foundmee

Kylan tränger sig in. In genom jackan, genom tröjan och in genom huden. Använder våld och tar sig in i organen. In i benmärgen. In i blodkärlen. Tränger sig in, kyler ner och stannar där. Kyler ner både mig och omvärlden, luften, marken, himlen. Himlen som annars är så vacker, ser så sorgsen ut. Allt liv verkar försvunnet, allt känns dött. Träd, löv, gräs, blommor, myror, maskar, flugor. Allting är dött. Dött och så skrämmande ensamt. Övergivet. Grått. Tiden fortsätter, men klockan står still. Människor fäller ner sina persienner, vill inte se vad som händer utanför. Det vackra försvinner, gömmer sig för en period som känns alldeles för lång. Hur långt man än springer, hur mycket man än förtvivlat försöker fly. Kylan är hack i hal. Så fort du stannar drar den sig över som ett överkast på sängen. Som isen på vattenytan. Öppna dörrar stängs. Utemöbler ställs in i garaget. Sommarskorna läggs på hyllan, shorts och linnen hamnar på vinden. Sommarhusen stängs tillsammans med kiosker, mörkret kommer och ljuset blir allt mer sällsynt. Människor försöker förtvivlat stänga kylan ute. Den som kommer med vinden och tar sig förbi alla hinder.

Det onda som finns inuti mig, vägrar ge upp. Jag kämpar, försöker döda. Töjer min envisa till det yttersta, jag är över gränsen. Jag börjar långsamt släppa taget. Det som var så uppenbart förut känns inte lite klart längre. Jag börjar tappa mitt förnuft och känner hur svag jag är. Hur jävla svag jag är egentligen. För jag försöker och försöker, kämpar varje dag. Försöker att dölja för andra och för mig själv hur jag mår, men det går inte. Mitt försvar börjar sakta ge vika och jag känner hur jag bara vill ge upp. Lägga mig ner och inte resa mig förrän allt är bra. Men det funkar inte så. Livet är inte så enkelt. Jag är för bortskämd med bra liv. För jag har alltid mått bra fysiskt. Jag känner hur kroppen börjar strida emot allting som är bra, allting som jag behöver. Äter minimalt, tvingar i mig trots illamåendet som alltid finns där. Helst skulle jag bara vilja skippa mat överhuvudtaget. Sover så fort jag får chansen, bort från allt, tränar inte, rör mig inte, håller mig hemma, instängd på mitt rum. Känner verkligen lusten att bara svepa ren alkohol. Det är inte jag längre. Jag är så lycklig, men vill skrika inombords. Vill ha hjälp, vill att någon ska hjälpa mig. Samtidigt som jag aldrig skulle be om de, skulle aldrig be om hjälp. Skulle aldrig ta emot hjälp om jag inte blev tvingad. Och det blev jag, till slut blev jag tvungen att ta emot hjälp, när de gått så långt att jag inte kunde stå på mina egna ben längre. Den hjälp som bara kan lindra, inte ta bort. Men ingen kan bära mig hela livet på sin rygg. Jag vill inte bli buren. Jag vill gå på egna ben och jag vill skratta och jag vill hoppa och jag vill slippa jobba inombords.

Och jag skäms. Jag skäms så över mig själv. För jag har ingen anledning att må dåligt. För jag har det så himla bra, och de vet jag. Vilket gör mig ännu svagare. Jag har ingen anledning att klaga.

För jag älskar när du ler. När du ler så att dina ögon lyser. Jag älskar gropen som blir där dina revben möts. Jag älskar dina tydliga nyckelben som får dig att se så oskuldsfull ut. Jag älskar hur dina ryggmuskler bildar en dal längst ryggraden. Jag älskar hur du skrattar när mitt hår faller ner och kittlar dig i ansiktet. Älskar hur du håller om mig om natten. Älskar hur du ser på mig. Älskar sättet du säger att du älskar mig på. Älskar när du är nyvaken, när ditt hår står åt alla håll, när du kämpar för att öppna ögonen för att ge mig en god morgon puss. Älskar när du retas, när du brottar ner mig i sängen tills jag kiknar av skratt. Älskar dina spontana ord. Hur du söker min hand när vi går längst vägen i den kalla natten. Älskar hur bra allting känns, hur bra du är. Älskar den outgrundliga lyckan som bara fortsätter att välla dag för dag. Älskar att du är min, de ofattbara faktum att du faktiskt är min. Älskar att du älskar mig, precis mig, för den jag är. Hur du bryr dig, hur du leker med mitt hår. Hur du håller mig tätt intill så att jag kan höra ditt hjärta slå. Älskar att du är så nära, älskar när du andas i mitt hår. Älskar hur du värmer mig när jag fryser. Älskar när du ska försöka förklara, allt jag är för dig.

