foundmee

Kanske var det här just det jag bad om. Det jag sa att jag ville ha. Ett öppet sinne och en tystnad. En lätthet som bara är, utan mening, utan betydelse. Någonting att längta efter, någonting som jag egentligen inte vill vilja ha. Lite närhet ibland när jag förtjänar det, bara för att påminna mig om hur värme känns. För att värma upp mitt stelfrusna beteende i dessa kalla, mörka vinternätter. Ingenting som någon kommer att prata om när det försvinner. Och jag undrar hur länge det kommer hålla i sig, hur många gånger det är kvar. Med en vetskap om att varje gång jag går ut ur din dörr kanske är den sista. Vi skulle aldrig ge varandra något att gå på för framtiden. Eftersom vi aldrig väckt någonting till liv, finns det inget som kan dö. Det kommer bara vara som ett slut på någonting som aldrig har börjats på riktigt. Vi kommer inte fälla några tårar eller känna tystnaden av att mobilen aldrig vibrerar, vi hör nästan aldrig av oss ändå. Jag kommer aldrig säga att du var min och aldrig kunna påstå att jag tappat något som en gång fanns. För vi har aldrig funnits. Och kanske kommer jag sakna det när det är över, endast för att du var den som sist höll min hand. Men tills jag är säker på att vi aldrig kommer att ses igen, att jag aldrig mer kommer att sova i din säng och att du aldrig mer kommer att hålla om mig i sömnen. Tills dess kommer jag låtsas att det finns någon som vill ha mig nära ibland.

Du är så långt borta nu. Går inte längre att greppa tag om, röra, känna. Det finns ingenting att hålla fast vid. Och jag har släppt din hand nu, jag hade inget val. Men det är som att du står kvar. Inte så nära så att jag kan röra dig men inom räckhåll för att jag ska kunna se din skepnad svepa förbi ibland. Jag har slutat att fantisera om hur det skulle vara att träffa dig igen. Inte för att jag inte vill utan för att jag måste. Men jag spelar ofta upp gamla minnen, om och om igen. Inte för att plåga mig själv utan för att minnas hur fina dagar jag haft. Jag är inte rädd för att glömma dig eller hur fint det var. Hur bra jag tyckte att det var, hur bra jag tyckte du var. Hur bra vi fungerade tillsammans. Men jag är rädd för att glömma känslan, känslan av att hjärtat åkte upp i halsen när du kysste mig i nacken eller den behagliga rysningen som for genom hela kroppen när du rörde vid mig. Känslor är svårare att bevara än minnen, för hur ska jag kunna minnas en känsla som bara kan upplevas för stunden? En känsla som bara går att känna och inte beskriva. Och den har redan börjat lämna mig, känslan, även om det är lång väg kvar.

Och jag kysser någon annans läppar ibland. Ibland sover jag i någon annans famn. Det gör nog du också. Och kanske gör det inte så mycket, kanske är det bra. Även om jag har svårt att släppa känslan av att jag var hon som var med dig, hon som du kysste framför dina vänner, hon som du höll i handen. Även om jag har svårt att släppa det, så har jag alltid vetat att jag inte kommer att vara hon idag.