I hennes förnuftiga värld finns ingen som bär hans namn
Hon vaknar med en klump i bröstet. Den har känts tydligt hela dagen. Den där tyngden som hon burit på av och till i över ett år nu. Den känns extra tung ibland, som om den vuxit under natten. Och hon försöker tänka tomma tankar men hans ansikte dyker upp hela tiden. Minnen som känns så gamla att hon är osäker på om de ens är hennes. Minnen som känns så overkliga utifrån dagens perspektiv. Och hon vill gråta ut frustrationen över att inte kunna släppa taget. Över att hålla kvar så hårt vid någonting som inte finns, vid något som aldrig har funnits. Och hon vet hur fel det är, hur mycket det skulle kunna förstöra. Och ändå kan hon inte låta bli, det är som att hon inte kan styra tankarna som väller över henne ibland. Frustrationen motiverar radikala utvägar, men förnuftet vet att det egentligen inte finns ett val. Hon vet vad som är rätt men hennes förnuftiga tankar ger henne ångest. För han är helt raderad i hennes förnuftiga värld. Där finns det ingen plats för honom, ingenstans han passar in. Så som det borde ha varit från början. I hennes förnuftiga värld följer hon aldrig med honom ut på parkeringen den där fredagsnatten i april för tre år sedan. Där svarar hon aldrig på hans sms eller följer med honom hem efter krogen. Där lägger hon aldrig sina händer runt hans hals eller låter honom hålla hennes hand om natten. Där finns ingen som bär hans namn som får hennes hjärta att slå snabbare slag. Där finns ingen som ringer henne mitt i natten och vill ses, ingen som river upp det som hon försöker glömma. Och det ger henne ångest för hon förmår sig ändå inte att ångra det. Ångra att hon lät honom krypa innanför den mur hon byggt för att hålla honom ute.
Och han har länge velat lämna, men hennes bild av honom hittar inte ut.
Han lägger sin arm runt hennes midja, som för att han vill beskydda henne, och det känns nästan som att han vill ha den där. Och hennes hjärta dunkar i takt med musiken och hon tappar uppfattningen om tid och rum. Hon ler hela vägen in i själen, just i den sekunden känns allt så enkelt och hon glömmer bort hur fel det är.
Också tar låten slut och han går därifrån och klumpen i bröstet är tillbaka igen. Hon vill få ut alla känslor som förvirrar, hon vill slita ut tyngden som aldrig tycks släppa taget. Hon är trött på att svälja allt som bilden av honom bygger upp hos henne. Hon vill att han ska klippa deras band och säga att han aldrig mer vill se henne. Kanske skulle det få henne att glömma känslan av det förgångna.
Han möter henne utanför och det känns nästan som förr. Alkoholen som rinner i hennes blod kan inte hantera hennes förvirrade känslor och hon vet inte vad hon ska göra av allt som känns. Varför naglade hon sig fast vid någonting som aldrig var på riktigt, någonting som aldrig hade planer att bli på riktigt. Hur kan hon nagla sig fast vid något som hon själv valde att gå ifrån. Är det bara känslan av självömkan som hon söker?
Och han ber henne att se honom i ögonen men han förstår inte hur svårt det är. Har han släppt taget nu? Hon skäms för att inte vara kapabel att göra detsamma. Och hon glömmer bort vad hon kom för att säga och när han går därifrån lämnas hon lika delad som förut.