Nästan så att det skrämmer mig, hur man kan hålla någon så hårt, så försiktigt, så älskat.

Nu är det ett nytt nu. Jag har gått vidare, antagligen du också. Trots de så känns det lite extra när jag tänker tillbaka, ett minne som svider till. Trots att det egentligen inte berör mig längre. Mest bara vetskapen om hur jag kände då. Vi hade många motgångar. Mest motgångar. Men trots de så fanns det stunder som var otroligt fina. Glada, lyckliga stunder med stora leenden. De minnena genomtränger allt de dåliga. Allt som gick så snett, flera gånger. Det är inte de att vi inte kan vara vänner nu, det är mer det att vi inte vågar ses. Kanske är sådan vänskap, på en sådan nivå, förstört för länge sedan. För det var så länge sedan. Vi har inte träffats ensamma en enda gång sedan dess. Din anledning till det var att du inte klarade av det. Att jag på något vis hindrade dig från att låta bli, låta bli det du så länge fått kämpa ifrån. Jag fick aldrig veta varför, anledningen och förklaringen kom ett år senare. Då allt var försent, trots att det inte varit de länge. Det hade varit så lätt för mig, så lätt för mig att stanna kvar i någonting bara därför att jag var där. Så lätt att stanna kvar istället för att kämpa mig ur. För jag mådde inte bra av de, men trodde att jag var menad att vara fast där. Att jag trodde de gjorde att jag fastnade. Det var så lätt att inte göra någonting. Jag trodde det var lätt i alla fall, fast det antagligen hade varit mycket skonsammare för mitt hjärta att ta tag i det redan från början. Jag tog aldrig tag i det. Jag lät det bara växa ifrån mig. Lät annat rädd mig där jag stod ensam i mörkret.

Det finns ett minne. Ett minne som sitter djupare än de andra. Som är starkare, mycket starkare än allt annat. Det lyser igenom, och är vackert samtidigt som det gör ont. Beskriver tydligt hur hela vår tid tillsammans var.

Jag låg kvar i sängen, tittade på dig i smyg bakifrån när du klädde på dig. Tröjans tunna tyg la sig slätt över din nakna rygg, över din nakna bröstkorg och mage. Ditt hår spretade åt alla håll efter nattens sömn. Jag tittade beundransvärt på dina lätta rörelser, på hur din kropp rörde sig till morgonljuset. Du såg inte att jag såg på dig, och när du tittade flyttade jag blicken. Nästan som om jag skämdes för att visa hur fin jag tyckte du var. Jag mötte din blick och du log snett innan du drog på dig ytterliggare en tröja. Utan att släppa blicken gick du fram till mig, kysste min panna för att sedan åter möta min blick igen. Både dina ögon och dina läppar avslöjade ett leende. Du sa ingenting, bara såg på mig på det där sättet som du brukade. På de där sättet då det kändes som om du drömde dig bort. Du kysste mig på munnen för att sedan, mot din vilja ge dig iväg. Jag såg dig öppna min sovrumsdörr, öppna den och sedan stänga den tyst igen. Jag lyssnade på dina tysta steg över trägolvet, tills de stannade upp och tystnade för att ta på sig skorna. Jag hörde dig öppna och stänga ytterdörren. Hörde dig lämna mig, för att sedan aldrig komma tillbaka igen.

