Lättare nu när allt var över
Plötsligt kände jag mig dödlig igen, jag som känt mig odödlig så länge. Han var den enda som kunde borra sig in under skalet av lycka som jag egentligen kände. Han var den enda som kunde få mig att tänka på något annat, någon annanstans. Den enda som kunde få mig att tvivla, även om det bara var för några enstaka sekunder. Och jag såg hans seriösa ögon och de sökte efter någonting djupt undangömt i mig. Någonting jag egentligen inte kunde ge honom.
Och han sa att han trodde att vår tid inte var kommen än och jag tänkte tyst att man inte får tänka så. Man får åtminstone inte säga det högt. Och en del av mig revs upp mer och mer för varje ord han sa. För varje gång han sa att han aldrig släppt taget om mig. Och än en gång ville jag vara arg. Varje gång han yttrade sig om oss ville jag hålla för öronen och säga att det inte spelade någon roll längre. Jag ville säga att det var han som förstörde allt som hade kunnat bli vi, men trots att det inte riktigt var sant tror jag att han redan kände så. Det syntes i hans ögon och flackande blick. Och så mycket jag en gång tänkte blev bekräftat och han sa att jag inte förstod hur bra jag kände honom egentligen, trots att vi varit så fåordiga många gånger. Och jag insåg att han verkligen litade på mig och när han började prata om det som han aldrig pratade med någon om kunde jag inte stoppa ögonen som tårades. För första gången släppte han verkligen in mig innanför sitt hårda skal och allt jag kunde tänka var att jag ville krama om honom, den sköra pojken som han egentligen var.
Och jag följde med honom en bit hem den natten, samma väg som vi gått sida vid sida så många gånger förut. Hur kunde vi ha så mycket närmare både till gråt och skratt? Hur kunde det kännas så bekvämt trots allt vi sagt tidigare samma kväll? Som från ingenstans sa han någonting om att han tyckte jag var fin, och jag kunde inte låta bli att fundera över hur få gånger jag hade hört honom säga något sådant om mig förut. Var det lättare nu när allt var över? Och vi började närma oss hans port och vi visste båda två att jag borde vända om. Och han kramade mig lite för länge och kysste mig på kinden och jag sköt honom försiktigt ifrån mig, kände hur farligt det var. Och jag gick barfota hela den asfalterade vägen hem till mig och hörde allt vi sagt spelas upp i mitt huvud om och om igen. Och jag somnade med en klump i magen den natten, för jag trodde inte att vår tid skulle komma, den hade redan dragit förbi utan att vi ens visste om att den funnits där.
