utav henne. Och det var kanske därför det var så enkelt, så lätt att träffas i hemlighet. För de båda ville samma sak, de ville ha närhet, även om det bara var för en natt. Och det blev lättsamt att fortsätta träffa varandra, de hade ju gjort det så enkelt. Inga krav, inga känslor och ingenting som kunde kännas på riktigt.

Också började de långsamt bryta mot deras oskrivna regler. Han kysste henne bland vimlet av folk på krogen och hon sökte försiktigt hans hand om natten. Och känslan av något på riktigt förstörde henne, hon gjorde allt för att dölja det som kändes inombords. För det skulle aldrig bli på riktigt. Och hon försökte känna som hon kände från början, när hon inte ville mer än bara ha närhet av någon. Försökte förneka att det mer och mer blev hans närhet hon ville ha. Och hon kände hur farligt det blev när hon ibland glömde bort vem han var när de låg i hans säng om morgnarna och pratade om livet.

Också tog de beslutet att hålla sig till varandra, trots att det egentligen inte förändrade någonting. De var fortfarande två ensamma själar som behövde närhet ibland om nätterna, ingeting mer. De gjorde inte varandra lyckliga, de släppte aldrig in varandra på riktigt. Och hon ville mer och mer ha någonting på riktigt och han kunde inte ge henne det. Han kände inte så för henne. Så hon valde att lämna det som aldrig skulle leda någonstans. Och han lät henne gå.

Det var inte förrän vintern kom, när de båda hållit någon annan i handen om natten, som sällskapet av varandra gjorde sig påmint. Nu när han var ensam igen och hon hade någon men som inte gick att nå. Då började de fundera på om de gjort fel i att släppa taget. Om tanken av det som aldrig blev på riktigt skulle förfölja dem hela livet, frågan om hur de kunde ha blivit. Är det rättvist att tänka så om något man inte är beredd att kämpa för?

Och det dröjde inte länge innan han träffade någon som han valde att släppa in och hennes någon kom tillbaka inom räckhåll. De valde några som var kapabla att göra dem lyckliga, något som de aldrig gjort varandra. Lyckliga.

Trots att tanken och frågan kvarstod, lät dem det vara så.

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. Och även om natten kan förvirra, även fast alkoholen och synen av varandra kan få dem att se oklart ibland, finns det inget annat rätt än det här.

Hon vaknar med en klump i bröstet. Den har känts tydligt hela dagen. Den där tyngden som hon burit på av och till i över ett år nu. Den känns extra tung ibland, som om den vuxit under natten. Och hon försöker tänka tomma tankar men hans ansikte dyker upp hela tiden. Minnen som känns så gamla att hon är osäker på om de ens är hennes. Minnen som känns så overkliga utifrån dagens perspektiv. Och hon vill gråta ut frustrationen över att inte kunna släppa taget. Över att hålla kvar så hårt vid någonting som inte finns, vid något som aldrig har funnits. Och hon vet hur fel det är, hur mycket det skulle kunna förstöra. Och ändå kan hon inte låta bli, det är som att hon inte kan styra tankarna som väller över henne ibland. Frustrationen motiverar radikala utvägar, men förnuftet vet att det egentligen inte finns ett val. Hon vet vad som är rätt men hennes förnuftiga tankar ger henne ångest. För han är helt raderad i hennes förnuftiga värld. Där finns det ingen plats för honom, ingenstans han passar in. Så som det borde ha varit från början. I hennes förnuftiga värld följer hon aldrig med honom ut på parkeringen den där fredagsnatten i april för tre år sedan. Där svarar hon aldrig på hans sms eller följer med honom hem efter krogen. Där lägger hon aldrig sina händer runt hans hals eller låter honom hålla hennes hand om natten. Där finns ingen som bär hans namn som får hennes hjärta att slå snabbare slag. Där finns ingen som ringer henne mitt i natten och vill ses, ingen som river upp det som hon försöker glömma. Och det ger henne ångest för hon förmår sig ändå inte att ångra det. Ångra att hon lät honom krypa innanför den mur hon byggt för att hålla honom ute.
Och han har länge velat lämna, men hennes bild av honom hittar inte ut.

Han lägger sin arm runt hennes midja, som för att han vill beskydda henne, och det känns nästan som att han vill ha den där. Och hennes hjärta dunkar i takt med musiken och hon tappar uppfattningen om tid och rum. Hon ler hela vägen in i själen, just i den sekunden känns allt så enkelt och hon glömmer bort hur fel det är. 

Också tar låten slut och han går därifrån och klumpen i bröstet är tillbaka igen. Hon vill få ut alla känslor som förvirrar, hon vill slita ut tyngden som aldrig tycks släppa taget. Hon är trött på att svälja allt som bilden av honom bygger upp hos henne. Hon vill att han ska klippa deras band och säga att han aldrig mer vill se henne. Kanske skulle det få henne att glömma känslan av det förgångna.

Han möter henne utanför och det känns nästan som förr. Alkoholen som rinner i hennes blod kan inte hantera hennes förvirrade känslor och hon vet inte vad hon ska göra av allt som känns. Varför naglade hon sig fast vid någonting som aldrig var på riktigt, någonting som aldrig hade planer att bli på riktigt. Hur kan hon nagla sig fast vid något som hon själv valde att gå ifrån. Är det bara känslan av självömkan som hon söker? 

Och han ber henne att se honom i ögonen men han förstår inte hur svårt det är. Har han släppt taget nu? Hon skäms för att inte vara kapabel att göra detsamma. Och hon glömmer bort vad hon kom för att säga och när han går därifrån lämnas hon lika delad som förut.