Jag saktade ner på tempot när jag såg dig. Din i vanliga fall bra hållning hade helt försvunnit, dina axlar hade sjunkit ihop. Din kropp såg sliten ut. Det såg ut som att du hade krympt. Blivit mindre och smalare. Blekare. Dina ögon var röda, svullna. Du gick rakt in i min famn och bara stod där. Stod där och grät ut. Vi sa ingenting. Dina tårar bildade våta fläckar på min axel. Gråten var kraftfull men uppgiven. Den bara kom som ett hulkande för att sedan tonas ut till längre, jämnare andetag. När du samlat nog med kraft ställde du dig på egna ben och såg på mig. Vi började långsamt gå, fortfarande utan att säga någonting. Jag ville inte stressa på, lät dig ta det i din egen takt. Du behövde inte berätta alls egentligen, det var ju endast för din skull allt de här. Allt du hade gått igenom. Hur du berättat och jag tagit dig till någon som var kunnigare, någon som kunde hjälpa dig på ett annat sätt än amatörmässiga jag. Socialen som svek ditt förtroende, som tvingade dig in i någonting som gjorde saken ännu värre. Jävla soc, som aldrig kunde hålla käften. Att behöva vara rädd varje dag, precis som du var, kan inte ha varit lätt. Du som utan val hade hamnat så fel. Orättvisa värld.

Jag försökte att fånga dig gång på gång. Jag försökte att förstå. Försökte få dig att må bättre. Försökte att visa att jag alltid fanns där. Jag var till och med med, när vi tog det där beslutet. Jag var till och med första gången. Om jag bara hade vetat hur det skulle skena sedan. Då hade början aldrig varit med mig. För då var det jag, för du hade ingen annan. Vi gick igenom mycket under kort tid. Vi kom närmare varandra än många vet om. Vi visste så mycket om varandra. Vi satt under den västra bron mitt i lördags natten, gjorde sånt vi inte fick göra. Vi sprang över vägar i mörkret. Du föll och jag fick precis upp dig innan bilen kom. Du spydde i det nybyggda huset. Vi blev jagade av en man som försökte prata med oss och när vi inte förstod så sprang han efter oss vilket slutade med att vi satt gömda bakom en trapp. Du behövde någon som var lika galen som dig. Här var jag.

Idag känner vi inte varandra. Hejar knappt när vi ses. Ingen kan riktigt förklara vad som hände. Vi bara gled isär. Du hamnade sneare och sneare och ville inte ha min hjälp. Ville inte ha någons hjälp. Det var ett val du själv gjorde, och du var inte ensam längre. Jag var inte den enda du hade längre. Jag tog mig ur i tid. Ville inte förstöra mitt liv. Vi saknade varandra, i alla fall var det vad vi sa. Jag saknade dig, det gjorde jag. Det kan jag fortfarande göra, tänka på allt vi gjort. Men kanske är det ödet, att vissa saker bara är menade att sluta existera.

För när vi satt där i trappen gjord av sten. Där vi satt och du grät och jag kände hur gärna jag önskade att jag kunde hjälpa dig. Där jag sa att du alltid hade en plats hos mig, att du kunde bo hos mig om det behövdes. För när vi satt där, just i den stunden, kunde jag aldrig föreställa mig. Föreställa mig att allt som fanns där i nuet, bara skulle leva som ett minne idag. Ett minne ifrån allt som en gång var.

Jag låter saker rinna ut så jag slipper ta farväl

/melissa horn

För där du går längst vägen, ser du precis likadan ut. Samma sätt att gå på, samma sätt att röra sig på. Du gömmer händerna i fickorna, i samma jacka som du glömde hos mig en natt. Stående i ett par skor som jag minns som nya, fast det var så länge sedan du köpte dom. Håret såg ut på precis samma sätt som alltid, som om de inte växt någonting alls sedan sist vi sågs, vilket inte var igår. Jag minns knappt när sist var ens. I somras, bara som hastigast, precis som nu. Du ler. Lite tafatt och pojkaktigt, som att du sjönk i ålder. För man kunde inte kalla dig pojke. Du var ingen pojke längre, men vad du exakt var, var jag fel person att svara på. Vi hade ett förflutet. Någonting som en gång betydde någonting. Det märks inte nu. Nu beter vi oss bara som om vi känner varandra på det sätt vi borde känna varandra på. För det fanns en oskriven regel, en regel som vi brutit mot och sedan fått igen för. Antingen är vi bra skådespelare, eller så har vi lämnat de bakom. Jag skäms än, jag kommer nog aldrig släppa skammen. Den sitter i, djupt och hårt. Allt låter väldigt bra när vi ses, att vi skrattar och pratar som vanliga människor. Nästan som om det aldrig hade hänt. Nästan som att du aldrig slagit sönder din dörr i raseri, nästan som att du aldrig ringt och bett mig om nätterna på fyllan, nästan som om du inte hade sagt upp vår bekantskap för ett tag, nästan som om du aldrig hade berättat hur allt var. Nu stod vi här, låtsades som att allt var som vanligt. Fast det kanske var såhär “som vanligt” numera såg ut. Det här kanske var som vanligt. Det kanske var “som vanligt” att vi kunde stå här, skratta som om ingenting hänt men samtidigt känna lite, litegrann av de här ouppklarade. Känns litegrann av den där katastrofen som på något vis fanns kvar, någonstans långt inne i oss. Trots att vi spelade bra, så var det enda jag kunde tänka på att, det var precis samma tröja som jag hade på mig nu, som jag haft, den där kvällen vi alla önskar, inte fanns memorerat i våra huvuden.

