foundmee

Du finns där. Du finns, starkast osynligt, som någonting påhittat. Någonting jag inte kan ta i. Så har du  funnits länge, snart har du funnits där i flera år. Till och från fysiskt, men psykiskt har du funnits där hela tiden av den tiden, funnits där då vi pratat, då vi träffats, då vi inte pratat och då vi inte träffats. Det var så länge sedan, så länge sedan vad vi kan kalla “sista gången“. Så länge sedan det fanns något. För något var de väl? Även om det var litet och fjuttit. Barnsligt, oansvarigt, klantigt, dumt, naivt. Det räknas väl som något? Många gånger hatade jag mig själv för det. För min naivitet. Varför, varför, varför? Varför gav du mig ingenting jag kunde ta i, ingenting att greppa tag i nu efteråt när jag vill minnas. När jag vill minnas, se och förstå. Minnen som upprepas så många gånger att de nästan tappar form. Form och närhet. Känslor, dolda fasader. För jag vill kunna ha någonting konkret, något att gå tillbaka till när jag tänker. För jag är vidare, du med. Trots att någonting säger  aldrig. Aldrig. Aldrig försvinner allt. Glöm aldrig snälla. Jag förlåter dig för att du flydde. Förlåter för att du sagt och gjort. Fly, fly bäst du vill men snälla, snälla du, glöm aldrig. Om jag bara fick be dig om en enda självisk grej. Glöm aldrig.

För det kommer inte jag.

För när jag klev ut genom porten så stod du bara där. Som av en slump. Du mötte min blick och det syntes på dina ögon hur väl du ville förstå. Hur väl du ville kunna tolka allt jag gjorde, allt jag sa och mitt sätt att få allting att se så smärtsamt ut. Hur väl du ville kunna läsa min oförståeliga blick. Det fanns någonting i den som du inte kunde läsa, förtvivlan kanske?

Den rödteglade väggen gjorde kylan påmind genom det tunna tyget i ryggen. Din hand var förenad med väggen och du stod lutad framför mig. Du såg så uppgiven ut, så liten och skör, trots att du var så många gånger större än mig, samtidigt som ditt kroppsspråk visade desperation. Jag vek undan blicken och vände bort huvudet när du sökte mina läppar. Vi sa ingenting. Jag visste att du såg någon annan. Du såg på min mig, men det var inte mig du såg. Du sökate min kärlek, fast att det var någon annans kärlek du ville ha. Jag ville så gärna tro dig. Tro på dina ord och på signalerna du gav. Det gick inte längre, för jag visste ju nu. Jag hade egentligen vetat hela tiden, bara önskat att det inte vore sant. Alla dina svek hade jag förlåtit, men inte förstått än. Förlåtit som för att rädda dig. Jag ville inte veta, jag ville inte förstå.

Nu stod jag där, jag var tvungen att förklara, berätta att jag inte var hon. Att jag inte var den som du ville ha. Trots att du redan visste de, du inbillade dig bara. Jag ville inte vara den jag blivit längre, ville inte vara hon som man längtade efter när ingen annan fanns till hands. Det var så svårt, hur skulle jag förklara? Få dig att förstå att du höll för öronen medan hela världen försökte förklara sanningen för dig. Jag var tvungen att förstöra din illusion om att ditt hjärta skrek mitt namn, mitt namn och inte hennes. För jag visste ju,  jag visste och kämpade mot tårarna som brände i bröstet. Jag vände tillbaka ansiktet och mötte din känslosamma blick. Jag klarar inte av det. Klarar inte av det.

“Gå, snälla gå bara, det funkar inte längre.”

Du rörde dig inte, tittade bara frågande och förvånat på mig. “Gå.” Orden brände i min mun och jag var tvungen att spotta ut dem. Du kämpade mot ditt inre.

Ovissheten i din blick övergick till en sorg som fick det att ila i min mage. Jag var för svag för att förklara. Förlåt.

Jag räddade dig från att krossa mig, igen. Du förstod det bara inte då.

tänker på dig alldeles för mycket och jag skäms för det.

du är en stor del av allting, en stor del av den jag har blivit idag, även fast att du inte vet om det.

du har liksom suttit där i mig sedan första början, fast att jag flera gånger försökt skaka av dig.

du är fin, väldigt fin. en fin vän som många har svårt att se.

jag såg dig direkt.

jag har försökt få andra att öppna deras ögon, se med förståelse.

jag lyckas inge vidare.

vi är ingenting. ändå är du så mycket för mig.

godnatt.