Kylan trängde in under huden och hon skakade innanför de lager av kläder hon hade på sig. Hon förmådde sig inte att lämna det ögonblick hon väntat så länge på. Det ögonblick som hon varit så rädd för, som hon spelat om och om i sitt huvud under sådan lång tid. Hon hade rabblat vad hon skulle säga så många gånger för sig själv, tänkt ut allt i förväg så att orden skulle komma ut rätt.

Han hade skrivit hela dagen, antytt att han ville ses och hon hade varit avlägsen, inte svarat rakt ut. Det var över ett halvår sedan de hade träffats sist. Ändå kändes det precis som vanligt, sättet han skrev på, sättet de skulle träffas på. Platsen, tidpunkten. Allt kändes precis som vanligt trots att det inte var det. Hade han haft en enda tanke på att kvällen kanske inte skulle sluta som den brukade?

Också kom han gåendes runt hörnet. Det var mörkt, skrattandes människor stod ute och rökte i den kalla vinternatten. Han hade ingen jacka på sig och hon rös av tanken på kylan som vidrörde hans hud under den tunna skjortan. Han hade förstått att det var någonting som var fel när hon inte ville följa med in som hon brukade göra och nu stod han där, kramade henne och mötte sedan frågande hennes blick. Och hon minns inte hur hon började, hur det var hon hade tänkt att hon skulle säga det som hon kommit för att säga. Hon visste inte hur och knappt ens längre varför. Det enda hon kunde tänka på var hur hennes hjärta hoppade till när hon såg honom, så som det alltid gjorde. Det var någonting med honom som gjorde henne så nervös.

Också stod hon där och våndades inombords för att avsluta det som påbörjades en natt för länge sedan. Mycket hade förändrats sedan dess, även om hon ibland kände sig som samma nyfikna flicka med det vita linnet, lutandes mot en garageport med sina läppar mot hans för första gången. Och hon mindes chocken, hur hon helt plötsligt stått med armarna runt hans hals. Hur hade de hamnat där? Och trots att hon sa åt honom att det inte var bra att han kysste henne så kunde hon ändå inte förmå sig att släppa taget om hans nacke, hon ville så gärna ha honom där med sina läppar mot hans. Och redan då gjorde hon ett val att leka med elden, för hon visste ju hur han var. Oåtkomlig. Och ändå kunde hon inte låta bli att följa med honom hem gång efter gång, allt för att leka med spänningen. För att känna dragningskraften som fanns mellan dem. Behovet av närhet.

Också hände det som inte fick hända, långsamt och trots att hon försökte förneka det så föll hon mer och mer för honom. Och han höll henne i handen om natten och kysste henne hejdå i dörren men aldrig visste hon om han kände någonting för henne också. Han som av någon anledning valde att kyssa henne av alla på festen en natt för länge sedan. Också stod de nu där ute i mörkret, såg frågande på varandra som i försök att få svar. Det fanns så mycket som var ouppklarat mellan dem. En gnista som fortfarande fanns kvar. De kände det båda två, de kunde inte förneka det. Av någon anledning kändes det som att han fortfarande höll henne i handen. Som att han naglat sig fast innanför hennes skal. Hon tog ett djupt andetag. Samlade mod. Styrka. I hennes huvud släppte hon hans hand, insåg att nu var aldrig mer. Också mötte hon han blick och berättade att hon träffat någon annan.

Plötsligt kände jag mig dödlig igen, jag som känt mig odödlig så länge. Han var den enda som kunde borra sig in under skalet av lycka som jag egentligen kände. Han var den enda som kunde få mig att tänka på något annat, någon annanstans. Den enda som kunde få mig att tvivla, även om det bara var för några enstaka sekunder. Och jag såg hans seriösa ögon och de sökte efter någonting djupt undangömt i mig. Någonting jag egentligen inte kunde ge honom.

Och han sa att han trodde att vår tid inte var kommen än och jag tänkte tyst att man inte får tänka så. Man får åtminstone inte säga det högt. Och en del av mig revs upp mer och mer för varje ord han sa. För varje gång han sa att han aldrig släppt taget om mig. Och än en gång ville jag vara arg. Varje gång han yttrade sig om oss ville jag hålla för öronen och säga att det inte spelade någon roll längre. Jag ville säga att det var han som förstörde allt som hade kunnat bli vi, men trots att det inte riktigt var sant tror jag att han redan kände så. Det syntes i hans ögon och flackande blick. Och så mycket jag en gång tänkte blev bekräftat och han sa att jag inte förstod hur bra jag kände honom egentligen, trots att vi varit så fåordiga många gånger. Och jag insåg att han verkligen litade på mig och när han började prata om det som han aldrig pratade med någon om kunde jag inte stoppa ögonen som tårades. För första gången släppte han verkligen in mig innanför sitt hårda skal och allt jag kunde tänka var att jag ville krama om honom, den sköra pojken som han egentligen var.

Och jag följde med honom en bit hem den natten, samma väg som vi gått sida vid sida så många gånger förut. Hur kunde vi ha så mycket närmare både till gråt och skratt? Hur kunde det kännas så bekvämt trots allt vi sagt tidigare samma kväll? Som från ingenstans sa han någonting om att han tyckte jag var fin, och jag kunde inte låta bli att fundera över hur få gånger jag hade hört honom säga något sådant om mig förut. Var det lättare nu när allt var över? Och vi började närma oss hans port och vi visste båda två att jag borde vända om. Och han kramade mig lite för länge och kysste mig på kinden och jag sköt honom försiktigt ifrån mig, kände hur farligt det var. Och jag gick barfota hela den asfalterade vägen hem till mig och hörde allt vi sagt spelas upp i mitt huvud om och om igen. Och jag somnade med en klump i magen den natten, för jag trodde inte att vår tid skulle komma, den hade redan dragit förbi utan att vi ens visste om att den funnits där.