/melissa horn

Ett samtal. Några enstaka signaler gick fram. Privat nummer, jag visste att det var du. Mellanrummen mellan gångerna vi hördes av hade bara blivit längre och längre till det till slut nästan bara var som ett tomrum kvar. Ett tomrum med endast fina minnen kvar. Jag blev glad, såklart, samtidigt som ett sting av oro spred sig i kroppen. För det var ju oftast så, att det hade hänt något när du ringde. För det var ju så du levde, ett val du aldrig gjort men hamnat i ändå. Det hände alltid någonting, någonting som inte var bra. Min röst lät stabil när jag svarade. Glad men reserverad. Vad hade nu hänt?

Det blev ett kort samtal. Jag önskar jag hade kunnat träffat dig som du bad om. Du var full. Du behövde mig. Jag behövde dig också, de visste du ju. För jag hade försökt att berätta det så många gånger. Min lilla kämpe. Kämpade sig igenom livet. Du var så stark.
Du sa så fina ord. Hur mycket jag betytt för dig. Lägg inte på, lägg inte på. Det fanns ingenting jag kunde göra, du hade överläge. Lägg inte på. Min röst var skakig när jag bad dig. Men du hade inget val, sa du.

Jag är ju här, förstår du inte de? Jag är här och kommer alltid att vara de. Trots alla jävla mellanrum och trots all jävla tid som inte finns, som kommer emellan, så kommer jag alltid finnas här. Be mig inte släppa den plats du har i mig. Säg inte att du inte är bra för mig. Snälla, snälla fina du lägg inte på.

Din röst var så känslosam men bestämd. Säg inte att det här är slutet, säg inte att jag inte kommer få tag på dig i fortsättningen. Säg inte att du stänger av mobilen. Säg inte att du inte vet vart du kommer hålla hus. Fan.

“Jag älskar dig” sa du och la snabbt på så att jag inte skulle kunna hindra dig.

Jävla, helvetes älskade vän.


Det var sista gången jag hörde ifrån dig, månader har passerat sedan dess.

För hade vi träffats den tid det var bestämt, då hade det aldrig hänt. För hade jag bara kunnat träffa dig precis då vi sagt att vi skulle ses, istället för två timmar senare. Då hade det aldrig hänt. Jag visste först ingenting. För du kunde inte berätta förrän vi sågs, för din mobil var avlyssnad. Det syntes redan när jag gick fram till den grönmålade bänken i parken där du satt med huvudet böjt. Där du satt med ditt hår som lockade sig så livfullt i din nacke. Där du satt i parken som låg som ett lugn emellan höga stora hus gjorda av sten. Hårda, stela, djupa hus med människor som stressade sig igenom hela livet. Parken bröt kontrasten, som ett ställe man gick till för att andas, ett ställe där man satte sig i gräset i solen och tittade på folk som skyndade förbi mot nya äventyr, där man satte sig och kollade på vattnet som forsade. Där man kunde blunda och höra ljudet av fåglar och känna doften av alla färggranna blommor. Det syntes på en gång att någonting var fel. Du vågade inte möta min blick. Lite för stirrigt tittade du ner i dina händer. Var du rädd? Satt du där just i den stunden och var rädd för vad som skulle hända? Jag förstod ingenting, satte mig bara ner bredvid dig och försökte få dig att se på mig. Det var så uppenbart, du skämdes. Du skämdes för att du visste att allt jag sa skulle vara borta imorgon. Du skämdes för att du var rädd. Du skämdes för att du inte kontrollera dig själv. Du skämdes för att du blivit i lurad tabletter som nu forsade i ditt blod. I lurad av någon som kallade sig din vän.

