foundmee

Arg för att jag trodde,

Rädd för att jag aldrig glömmer.

Besviken för att jag hoppades,

Arg för att jag mig själv gömmer.

Missförstådd för mitt jag,

Överseende med allt dåligt du gjort.

Lycklig över tiden,

Ledsen över att den försvann så fort.

Rädd för känna,

Arg över min oförsiktighet.

Rädd för att ta konflikter,

Svag för uppriktighet.

Empatisk över dina handlingar,

Förvirrad över att jag förstod.

Hatisk för att jag lät självförnedringen vinna,

Svag för att jag tappade mitt mod.

Jag kommer aldrig orka förklara,

Aldrig att förstå.

Du bär den enda kärlek,

Jag aldrig tvekat på.

Jag hatade att se dina tydliga sår,

Hatade din skamsna blick.

Hatade att se att din glöd var borta,

Hatade dom rädda ögonen du fick.

Hatade att behöva låtsas,

När jag bara ville gråta ut.

Jag kommer aldrig inse,

Hur nära det var ett slut.

Innan var det självklart,

Att det alltid skulle vara vi.

Det är inte förrän nu,

Jag har förstått hur fel allt kan bli.

Jag hade aldrig klarat mig utan dig,

Du är den bästa jag har.

Vi har fortsatt som om ingenting hänt,

Det var ju uppenbart att du skulle finnas kvar.

Men nu är vi säkra,

På att inget är en självklarhet.

Ingen säger ett ord,

Fast alla fyra vet.
Ingen av oss vill prata om de,

Ingen vill komma ihåg.

Utan att se,

Vet vi vad vi samtidigt insåg.

Jag älskar dig,

Dom orden jag allt för sällan sagt.

Finns ingen annan förklaring,

Än att du hade änglavakt.

Jag hatar att döden varit dig så nära,

Men älskar att den lät dig gå.

Jag kommer alltid behöva kämpa med minnet,

Men jag kommer aldrig att förstå.



25

Alla ser det som en självklarhet.

Alla förutom vi.

Ni ser det som att vi hunnit till hälften,

Medan vi ser det som förbi.

Hur kan alla vara så övertygad av vad dom ser,

När vi själva är så blind.

Alla vet hur det ligger till,

Medan vi vägrar bli påmind.

Vi är rädda för konsekvenser,

Rädda för vad framtiden ska ge.

Vi vågar inte lyssna,

Vi vågar inte se.

Vi vågar inte bestämma,

Vi vågar inte vara säker.

Vi vågar inte tro,

Bara hoppas att såren läker.

Vi vågar inte älska,

Bara sakna det som var.

Vi kommer vänta så länge,

Att det inte finns något kvar.

I want to scream,

But no one can hear my voice.

Love me or leave me,

You did your choice.

Hon springer,

Han slår.

Hon stannar,

Han går.

Hon gråter,

Han skriker.

Hon ljuger,

Han sviker.

Hon hatar,

Han svär.

Hon älskar,

Han begär.

Hon hoppas,

Han förstår.

Hon längtar,

Han avstår.

Hon drömmer,

Han vaknar.

Hon bryr sig,

Han saknar.

Deras smärta,

Har länge pågått.

Ingen av dom,

Gör något.

Paniken har försvunnit,

Trots att ovetenheten är kvar.

Du slänger ur dig ord,

Men vet inte hur rätt du har.

Folk runt omkring vet mer om vad som hände,

Än vad vi själva vet.

Det har nu blivit till historia,

Det som var vår verklighet.

Hur kan vi vara så fega för att bryta vårat mönster,

Hur kunde allt bli så fel?

Det är endast för varandra vi låtsas,

Vi har fastnat i detta skådespel.

Vi kommer aldrig få veta,

Vart vi stått utan osäkerhet och missförstånd.

Vi trodde vi gjorde det rätta,

När vi höll varann på avstånd.

Hon skulle bestämma sig,

För att sluta försvara.

Hon skulle tvinga honom,

Att förklara.

Hon skulle skrika,

Tills hon fick sitt svar.

Hon skulle inte längre,

Bry sig om ansvar.

Hon skulle inte bry sig,

Om att hon förväntades ta alla slag.