För ett år sedan sprang jag runt i en grön klänning, drack vin direkt ur dunken och dansade mig snurrig på en stor altan. För exakt ett år sedan fyllde min bästa vän år, solen sken och sommaren kändes för första gången inom räckhåll. 

Jag minns så väl när du skrev. Det var egentligen ingenting ovanligt, men det kändes lika mycket i magen varje gång. Fylldes du någonsin med glädje när jag skrev till dig? Med en bubblande glädje som letade sig ut i fingertopparna? Det var ett sms om någonting helt oviktigt men jag visste precis vad det betydde, precis vart det skulle leda. I natt skulle jag möta upp dig någonstans på stan, i natt skulle jag få somna i din famn. I natt skulle du hålla min hand. En natt som så många andra. 

Det var ingenting vi gjorde i början, höll varandras händer. Vi var ju inte tillsammans, vi var ju egentligen ingenting. Men tiden gick och numera när natten kom krypande sökte vi varandras händer, som om det var något vi gjorde ovetandes i sömnen. För inte kunde vi väl erkänna att båda ville det, iallafall inte högt. Inte så att den andre skulle få bekräftelsen att vi tyckte om närheten av varandra. Det var som om vi trodde att den andre inte skulle komma ihåg någonting från natten när vi på morgonen klev upp ur sängen. Som om natten gjorde det okej att kyssas som om det inte fanns någon annan i hela världen vi hellre ville kyssa. Som om ingen av oss skulle minnas hur jag drog handen genom ditt hår och sa att du var fin. Som om jag skulle glömma hur du smekte mig på kinden, pussade mig på pannan och tittade mig sådär länge och djupt i ögonen. Det var som att det var okej på natten, för vi skulle ändå låtsas som att vi inte kände någonting för varandra så fort vi klev upp ur sängen igen.

Mycket har hänt på ett år. Mycket har förändrats. Men jag känner mig fortfarande som flickan i den gröna klänningen, snurrandes på den stora altanen. Jag hade fortfarande kunnat varit hon som tittade på dig i sömnen, undrandes om du någonsin skulle kunna känna någonting för henne. Hade det varit annorlunda om jag stannat kvar? Stannat kvar i det komplicerade vi som aldrig riktigt var ett vi. Hade det någonsin blivit öppet, bekvämt och på riktigt?

Jag försöker föreställa mig dig med någon annan, gåendes hand i hand på stan. Och hur orättvist det än är hoppas en del av mig att jag aldrig får uppleva det. Endast tanken gör så ont i bröstet. Kanske är det bara tanken att du skulle släppa in någon när du hade så svårt att släppa in mig som gör ont. Kanske är det för att jag har så svårt att helt släppa taget om dig. Men samtidigt vill jag att du ska må bra, att du ska hitta någon som ser dig för den du är bakom alla fasader och all ironi. Någon som ser den sidan av dig som jag trodde mig urskilja ibland. Någon som plockar fram den så att alla kan se. Den delen av dig som du gömmer för att du tror att det skulle få dig att verka skör. Den delen av dig som fick mig att vara kvar trots alla de gånger du gjorde mig besviken, den delen som fick mig att vara kvar i osäkerheten och förvirringen av oss.

Du skriver att du mår bra så länge jag är lycklig. Och det är jag nu. Jag är lycklig med någon som vågade släppa in mig. Och kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig släppte in mig, att du aldrig fick mig att tro på att vi någonsin kunde bli på riktigt. Kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig vågade säga någonting innan det var försent, för det gjorde inte jag heller. Och trots allt var det jag som slutade det som vi påbörjade en natt för över två år sedan.

Och jag läser igenom gamla konversationer, lyssnar på listan jag gjorde endast med låtar som var relaterade till dig. Mycket har hänt sedan vi sist sågs, mycket har förändrats. Nästan ett och ett halvt år har gått. Känner vi ens varandra längre? 

Jag ser bilder på dig dyka upp nu och då och det är nästan komiskt hur jag reagerar. Det är nästan komiskt att hjärtat fortfarande hoppar till varje gång jag ser ditt namn, innan jag kommer på att vi gått vidare för länge sedan, om vi nu ens hade någonting att gå vidare ifrån. 

Oftast nu för tiden känns du mest som en avlägsen bekant, någon som jag kanske kände en gång men inte delar någonting med längre. Men ibland flimrar bilder förbi och minnena känns riktiga. Avlägsna minnen som i vissa stunder blir levande igen. Som första gången jag såg dig kliva in på den där baren, jag minns hur attraktiv jag tyckte att du var. Inte kunde jag då veta att du redan samma kväll skulle skaka min hand, redan samma natt skulle knappa in ditt nummer på min mobil. Jag minns hur charmig du var, hur du fick alla att le. Och jag minns förvåningen över att vi hördes av redan dagen efter, att du undrade om vi ville träffa er den kvällen igen. Jag minns hur jag fick stoppa ett bubblande skratt som jag inte visste vart det kom ifrån.

Jag minns när du bjöd in oss till den där showen, hur jag drack lite för mycket för att jag ville kunna slappna av. Jag minns hur vi den natten kysstes i din säng, minns känslan när du höll kvar mig i din famn trots att det blivit dag igen. 