Mitt hjärta bankade hårt. Älskade, älskade vän. Vi måste härifrån, fort, långt. Jag höll i dig när vi gick. Höll i dig hårt, för det var ju så. Jag höll dig hårt, både i armen och i hjärtat. Min lilla vän som egentligen var så mycket större, så mycket äldre. Storebror. Du var som en storebror som jag tog hand om. Som jag försökte hjälpa. Som jag försökte tvinga upp på mornarna för att du skulle gå till plugget. Som ringde mig mitt i natten för att han behövde någon att prata med. Som kom till mig och ville gå långa sträckor ute i mörkret. Som behövde någon som lyssnade. Du hade varit med om så mycket. Så mycket ont och så mycket hat. Så mycket tragedi. Ingen verkade vilja förstå dig. Du var en missförstådd pojke i för stora skor. I en för stor värld.

Du hade dig tagit ur så mycket. Som ett djupt, mörkt, kallt hål som bara blivit större och större. Trots att väggarna var hala och släta hade du hittat fäste och tagit ett steg efter ett annat, som till slut ledde dig hela vägen upp. Upp till ljuset och värmen. För en stund. Du hade blivit så mycket bättre, men det var lång väg kvar. De handlar inte att klara sig för nu, de handlar om att klara sig hela livet. Och jag hade försökt hjälpa dig på vägen så gott jag kunde. Men hinder på hinder kom i vägen på gatan där du gick, längs en allé som vi försökt röja undan alla stopp. Men det är oundvikligt. Allt bara händer och det är ingenting vi kan göra för att spola tillbaka när saker och ting redan är ett faktum.

För hade jag bara kunnat träffa dig precis då vi sagt att vi skulle ses. Då hade du aldrig stött på han som kallade sig “avlägsen vän”. Då hade du aldrig behövt lyssnat och trott på lögner som att han brydde sig om dig. Han ville bara förstöra ditt liv igen. Dra dig tillbaka. Tillbaka till samma helvete. Till samma jävla misär som du varit så stark och tagit dig ur. För då hade du sluppit ringa mig mitt i natten och fått mina andhämtningar att bli ojämna. Sluppit fått mitt hjärta att banka så hårt så att det kändes som att man kunde se pulsen slå genom min bröstkorg. Du hade sluppit försöka få mig att låtsas som ingenting när polisen stannade. Du hade sluppit ljuga och verka oskyldig när du inte ens gjort någonting. Fan, hade jag bara kunnat träffa dig då vi bestämt. Då hade det aldrig hänt.

Det var sommar,

Alla gick i bara ben. Det luktade varm asfalt och glädje.

Vi skjutsade varandra på cyklar, eller åkte ikapp på mopeder.

Med eller utan hjälm, lagligt eller olagligt. Vi kände friheten i luften,

kände lusten och dumheten gå lös.

Provade mycket nytt, tänkte inte på morgondagen.

Vi levde i nuet, levde som vilda barn, som vilda ungdomar, precis som det ska vara.

Sov på varandra, satt i knän, somnade i gräset, snackade hela nätter. Vänner som främlingar.

Ingen var blyg, alla gick fullt ut. Skrattade, hoppade, sjön i takt med musiken.

Barfota fötter, vi dansade fram. Många tog första steget, blev hög av glädjeruset.

Skrapsår hit och dit, kramar och nya vänner. Med leende läppar, klättrade vi på tak.

Sprang barfota i sanden.

Bastade och badade under månskenet. Gjorde galna saker, hoppade från höjder och klättrade i träd.

Älskade. Simmade ikapp vågorna i havet.

Eldade. Åkte trimmat och för många. Träffade många nya människor,

många som kom att bli en stor del av ens liv. Blev dränkta av vattenflaskor

och iputtade med kläder. Kysstes i regnet.

Kände längtan, längtan och lusten. Pallade äpplen och åt sig blå runt munnen av blåbär.

Torkade i solen på en klippa, skrek ut av lycka i tomma luften. Hoppade ut igenom fönster,

ljög vita lögner för föräldrar och var på platser som man “inte var på”. Stötte på en hel del poliser,

nykter som onykter. Smygrökte vattenpipa och tittade på stjärnor. Vita, vackra, lysande små stjärnor

som gav natten ett vitt sken. Tog första bästa buss och lät oss åka dit vi hamnade. Tillbringade

timmar i busskurer, i trapphus, på natten. Gömde cider för polisen. Njöt av livet och bara var.