Hon skulle bevisa,

Att hon inte var svag.

Hon skulle hata,

Skulle lära sig hur man gör.

Hon skulle visa alla känslor,

Som fanns innanför.

Hon skulle sluta bry sig,

Om vad konsekvenserna innebar.

Om hon nu bara,

Inte vore den hon var.

Har tappat längtan att förstå,

Jag har slutat att söka.

Har tappat lusten,

Och viljan att försöka.

Vet inte om jag tappat,

Eller funnit den jag är.

Kanske är det meningen,

Att jag ska stå precis här.

Kanske är det meningen,

Att jag ska ligga istället för att stå.

Kanske är det meningen,

Att jag inte någon topp ska nå.

Kanske är det ödet,

Kanske är det mitt fel.

Kanske ska man aldrig,

Känna sig hel.

Kanske, kanske inte,

Vad spelar det för roll?

Man kan ändå inte styra,

Utan kontroll.

Jag försöker ta mig vidare,

Hitta lycka på andra sätt.

Trots alla långa nätter,

Ångrar jag inget av det jag gett.

Jag ser fler alternativ nu,

Måste bara samla mod.

Trots att det är så långt borta,

Vet vi att lite bestod.

Kanske har jag vant mig vid tanken,

Att det är som det är.

Jag kommer aldrig glömma,

Men att du ska minnas är inget jag begär.

Så länge jag varken hör eller ser,

Vet jag att jag kan.

Jag kommer aldrig sluta undra,

Om historian var sann.

Jag står i en korsning,

Vet inte vilken väg jag ska gå.

Kanske slutar det här,

Men livet fortsätter ändå.

En oförberedd rörelse,

Och allt var förstört.

Muren jag byggt rasade,

Medan du stod där oberört.

Våran hud möttes,

För en enstaka sekund.

Jag hatade mig själv för känslorna,

Som dök upp i samma stund.

Jag ville springa,

Men benen tog mig ingenstans.

Allting snurrade,

Och jag tappade balans.

Tyngdkraften kändes borta,

Men ögonen sa att jag stod kvar.

Jag visste allt om skådespel,

Vägrade visa hur det var.

Jag ville inte visa min svaghet,

Ville inte att du skulle veta hur det är.

Jag ansträngde ett leende,

Men själen var inte där.

Ville klara av det,

Men din närhet fick mig att tappa kontroll.

Allt runt omkring stannade,

Ingenting spelade någon roll.

Försökte tänka,

Men all min verksamhet hade upphört.

En oförberedd rörelse,

Och allt var förstört.

Hon bad aldrig om kärlek,

Det fick hon ändå.

Hon försökte aldrig vara bäst,

Klarade sig bra på sin nivå.

Hon bad aldrig om kraft,

För hon hade aldrig behövt kämpa.

Hon kände aldrig hat,

För hon kunde inte förolämpa.

Hon bad aldrig om förälskelse,

Det var förälskelsen som ville spela i hennes division.

Hon bad aldrig om trygghet,

Inte heller om passion.

Hon var lyckligast i världen,

Ingen kunde sänka henne nu.

Att hon var starkast,

Trodde hon ännu.

Hon bad aldrig om sorgen,

Den fick hon ändå.

Hon försökte nu glömma,

Och komma tillbaka till sin nivå.

Hon bad om kraft,

För hon behövde nu kämpa.

Men hon kände inte hat,

För hon kunde inte förolämpa.

Hon bad om återförening,

Hon skakade av frustration.

Hon bad om trygghet,

Ville ha tillbaka all passion.

Hon var lämnad i en stor värld,

Vem som helst kunde sänka henne nu.

Hon var svag,

Och bryten itu.

Ramla,

Stå.

Försöka,

Gå.

Kämpa,

Släppa taget.

Tänka bort,

Obehaget.

Andas,

Skrika.

Göra allt,

För att undvika.

Sanning,

Svek.

Lögner,

Lek.

Påhittade tankar,

Bygga motvilja.

Höra ord,

Utan att urskilja.

Tro,

Hoppas.

Självsäkerheten,

Stoppas.

Svag,

Stark.

Resa sig,

Från mark.

Älska,

Hata.

Hålla alla borta,

Från det privata.