Och jag minns hur öppen du var och hur läskigt det kändes. Jag som var en sådan som höll saker mer diskreta. Jag minns första gången du kysste mig framför dina vänner, minns när din chef kom fram och presenterade sig, sa att det var kul att få ett ansikte på hon som du pratat så mycket om. Och jag minns hur glad jag blev över att du ville visa alla att jag var hon som var med dig.

Ibland känns bilderna så verkliga. Så nära och välbevarade. Andra dagar undrar jag om jag ens känner dig.

Vissa dagar känns det konstigt att se bilder när du kysser någon annan, någon med ljusbrunt hår och fina ögon, men sedan kommer jag på att jag också kysser någon annans läppar nu. Någon jag vill vara med. Och jag har kysst många läppar sedan du flyttade till andra sidan jorden. Ändå kan jag ibland fortfarande minnas just hur dina armar kändes, just hur din hand kändes i min. 

I natt var du här igen. Du hälsar på i mina drömmar med jämna mellanrum. Men i natt var inte som i alla andra drömmar, i natt var det som om ingenting i mitt liv hade förändrats sedan du åkte. I natt var det som om jag stod kvar där du lämnade av mig med bilen sista gången. Som om jag fortfarande hoppades att du skulle komma tillbaka, som om jag fortfarande hoppades att vi skulle träffas igen. 

Jag bad dig stanna till, bad dig vara här och nu, för snart skulle du försvinna. Och det var som att jag visste att du inte var på riktigt, som att jag visste att jag snart skulle vakna. Så jag bad dig bara stanna kvar vid min sida, bad dig finnas där i nuet. Där i mitt påhittade nu. Och du tittade på mig och det var som att du förstod. Som att du förstod att vi snart skulle skiljas åt igen, kanske för att aldrig träffas mer. Våra liv hade ju förändrats nu och våra önskningar och viljor likaså. Och jag låg där med huvudet på ditt bröst och ingen sa någonting, vi bara fanns där i ett påhittat nu för att snart vara redo att skiljas åt och återvända till verkligheten igen. 

Jag ligger i hans famn, vid hans högra sida såsom jag oftast gör i hans säng. Det är mörkt och trots att jag inte fryser vill jag ligga så nära honom som det bara går. Och det gör ont i hjärtat när jag känner hur vant det känns att ligga där. Hur det kan kännas så självklart. Och han viskar att han älskar mig och jag gråter tysta tårar med ansiktet mot hans hals. Bröstkorgen är som gjord av bly och jag måste fokusera på varje andetag. Hans ögon är röda och svullna och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Det gör så ont i mig när han gråter. Och imorgon blir sista morgonen vi får vakna tillsammans på flera månader och dagen jag så länge fruktat efter är snart här. Aldrig skulle jag kunna berätta för honom om hur rädd jag är, hur tungt det känns när jag ligger där i hans famn för att om några ynka timmar behöva säga hejdå. Kommer jag någonsin vänja mig vid att inte kunna prata med honom när jag vill, någonsin vänja mig vid att vara utan hans beröring?

Idag har det gått en vecka sedan han satte sig på flyget. Tolv dagar sedan jag såg honom sist. Han ringde idag och jag hade väntat flera dagar på att prata med honom. Han berättade om hur bra de har det, hur fort det har gått, hur veckan bara har flugit iväg. Jag ville le och glädjas över att de har det bra men istället skar sig rösten och jag la på för att mina tårar inte skulle avslöja att jag inte håller med honom. Det känns som en evighet sedan jag sist kunde prata med honom ordentligt, en evighet sedan jag sist fick hålla hans hand. Och trots att jag försöker tänka positivt, är allt jag kan tänka på det tomrum som han lämnat kvar.

Och vi sitter alla samlade på taket under stjärnornas starka sken. Fulla och lyckliga sitter vi där och njuter i den sena augustinatten. Du håller mig i handen och jag har huvudet på din axel, tänker att ingenting kan förstöra mig nu. Musiken hörs genom den stängda altandörren och jag andas in den fortfarande varma sommarluften. Ingen behöver säga någonting utan vi bara sitter där och känner. Känner någonting för nuet. Och allting kommer att förändras till hösten. De flesta reser iväg mot okända destinationer, någon seglar över Atlanten, någon flyttar och någon återvänder hem. Ni inser att ni aldrig kommer kunna vara ert gäng igen, inte på samma sätt som ni alltid har varit, och jag flyttar snart ifrån er. Trots det ler vi med fyllda hjärtan. Trots det är allt så fint. Sommaren är på väg mot sitt slut och vi kommer aldrig kunna återuppleva denna kväll. För ikväll är nu och du kommer aldrig att fylla tjugo år en torsdagsnatt som denna igen. Nuet passerar fort men vi är lyckligast ikväll, såsom vi oftast är. Och det finns ingenting att klaga på, ingenting att förbättra. Spåren vi lämnar kvar kan värma frusna hjärtan och minnena kan tända lågor i mörkret.

Och vi sitter alla samlade på taket under stjärnornas starka sken. Fulla och lyckliga sitter vi där och njuter i den sena augustinatten. Du kysser mig på pannan och jag blundar och ler i mörkret.

Det är samma gata, samma kvarter. Samma asfalt som nu är täckt med snö. Och det känns så nyss som jag barbent cyklade längst denna gata mitt i natten. Så nyss som min mage pirrade i längtan efter att komma fram. Och jag tog mig fram längst denna gata så många gånger. Förväntansfull, leende, nervös och andfådd. Sista gången gick jag i regnet, då jag väntat i veckor. Väntat, saknat och längtat. Väskan som var slängd över axeln var alldeles för tung och vägen kändes alldeles för lång. Naiv och lycklig såg jag dig genom dina stora fönster och du mötte mig med ett leende i dörren. Din famn var så lätt att gå in i, så lätt att befinna sig i.

