foundmee

en gammal svenskauppgift jag hittade, som jag skrev för länge sedan:

Hon lyfte blicken som hon hade haft fäst på marken sedan hon börjat gå. Hon såg sig runt omkring för att bli medveten om verkligenheten igen. Plötsligt slutade benen röra sig, som om de frusit till is. Den mörkbruna blick hon mötte, den hon inte kunna slita ögonen ifrån, den sög ut verkligheten ur henne igen. Hon kunde inte tänka på klart, tankarna blev till en smet i hennes huvud. Hon hade älskat de gånger hon fått krypa ihop i hans trygga famn då hon sökt tröst och förståelse. Då det var de två mot världen. Nu stod de på varsin sida av vägen, som främlingar för varandra. Hon såg in i de vackraste ögon hon visste, hon hade försvunnit in i dem många gånger förut. Hon visste inte om hon ville gå eller stå kvar. Han var så vacker med sitt mörka busiga hår, som hon så många gånger dragit sina fingrar igenom, sina slitna jeans och sin träningstrunk slängd över axeln. Ingen av dem gjorde någon ansats till att säga något, fast trafikens slammer skulle ändå ha överröstat deras försök. Om det nu funnits några. Hon kände honom för väl för att kunna undgå att se att hans blick var besvärad. Hon kunde läsa honom utan och innan. Det kändes som att de stått där i en evighet när hon långsamt drog upp mobilen ur fickan utan att släppa honom med blicken. Hon kände till knapparna så väl att hon inte behövde titta efter vad hon skrev. Hon visste att det var det enda alternativet, även fast hon tvekade en sekund. Sänd. Hon visste inte då att hennes beslut skulle förändra deras liv för evigt.

Han såg henne från långt håll, men antog att han inbillade sig som vanligt. Det var inte förrän hon höjde blicken, hon haft fäst på marken, som han var säker på att det var hon. Deras blickar möttes, som om deras ögon var magneter. Han tappade uppfattningen om verkligheten. Hennes blick var det vackraste han visste, den förlamande hans kropp, tog hans anda och fick hans hjärta att flippa ur. Hon var det vackraste han visste. Att se henne fyllde honom med lycka, men det smärtade i bröstet av att se hennes sårade själ som hon försökte dölja. Han kände henne för väl för att kunna undgå att se att hennes blick var besvärad. Han kunde läsa henne utan och innan. Han hade förstört henne genom att älska henne för mycket, genom att vilja henne väl. Han hatade sig själv för det han hade gjort, och önskade att hon gjorde detsamma. Men han visste att hon inte kunde hata. Hon hade ett hjärta av guld. Han såg hennes små händer söka sig mot mobilen. Utan att släppa blicken rörde sig hennes fingrar snabbt över knapparna. Hade allt varit som vanligt hade han skrattat åt henne, retat henne för hennes små händer eller sagt att hon skrev fel när hon inte tittade på displayen. När hon då hade tittat och sett att han bara hittade på skulle hon ha puttat till honom, för att han sedan skulle dra henne intill sig för att pussa hennes panna. Hon skulle ha sagt att han var en tönt, för hennes leende skulle avslöja att hon ljög. För hennes ögon skulle lysa av all kärlek, de skulle avslöja att hon älskade honom. Nu var det inte som vanligt, nu stod han där på andra sidan vägen utan att göra minsta lilla ansats att ens ta sig till henne. Det vibrerade i hans ficka och han drog långsamt fram sin slitna Sony Ericsson.
“Det är lugnt. Fortsätt bara gå och låtsas som ingenting.”
När han lyfte blicken tillbaka till den plats där hon stått, var det ingen där. Han sökte förtvivlat med blicken. Där, ett tiotal meter längre fram såg han hennes nätta figur. Den som han haft i sina armar så många gånger. Hennes svarta hår blänkte i solen. Han ville springa efter henne, ville skrika att hon skulle stanna. Han ville be om förlåtelse. Istället stod han still, utan att röra en min. Han visste inte då, att han skulle ångra just det ögonblicket för resten av livet.

Ingen av dom såg den sladdande bilen. Inte förrän det var försent. Han skrek hennes namn samtidigt som han hörde en smäll. Han sprang mitt ut i vägen, utan att bry sig om bilarna som körde. Han kunde inte kontrollera sig själv. Han var framme vid hennes sida, sjönk ihop bredvid hennes vackra kropp som låg några meter framför bilen. Han kom att hata den bilen för resten av sitt liv. Han skrek hennes namn, om och om igen. Skrek av förtvivlan. Tårarna sprutade. Hennes små händer, de som han hållit i sina så många gånger, var täckta av blod. Hennes tjocka långa hår låg utspritt som en solfjäder. Han lyssnade efter andetag. Ja, hon andades och hennes hjärta slog. Han försökte få kontakt, försökte få henne att vakna. “Lämna mig inte, lämna mig inte!” han visste inte om han viskade eller skrek. Det såg ut som om hon sov, hon såg så lugn ut mitt i all panik. Runt hennes huvud färgades asfalten röd. Det började samlas människor runt omkring, någon ringde ambulans, någon grät, några försökte hjälpa, andra sprang bara omkring i upplösningstillstånd. Han la inte märke till någon av dem. Han hatade solen som kunde lysa så glatt på den värsta dagen i hans liv. Han var som i ett vakuum, det var bara hon. Hon låg i hans famn. Det skulle vara hon och han mot världen, hon fick inte lämna honom ensam här. Han var rädd.

När han tog upp mobilen tog hon tillfället i akt och tvingade benen att gå. Hon gick så fort hon kunde, medan tårarna började bränna under ögonlocken. Han fick inte se hennes ansikte, han fick inte se att hon var ledsen. Hon kunde inte hejda dem längre, hon lät dem rinna ner längs sina kinder. Så länge inte han såg, brydde hon sig inte om någon annan. Hon ville så gärna vända om och strunta i löftet hon gett sig själv. Strunta i allt snack om att vara stark, hon ville ju bara vara där han var. Mitt i tårarna hörde hon ett skrik, hon vände sig om och hann precis se den svarta bilen komma emot henne. Hon mer hörde än kände smällen, kroppen hann inte reagera. Ögonen svartnade. Hon föll till marken, men hon kände ingen smärta. Kroppen var bedövad. Hon hörde honom förtvivlat skrika hennes namn, om och om igen. Inom bara någon sekund var han framme vid henne, och sjönk ner vid hennes sida. Han grät. Hon ville så gärna trösta honom, säga att allt skulle bli bra, men hon kunde varken röra på sig eller prata. “Lämna mig inte, lämna mig inte!” viskade han. Hon ville så gärna säga att hon alltid skulle finnas där, att hon aldrig skulle lämna honom, men hon var inte så övertygad själv. Hon låg nu i hans famn, och hon var lycklig för första gången på väldigt länge. Det var de två igen, hon visste det. Plötsligt fick hon upp ögonen. Han såg panikslagen ut. “Förlåt, förlåt. Jag älskar dig, snälla ge inte upp..“ viskade han. Han hade inte behövt säga någonting, hon visste ändå. Såklart hon visste, och hon älskade honom också. “Var inte rädd, jag älskar dig.” hennes röst var svag. Hon slappnade av, kände lugnet. Hon slöt ögonen, ville att det sista hon skulle se var hans vackra ögon. Hon orkade inte mer, även fast hon aldrig känt sig så stark som när hon låg där i hans famn. För hon visste att det var de två mot världen igen, för en sista gång.