Det var sommar, åh älskade sommar.

Vi har blivit till två främlingar,

Som tittar bort istället för att möta varandras blick.

Jag stannade kvar,

Såg din ryggtavla försvinna bort längs vägen du gick.

Du är stark,

Tar allt du kommer åt.

Du valde att inte lyssna,

Inte höra mitt förlåt.

Stämplat som en tatuering,

Gav du mig allt vi någonsin haft.

För du tog dig vidare,

Använde dig av din förödmjukande kraft.

För du fick förstöra,

Du hade all rätt.

För alla tidigare gånger,

Hade du blundat för allt jag gett.

Hur jag själv stampat på mitt hjärta,

För att kunna hela ditt.

Hur jag själv hållit min anda,

För att du skulle andas fritt.

För du kunde hata,

Det kunde inte jag.

För du kunde stå emot,

Medan jag var för svag.

Du har en förmåga,

Att förvandla all min värme till någonting kallt.

Trots att jag en gång i tiden,

Hade velat ge dig allt.

Det finns en tjej. En hon med stort H. Hon har stort, rufsigt självlockigt hår. Stora, farliga djupa gröna ögon. En egen stil, ett eget sätt. Ett eget jag. Hon har en sådan där galen själ som jag behöver. Hon är någon jag behöver. Hon kan få mig att skratta tills jag ligger dubbelvikt i sängen. Hon förstår mig. Vi förstår varandra. Vi båda är nog ganska djupa egentligen. Tycker om att filosofera. Hon uppskattar det hon har, klagar aldrig. Hon är så vacker, hela hon. Inifrån och ut. Vi klickade. Det bara blev så. Vilket jag är väldigt, väldigt glad för. Hon är en av mina absolut närmaste vänner. Jag vet att hon verkligen bryr sig om mig. Hon kan se på mig när jag inte vill prata om någonting, eller när jag tycker någonting är jobbigt. Vad det än är så har vi alltid roligt tillsammans. För trots sorgsna stunder, lyckas vi försöka höja stämningen med skratt. Det hjälper faktiskt. Hon har ungefär samma humor som mig - skrattar åt det mesta. Hon är en av de personer jag skulle ringa om jag behövde prata med någon. Vi säger inte så ofta hur mycket vi betyder för varandra, vilket är synd. Men samtidigt så vet vi vart vi har varandra, vi känner varandra så väl. Kan avsluta meningar den andre startat. Hon har den där glimten, den där förmågan att få alla på gott humör. Vi har badat, åkt båt, solat, eldat, lagat mat, sprungit ner i havet i solnedgången, suttit flera timmar på en brygga vid havet, bastat, nattbadat, busat, gått flera kilometer i stekande hetta utan knappt några kläder, blivit myggbitna, tjockat, pratat hela nätter, varit ute på äventyr, sett miljontals filmer, cyklat i natten, sjungit, skrattat, levt och mycket mer. Min alldeles speciella vän, som har en kategori försig. Trots att hon hatar mig när jag väcker henne på morgonen, när jag vill äta nötter istället för godis eller när jag försöker hålla henne vaken när hon är trött, så är det kärlek vi båda känner. Du är kärlek, älskade vän.

Den inplastade akutsängen kändes främmande, ovälkomnande. Frågor ställdes och nålar pressade sig in under min kalla hud för att sticka hål på mina blodkärl. Hjulen flöt lättsamt och fort över golven längs sjukhuskorridoren. Jag fick ett tunt, blått plastband runt handleden med mitt personnummer på, det kändes som om det var för att de skulle behöva veta vem jag var ifall att jag dog.

Jag fick ett eget rum, ett gulmålat rum med färglösa teckningar fäst på en anslagstavla på väggen bredvid fönstret. Gult var en färg som skulle ha lugnande effekt hade jag hört. Min nya säng var betydligt större och inte alls lika hård. Täckena var tunna och jag frös. Rummet kändes stelt. Stelt och övergivet. Jag hade aldrig förstått de där med att sjukhus sades alltid vara så vita, att all sjukhuspersonal bar vita kläder och att man nästan kunde tro att man hamnat i himlen när man öppnade ögonen efter en stunds sömn. För så var de inte, de var till största del gult, milt gult med milda gröna detaljer. De flesta sjuksköterskor var klätt i blått.