Och jag minns första gången vi sågs. Första gången jag fick syn på dig i baren. Jag kan inte få bort bilden i mitt huvud. Jag minns det första smset. Hur jag förvånades av mitt stora leende. Och jag tänkte att jag aldrig skulle berätta för någon hur töntig jag kände mig inombords. 

Jag minns första gången jag ringde ditt nummer, då du väntade på oss i restaurangen. Minns din tunna jeansväst och din vita t-shirt. Jag minns första gången du höll min hand så att alla kunde se, minns första gången du kysste mig framför dina vänner. Jag minns första morgonen när jag vaknade i din famn. Minns första gången du gav mig din jacka. Jag minns första gången du sa att jag var vacker, första gången du sa att du ville att jag skulle vara din.

Och leende går jag längst samma väg, tänker tillbaka och skrattar för mig själv åt gamla minnen. Ler vid tanken av ditt leende och skrattar vid minnet av hur vi båda förlorade våra telefoner, skrattar åt hur du bar mig ut ur vimlet av folk på stan och åt hur din glass smälte och rann över i solen. Skrattar åt de saker vi sa, de skämt vi skrattade åt. Och det är så jag vill minnas dig. Det är så jag vill tänka tillbaka på dig. På oss. Med ett leende på läpparna.

Det är samma gata, samma kvarter. Samma asfalt som nu är täckt med snö. Och det känns så nyss som jag barbent cyklade längst denna gata mitt i natten. Så nyss som min mage pirrade i längtan efter att komma fram. Men det finns inte längre en famn att komma fram till, det finns ingen som möter mig vid dörren. Och jag stirrar in genom de stora fönstren där allt som finns kvar är tomheten. Tomheten efter dina saker, efter din närvaro. Och jag sitter utanför din bruna trädörr tills det börjar bli mörkt och jag bestämmer mig för att lämna det lilla som jag har kvar av dig. För allt jag har kvar är platsen där känslan av oss sitter orörd i väggarna. Och jag vet att jag inte kan leva i det förflutna, så jag går tillbaka längst samma asfalterade gata som jag gått längst så många gånger förut. Jag går och lämnar det lilla jag har kvar av oss.

Staden försvinner bakom mig och avståndet ökar mer och mer för varje sekund. Det är inte första gången, och kommer nog inte bli den sista, som jag sitter och ser dessa platser försvinna. Ser stranden där vi gick, restaurangen där vi åt, gräset där vi låg och den rödmålade stugan där vi spenderade många nätter. Men det är sista gången som jag åker härifrån och vet att du är där inne. Där inne, i det där huset, i den där värmen, i den där sängen som vi tillbringade natten tillsammans i medan fler stjärnor än jag någonsin hade sett, präglade himlens svarta kropp. Sista gången som jag sitter och känner din närvaro försvinna, kanske för att aldrig upplevas igen.

Till en början handlade det om en kväll, en sista kväll med några främlingar som hade blivit bekanta, några som jag aldrig skulle träffa igen. Vad fanns det att förlora? 

En kväll blev till två kvällar, som blev till tre kvällar. Fyra, fem. Jag förlängde min resa för att få fler dagar och nätter med någon som jag sedan aldrig skulle träffa igen. Det handlade om att leva, om att inte ha något att förlora och på så vis våga ge så mycket av sig själv. Det fanns ingenting att vara rädd för, vi skulle ju aldrig ses igen. Det handlade om att lära känna varandra nu, inte genom småprat som tog månader innan det kom någon vart. Vi hade inte tid för sådant. Och på så sätt gick det så fort, vi blottade naivt oss själva för varandra, la ut allt som var personligt. Det handlade om sekunder som räknades ner och vi spenderade varje möjlig tid tillsammans. Meningen var inte att vi skulle falla för varandra, meningen var att göra någonting värt att minnas. För vi skulle aldrig ses igen.

Tillbaka hemma spred sig någon slags tomhet, du hade satt dina spår. Du hade tagit all min lust. Jag insåg att varje sekund inte togs vara på längre och det dröjde inte många dagar i min hemstad innan jag åkte upp igen. Det var min sista chans innan jag skulle tvingas tillbaka till min verklighet.

Varje natt jag somnade i din famn var ett sätt att ta vara på tiden, ett sätt att känna någonting för något. Vi var alltid väl medvetna om tiden vi inte hade, tiden som räknades ner. Och trots att tid var det som vi velat haft mer av, så kanske det var just denna brist som gjorde att vi blev så nära. Att vi lärde känna varandra så fort. Att det trots en tid som känns komiskt kort, fick det att kännas som någonting på riktigt. Fick det att kännas verkligt. Och skulle jag berätta för någon om hur det känns, hur vi känns, skulle reaktionen vara att det var omöjligt att känna så på så kort tid. Men jag tror att det var just det, just för att vi inte hade oändligt med tid, som gjorde att det var möjligt. För hur många gånger jag än funderat över det, hur många gånger jag än tvivlat och sagt till mig själv att det inte kan vara så, så är det möjligt.

Det har gått fyra månader sedan vi kysstes för första gången nu. Och har det känts som att jag åkt ifrån den här staden där du för tillfället bor för en sista gång förut, så är det min dystra sanning nu. För snart bor du på andra sidan av jordklotet och jag kommer att vara kvar, gå runt i samma gamla skor och lägga mig i samma gamla säng.

