foundmee

Det stör mig hur mycket lättare jag har för att skriva än för att prata. Att jag, när jag väl väljer att berätta något, inte får fram de rätta orden och sedan nästan alltid ångrar mig efteråt. För det är så mycket lättare att berätta saker som jag inte bryr mig speciellt mycket om. Som har hänt, som inte berör mig och som jag kan skratta bort. Som gör att jag fortfarande kan framstå som samma gamla jag efteråt. Inte behöva gå därifrån och skämmas, skämmas över mig själv och hur jag känner, hur svårt jag har för att förklara. Inte vilja ta tillbaka det som sagts i försök till ärlighet. Och kanske vill jag ibland få det ut i luften, kanske för att få mig själv att förstå bättre eller för att någon ska kunna förklara för mig hur det ligger till. Men jag kan ju inte beskriva fullt ut, inte vara helt ärlig och blotta allt fullständigt.

Jag sover på helspänn, har hållit mig vaken till morgonen varje natt i någon vecka nu, eller vaknat mitt i natten av minsta lilla ljud, minsta lilla rörelse för att sedan inte somna om på timmar. Vet inte vad det är som oroar mig, som får mig att titta till mobilen flera gånger på en natt, som ger mig känslan av att det kommer att hända någonting. Som får mig att vakna av minsta lilla sms.

Samtidigt skrattar jag helhjärtat, mår bra och känner mig nöjd på något vis. Omringas av fina vänner dagligen och med dem känns allt så lätt. Så länge de är i närheten så tänker jag inte på så mycket annat.

Det finns speciellt en vän. Jag sa för första gången fredagen för två veckor sedan till henne att hon var min bästa vän. En av de allra närmaste. Och trots att vi knappt har varit utan varandra i sommar så har vi aldrig sagt något sådant. Bara jag tänker tillbaka på det, nu i mitt överkänsliga humör, så blir jag nästan tårögd. Hon är så fin, så otrolig. Jag mår så bra i hennes närhet och måste tacka henne lite extra för att hon bryr sig så mycket. För att hon ställer upp så mycket som hon faktiskt gör. Tacka henne för att hon står ut med överkänsliga mig. Mig i alla former för den delen, när jag är jobbig, trött, less, lycklig, galen, idiotisk, tjatig osv. Vad tomt allt skulle kännas utan dig.

Du hade kunnat varit vilken främling som helst då. Vilken främling som helst som senare rörde upp min lugna tillvaro och förvandlade det till något slags oförståeligt kaos.

Du sitter på andra sidan av sängen med ryggen emot mig. Med dina lätta fingrar klinkandes på gitarren sugs jag in i låtarna du sjunger. Hela rummet fylls av ett stort lugn och en bubblande lycka väller fram inom mig. Stämningen är enorm och där jag ligger bakom dig i sängen kan inte beskriva med ord hur det känns. Det är som på film, just precis när det börjar gå bra och vackra, glädjande låtar spelas. Just då när man får se klipp av stunder då det där kärleksparet skrattandes skvätter ner varandra med vatten, när mamman lyfter upp sin tvååring i famnen eller när syskonen spelar kort och fuskar tills de skrattar så de tappar luften. Utklipp av lycka där ljudet av skratt och röster ofta drunknar i musiken.

Med ett leende på läpparna satte jag mig på bussen, med en känsla i magen som gjorde dagen så fin. Idag uppskattar jag lite mer än vanligt, tack för det.

Vi gick längs den mörkt asfalterade gångvägen, och jag berättade aldrig hur mycket jag hatade dig varje gång jag följde dig till bussen. Hur mycket jag hatade varje gång vi tystnade och såg varandra djupt i ögonen och du inte kysste mig. Hur mycket jag hatade att du var så otroligt jävla oemotståndlig och förbjuden. Och jag berättade aldrig för någon hur mycket jag ville att du skulle kyssa mig. Jag log bara och tittade ner i marken, gick hem men fjärilar i magen som aldrig blev besvarade. Jag hatade varje gång du låg i min säng med dina underbara ögon som log så retsamt och smärtsamt vackert. Hatade hur hela du strålade och hur nära vi satt varandra och jag var tvungen att låtsas som ingenting. Låtsas som att hela mitt inre inte ville kasta sig över dig, röra vid dig, vid ditt hår och dina läppar. Låtsas som att jag inte önskade att allt dina vackra ögon ville se, skulle vara lilla ynkliga jag. Och aldrig glömmer jag första gången vi kysstes, första gången våra läppar möttes för att förvånas över hur rätt allt kändes. Hur säkert och lättsamt, bubbligt och helt oslagbart allt kom emot oss. Hur jag skrämde mig själv genom att känna så, genom att känna att jag ville något på riktigt, hur jag inte tvekade en sekund utan skrattandes följde strömmen. Strömmen av kärlek och lycka som vällde över oss. Och det är så svårt att skriva, att tänka tillbaka och få ner i ord. För allt var så svävande vackert att jag tappade uppfattningen om nuet, om verkligheten och omvärlden.

Vår tid var bland det finaste jag varit med om. Det otroligt starka band vi hade och den trygga övertygelsen om att alltid ha någon där. Någon som älskade en på ett sådant vackert vis som ingen tidigare gjort. Någon som älskade en på alla vis. Någon som alltid skulle ställa upp, oavsett vad. Någon som tog tag i sig själv utan ens vetskap, bara för att vilja vara så bra som möjligt. Någon som inte bara var någon, utan någon som var du. Du, du och ingen annan än dig. Ingen annan än han som stannade uppe nätter för att jag skulle slippa vara vaken själv dessa gånger då smärtan hindrade mig från att sova. Han som höll min hand hela vägen, släppte aldrig taget, lättade inte ens på trycket.

Han som jag har så mycket att tacka.