/lil wayne

/gavin degraw

Tiden förvirrar, flyter förbi. Glider ur mina händer. Fokusen,  koncentrationen, allt tinar ut och försvinner. Sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader försvinner utan min kontroll. Utan min tillåtelse. Läser långa främmande texter, känner inte igen mina egna ord. Glömmer vad jag tänker, vad jag känner, vad jag minns. Vad jag tänkte, vad jag kände, vad jag mindes. Hatar mig själv för att jag verkligen försöker se mig omkring, men utan att se. Mitt nu är för stort, tar all tid och all ork. Den lilla fokus jag har läggs till att inte känna. Inte känna efter och inte visa. Går åt till leenden som gråter, för jag är så trött. Jag är så trött och så orklös. Så svag. Försöker visa tacksamhet till de som bryr sig om mig, försöker berätta hur bra de är, men jag får inte fram några ord. Försöker titta på er, hoppas att mina ögon förklarar tillräckligt. Hoppas de kan visa min tacksamhet. Tungan lyder inte och jag är så självisk som bara vill lägga mig ner och inte resa mig igen förrän allt är bra igen. Det är det enda jag orkar tänka på. Själviskt. Humöret ryter inombords och istället för att släppa ut det så håller jag det kvar så att de ligger och jäser. Jäser och lämnar ifrån sig ett hemskt humör. Förlåt.

Och det enda jag kan tänka när jag sitter här och skriver, är hur jag verkligen inte borde klaga.

Och det enda jag kan tänka när jag sitter här och skriver, är hur jag verkligen inte borde klaga.

Trots att ingen sa något, så blev det aldrig tyst. Melissa horns känslomässiga låtar omslöt oss med en behaglig ton. Med vackra texter som gav oss ett varmt och känslomässigt inre. Hon, tillsammans med mörkret, månen och de lysande stjärnorna öppnade någonting hos oss, någon slags tillit och förtroende. Någon slags förståelse och ärlighet. Mörkret omslöt oss där vi färdades fram, men vi behövde aldrig känna oss ensamma.

Det var någonting vackert över det hela, vackert men skört. Det var alltid så med oss, alla minnen vi bildade bar någonting vackert. Även de gånger som slutat i förtvivlan. För det hade varit en hemsk och stark men vacker förtvivlan. Även de gånger då allt blivit fel. För det hade varit ett stort, oförlåtligt men ändå vackert fel vi gjort. Det var inte alltid så uppenbart, men tittade man noga så fanns det där.

Där satt vi, månader efter att vår kontakt hade upphört. Mitt bland mörkret och alla vackra stjärnor. Det var någonting stort över det hela, känslan av att vara en liten minimal prick omringad av alla dessa tusentals stjärnor. Det var nästan så att vi glömde. Glömde eller bara såg det som förbi. Accepterade det. Du berättade saker som fick det att hugga i bröstet, berättade saker ingen tidigare fått hört. Du fick mig att känna ännu mer skuld, för du förtjänade någon så mycket bättre än de som byggt allt du fått gå igenom, men det sa jag aldrig. Skämdes kanske för mycket, jag var ju en av dem.

Vissa delar var så lätta att förstå, jag kände igenom mig i dina förklaringar, i dina ord. Där satt vi, brutalt ärliga och bara var, bara var levande i nuet. Som om allt skulle vara borta imorgon. Som om det vore sista gången vi sågs. Någonstans där inne visste vi väl redan, att vår kontakt aldrig skulle återupptas på samma sätt igen. Att vår kontakt kanske inte skulle återupptas alls. Trots det kände du tillit till mig, och jag var mycket tacksam för det, men det sa jag aldrig.

“Du förvånar mig varje gång, som om du varit med om just den här delen själv”.

Det var nästan så att vi glömde, allt som hade hänt, alla misstag vi gjort. Allt det, som hade avslutats för månader sedan.

Jag har inte sett dig sedan dess.

/ p!nk