Du säger att du hoppas att vi kan hålla kontakten. Och jag kan inte förklara hur det känns, hur det känns att önska någon lycka till med allt, utan att veta om man någonsin får reda på hur det gick. Jag kan inte förklara hur det känns för jag vet inte själv. Jag har inte kommit så långt att jag vågat berätta för mig själv än. Det enda jag vet är att det är sista gången som jag åker härifrån och vet att du är där inne. Där inne, i det där huset, i den där värmen, i den där sängen som vi tillbringade natten tillsammans i. Sista gången som jag åker härifrån, kanske för att aldrig någonsin träffa dig igen.

Trots att det var sent så kunde jag inte somna. Trots att du låg och höll om mig, trots att allting var stilla och vackert. Trots att jag kände dina trygga, djupa andetag och lyssnade till ditt hjärtas lugna slag. Trots att du gett mig en av de finaste dagarna jag någonsin haft och trots att jag var lyckligare än på länge så kunde jag inte slappna av. Jag kunde inte avgöra vad som störde den fridfulla tillvaron, tankarna smälte ihop och plötsligt kände jag mig så liten. Så skör. Så olycklig och ensam. Som om jag krympte i din famn. Och kanske vågade jag bara inte sova för att jag var rädd för att gå miste om tid i din närvaro, trots att du skulle ligga vid mina sida tills jag vaknade igen. Kanske kände jag mig så liten för att jag förstod att du tagit en del av mig. Kanske var det för att du sa att du hade velat ha mig som din. Och du hade låtit så seriös på rösten. Kanske kände jag mig olycklig för att jag låtit mig själv förloras i nuet, låtit mig själv fästas vid någonting som jag inte kunde kontrollera, någonting som inte kunde bli mitt.

Och jag vaknade om vart annat, stirrade mig tom på digitalklockans röda, lysande siffror och kände efter så att du var kvar. Jag somnade om, vaknade och somnade om, om och om igen. Genomled nattens tysta sus. En natt fylld av orofyllda drömmar, otydliga tankar och oförståelig ångest. Till slut kunde jag välkomna morgonen och du kysste mig i nacken och jag log igen, omtumlad av både lycka och en sorg som gnagde i bröstet. Hela dagen fanns det där, den där splittrade känslan som syntes i min blick. Och du frågade vad det var, om jag ville prata om det, men jag bara skakade på huvudet och log, höll dig hårdare i handen. Det fanns ingenting att prata om, sa jag, försökte låta övertygande. Din blick var orolig, den bad mig vara ärlig, fast du sa inget mer och vi satt tysta hela vägen hem i bilen, bara tysta och hårt hållande varandra i handen. I två timmar satt vi så. Då och då kysste du min hand och jag ville se på dig och le men du ville inte riktigt möta min blick.

Också var min sista kväll i staden kommen och vi tog kyssandes avsked i din hall. Och det kändes tomt i mitt bröst när jag lämnade dig på bron med din blick i nacken och ett löfte till mig själv att inte vända mig om. Hur mycket jag än ville stanna hos dig en natt till, höll jag mitt löfte och gick långsamt och frysandes hemåt. Trettio långa minuter gick jag där på den våta asfalten och allt jag kunde tänka på var hur jag inte skulle klara av att vända för att sedan behöva ta avsked från dig igen.

Morgondagen kom smygande och trots dessa tankar tidigare natt kunde jag inte hålla mig ifrån att fullfölja impulsen att träffa dig igen, kunde inte stoppa längtan, bara för en sista syn av dig. Bara för att kliva in på ditt jobb och mötas av ditt glatt förvånande ansikte, för att fångas av dina vackra ögon och känna hur glädjen spred sig ut i hela kroppen. Du tog mig avsides och höll om mig, kysste mig, tog mina händer i dina. Men jag hatade mig själv för att behöva ta avsked igen, och jag sa det besvärat till dig, att vi nu behövde säga hejdå igen. Men du bara skakade på huvudet och kysste mig på pannan, sa att vi inte skulle säga "hejdå", bara "vi ses". Också följde du mig ut och jag gick min väg för en tredje gång under denna månad, sa "vi ses" och gjorde allt för att inte titta bakåt där du stod och såg mig försvinna. Igen.

Du ler, glad över att se mig. Ingen är i närheten när du kysser mig och jag förvånas över initiativet, trots att du kysste mig hela förgående natt. En natt i juli i ett litet rum i en rödmålad stuga vid havet. I en strulig säng som var större än min egna. Du har armen om min midja för att markerar att jag är din, visar det för hela världen. Din, din, din. Jag försöker smaka på ordet i munnen, formar läpparna utan att det kommer något ljud. Din. Du öppnar dörren och släpper mig, inte med blicken men med din beskyddande arm och låter mig smälta in i sällskapet istället för att vara hon som är med dig, trots att alla redan visste att jag var det.

Vi går hem under morgonens tidiga timmar efter en kväll full av skratt, älskar till ljudet av låtar som berör varje partikel i rummet. Hur nära du än ligger, hur mycket du än ger mig av dig själv, så vill jag bara ha mer. Jag vill ha dig, varje liten del av dig. Jag vill ha dig rinnandes i mitt blod, någonstans där jag kan bevara dig för alltid. Du leker med mitt hår och stryker mig längs armen, säger att du önskade att jag kunde stanna inatt. Timmarna försvinner där jag ligger med huvudet på din arm och pratar om livet och plötsligt är det morgon igen och du följer mig till dörren då jag går, kysser mig ömt på munnen.

Veckan flyger iväg, varenda dag spenderandes tillsammans. Vi skrattar, bygger kojor i din säng, äter godis och läser gamla kärleksbrev du sparat sedan mellanstadiet. Vi klär av varandra, jävlas, kittlas och pratar om livet, förlorade i nuet. Vi går på shower, dricker öl, hjular i natten och lyssnar när Staffan spelar gitarr. Vi tittar på varandra och ler genom vimlet av fulla människor på puben, när jag sitter och diskuterar med din vän. Vi duschar, pratar om framtiden och föreställer oss ironiskt den tillsammans. Vi umgås med dina vänner, kör beerpong, går promenader i natten. Du brottar ner mig och pussar mig tills jag inte får någon luft, skrattar och stannar upp för att se på mig med dina vackra ögon innan du rufsar till mitt hår. Du väcker mig med frukost på sängen och kysser mig på pannan innan du försvinner till jobbet. Jag går runt i dina tröjor och du skrattar åt mina sömniga ögon som inget annat vill än att drunkna i dina för en stund.

Du kysser mig i regnet framför dina vänner när jag kommer och plötsligt känns atmosfären omkring oss så skör. Det är min sista natt och våra ironiska fasader rasar litegrann. Vi älskar och håller om varann hela natten, bara du och jag, våra tankar och tyst värmande musik. Du kysser mig på halsen och säger att jag är vacker. Du håller mig i handen och vi ser in i varandras ögon utan att säga ett ord. Också ligger vi så, flera timmar ligger vi så, du stryker min nakna rygg och jag drar handen genom ditt lockiga hår. Vi kysser varandra som om varenda kyss vore den sista och du säger att du kommer att sakna mig. Du funderar ut sätt vi kan ses på igen, så snart som möjligt säger du. Det finns så mycket jag vill säga som jag inte säger, för hur kan man fastna för någon på så kort tid? Och vi som var allt annat än rätt för varandra egentligen. Det börjar bli morgon igen och om några timmar så lämnar jag staden där du bor och vi båda vet att jag måste gå. Du följer mig ut på bron och där står vi bland tysta, mörka stugor och håller om varandra. Kysser varandra. Och det är för svårt att säga hejdå så vi säger bara "vi ses". Kanske för att det var lättast så, kanske för att vi menade det på riktigt.

Och jag cyklar hem med ett tomt inre och försöker förgäves att inte tänka på dig och att jag snart befinner mig flera flera mil härifrån. Hur ska jag kunna glömma att jag träffat dig och gå tillbaka till allt det som väntar mig där hemma? Du har förstört någonting, någonstans inom mig.

Det finns någonting, någon slags dragkraft, en glöd. Någonting som ligger där och pyser, varmt och tyst. Och kanske är det för att det finns någonting hos dig som jag inte tycker om, som gör att jag inte kan motstå att vilja ha dig. Dig och dina läppar mot mina. Dig och din hud mot min. Vi skulle väl aldrig erkänna det, men vi dras till varandra, diskret och utan att någon får veta det. Är det spänningen vi söker? Hur skulle jag kunna neka lusten som fyller min kropp när du kysser mig, när du drar mig intill dig och kysser mig till ljuset av morgonens tidiga timmar. Känns det alltid såhär när du kysser någon, någon som spenderar natten i din säng? Kanske är det bara alkoholen, bara lusten efter sex, för aldrig har vi delat något annat. Kanske är det ingenting utöver det vanliga, kanske finns det något, något litet som är oidentifierbart. Kanske ville jag endast ha dig för att jag tror att jag inte kan få dig och kanske ville du ha mig för att jag var ett lätt byte. Och jag satte mycket i spel den kvällen, jag offrade något som skulle kunna vara en trygghet för mig, bara för den lusten. För den glöden och för den kicken. Har den alltid funnits där, glöden? För jag vet hur du har frågat om jag velat följa med dig förr, men jag lät det aldrig gå så långt. Inte förrän alkoholen dränkte mitt förnuft en natt långt tillbaka i tiden.

Och jag vaknar med dina armar runt om mig, med din nakna, varma hud mot min. Ljuset letar sig in genom dina persienner och någon försöker febrilt att nå dig. Men du bara ligger där, andas tungt och rycker lite i sömnen. Nu är det morgon och jag klär på mig och säger att jag borde gå. Och det är någonting speciellt med dina kyssar, de möter mina läppar så ömt den sena morgonen i staden där vi bor. Du drar mig intill dig och sedan går jag ut ur din dörr med ett trassligt hår och samma kläder som igår, kanske för att aldrig komma tillbaka igen.

Minns han när de kysstes första gången, när de låg i en alldeles för mjuk säng i en stuga långt inne i skogen? Minns han första gången hon drog handen genom hans hår? Minns han hur de brukade retas med varandra, hur de brukade överrumpla varandra med kyssar? Minns han hur han såg på henne, minns han alla de gånger hon sagt att hon ville drunkna i hans ögon? Minns han hur de rörde sig som ett under nätterna, hur de följde varandra i sömnen, allt för att inte tappa kroppskontakten? Minns han hennes leende, hur mycket hon älskade när han höll om henne? Minns han hur de rörde vid varandra, hur deras kärlek fick luften att vibrera? Minns han att hon pratade i sömnen och hennes iskalla fötter som hon ville varma mot hans varma hud om nätterna? Minns han hur gärna hon ville se solen den där dagen när hon kom hem från sjukhuset, hur han bar henne upp och ner för alla trappor? Minns han första gången när hon somnade i hans knä? Minns han hur de älskade, hur de kändes när de höll varandra i handen? Minns han det? Tänker han någonsin på henne så igen, han som vet så mycket som ingen annan vet om henne?

Det är svårt att föreställa sig hur allting förändras. Det är svårt att se bilden av att de möts på stan och gör allt för att låtsas som att de inte ser varandra. För hur skulle de bete sig? Vad finns det att säga som inte utspeglar deras förflutna, som inte bryter deras illusion och skriker dem i ansiktet att de inte har något kvar. Ingenting att ge varandra. Att de har tappat sin bästa vän för länge sedan, tappat någon som kände dem bättre än någon annan. Kanske var deras tro på en vänskap som aldrig skulle förstöras de som räddade dem från att bryta ihop en gång för länge sedan. Det enda som finns kvar är minnena och den skam över att vänskapen bröts samtidigt som kärleken tog slut.

Nu går han förbi henne och hon tittar åt ett annat håll och undrar med hjärtat i halsen, om han såg henne också.

Om du lyssnade riktigt noga så skulle du kunna höra mina tårar falla genom orden på din display. Det är en fin kväll ikväll, solen är på väg ner och sänder sina sista mörkgula strålar över vår lilla stad mellan bergen. Hade jag varit mig själv hade jag bett om förlåt för mitt bittra sätt att vara, men all empati är som bortblåst och det enda som finns kvar är ett stort, tomt jag. Det är som om allting inom mig har försvunnit, alla känslor om glädje, allt mitt mod, all sympati och all välvilja. Samtidigt känns det som om allt där inne har klumpat ihop sig, som om stressen och ångesten har blivit för stor och tynger ner alla andra känslor, allt de som jag vanligtvis känner. Jag kan inte glädjas åt andra och jag känner mig så känslokall och orkeslös, som om någonting drar mig baklänges. Det känns som om jag ständigt rör mig i motvind. De säger att jag är stark men ändå låter jag vinden dra mig med sig, jag orkar inte strida emot. Någonstans inom mig finns det en liten glöd som brinner av hopp eller förväntan, någonting som ständigt gör mig besviken. Jag hoppas att det inte är för dig som tårarna rinner, att rädslan skulle vara så stor att huvudet säger emot. Bara tanken försöker jag att slå bort. Men tiden är ett stort problem och trots att jag inte låtsas om det så vet jag att för varje dag som går så tar jag mer och mer sats, sats för att backa ifrån allt och försvinna. Det skrämmer mig att inte veta säkert, skrämmer mig så pass mycket att jag är beredd att fly.

Någon sa att det skulle bli varmt ikväll och det ser nästan ut som sommar nu, men jag sitter här och fryser så att bröstet skakar, det vibrerar i takt till den höga musiken som strömmar i mina öron. Jag höjer och höjer volymen, klarar inte av att höra min egna olycka som sprutar ur mig i form av salta tårar och lungor som rör sig häftigt i strävan efter luft. Jag önskar att jag inte var en sådan som stängde andra ute när jag blev stressad, jag önskar att jag kunde hantera saker bättre.

Jag drömmer om frihet och lugn, om att plocka blommor, äta jordgubbar och lyssna på bra musik eller färga asfalten grön och springa runt i shorts och trasiga skor. Jag drömmer om att titta på fåglarna med solen i ögonen, balansera på broräcken och äta hämtmat i gräset. Jag vill ha tid att kunna lära mig åka skateboard och spela kort in på nattens sena timmar med en sliten, rutig kortlek.

Jag ligger om nätterna och försöker föreställa mig hur du ser ut, hur du talar och hur du rör dig. Hur du rör vid mig och hur varje beröring får det att kännas inombords. Men allt är suddigt, som om minnena är av sekretess och inte får spelas upp igen. För jag känner ingenting, jag minns inte hur det kändes eller ens hur du ser ut. Och det skrämmer mig.

Vi ligger mitt emot varandra, pratar om livet. Om jag böjde mig fram några centimeter skulle våra läppar mötas och jag håller emot impulsen att backa. Jag försöker känna efter, titta efter tecken, men jag ser ingenting. Vem är jag att avgöra vad som finns inombords? Utåt ser du mig som den spontana människan jag är, men i mitt huvud förvandlas jag till en blyg och bortkommen person som känner sig vilsen i detta lilla rum. Följder och konsekvenser rabblas upp i huvudet och samtidigt som jag vill lyssna på vad du säger så hör jag så mycket annat som jag försöker stänga ute. För jag vet inte hur det känns, hur det ska kännas. Det var så länge sedan sist. På första gången på väldigt länge känns det som någonting sårbart och på riktigt, något jag är inte vill förlora. För du är inte som de andra, jag vill inte tro det, trots att jag haft fel förr. Jag är rädd att det som är nu ska förändras, för att jag inte vet om jag vill att det ska förändras och för att jag inte vet om en förändring skulle förstöra allt och inte lämna något kvar. Kanske är jag nöjd som det är, bara du håller om mig så igen, ser på mig på samma sätt igen och håller mig sällskap hela natten. För jag är inte hon som hjärtat dunkar hårt i bröstet på av den obesvarade frågan om vad detta är, jag är inte hon som känner att hon kanske vill något, jag är inte hon som håller emot och inte vågar genomföra något. Jag är inte hon som tänker på konsekvenserna eller stannar kvar för att göra någon lycklig. Jag är inte hon.

Saker jag inte kan styra skrämmer mig, när jag inte har kontrollen och inte förstår vad saker och ting är, vad som menas och vad som egentligen händer. Jag är så rädd för att någonting skulle vara på riktigt att jag överanalyserar bara för att försäkra mig om att så inte är fallet. Hur ska jag kunna veta?