Jag kunde inte gå, inte stå, inte ligga på någon av sidorna, inte röra någon av benen eller armarna utan att de smärtade i mig. För trött för att vara vaken, se på film eller liknande, men kunde inte sova. Inte ens tänka klart gick, tankarna korsade varandra i banor jag inte kunde läsa tills jag endast såg ett stort svart hål. Ett stort svart hål av smärta. Skärmen på väggen rördes och bytte bild, personerna i programmets munnar rördes men jag kunde inte höra vad de sa. Eftersom jag inte heller kunde höja volymen på tv:n lät jag det vara. Jag letade efter detaljer i rummet att störa mig på, men värken tog över och jag tappade koncentrationen. Någon grät i korridoren, ett högt skrik och sedan en lång tystnad som följd. De enda ljud som hördes och uppfattades var klockans tickande ljud. Tick tak. Som att förtydliga att tiden gick, att tiden gick och jag låg orörlig utan minsta lilla kontakt med omvärlden. I samma takt som klockans tickande, droppade droppet ut sin vätska ner till slangen som var fäst i mitt armveck. I samma takt fast bara på vartannat tickande. Det gjorde ont, så ont. Jag önskade aldrig att jag kunde springa och hoppa igen, jag önskade bara små saker som jag då ville mer än allt. Att jag skulle kunna sitta upp igen. Att jag skulle kunna ta mig upp ur sängen och sedan klara av att stå rakt utan hjälp. Du satt och gjorde mig sällskap ett tag och jag var tvungen att vända bort huvudet ifrån dig. Låtsas sova för att du inte skulle se. Se de genomskinliga tårar som envisades med att svämma över mina ögon. Jag ville aldrig tillåta mig själv att ha ont, aldrig tillåta mig själv att känna smärta. För att känna smärta var stämplat i min värld, hatstämplat och osannolikt. De var så jag alltid fått höra, att smärta inte fanns.

Du går och jag lyckas samla ihop mig igen. Lyckas ta mig till ett annat stadie, ett slags trans där jag var vaken men ingenting runt omkring uppfattades. 15 minuter senare steg den nya läkaren in för att upprepa allt de andra frågat, sagt och gjort. Han lämnar rummet lika ovetande som alla tidigare gjort.

Jag kände mig ensam. Så fruktansvärt ensam och utelämnad. Om gud fanns, hade han glömt bort mig då? Jag försökte förklara för mig själv att det inte var synd om mig, att de fanns de som har det så mycket värre. Men smärtan dränkte mina förklaringar och jag klarade inte mer. Bröt ihop från ett redan ihopbrutet stadie. Tårarna vällde fram, rann fort ner längst kinderna för att sedan landa på kudden där de bildade en sjö. En sjö med tårar. Jag kunde inte stoppa hulkandet som bara gjorde smärtan jag redan kände ännu värre, vilken bara väckte fler tårar till liv. Jag kände mig förlorad. Ta mig härifrån, ta mig härifrån. Snälla.

“Du kan inte hålla tillbaka smärtan, läkarna måste få veta att du har ont”. Men när man lärt sig att hålla smärtan inne, hur ska man då kunna ställa om och visa? Någon frågade “Hur ont har du?”. Hur ska jag veta vad som räknas som ont? Att jag aldrig tidigare i mitt liv haft så ont, betydde det att det gör tillräckligt ont eller klassades det bara som gränsen till ont? Hur skulle jag kunna veta?

Natten närmade sig och jag visste att jag inte skulle kunna sova. Smärtan var för påtaglig och blev bara värre och värre. Jag tvingades för första gången sedan vi kom hit att be om någonting. Jag kände mig så fruktansvärt mesig som inte stod ut. Men jag behövde smärtstillande, jag behövde det.

Jag försökte vrida och vända på mig millimeter för millimeter, men de slutade likadant. Hela baksidan hade domnat och de värkte i hela mig. Huvudet var de enda jag kunde röra utan minsta problem. De slängdes fram och tillbaka medan tårarna sipprade ur mina hårt ihopknipna ögon. Det kändes min kropp försökte lyfta upp mig ur sängen, som att någonting ville dra sig ur mig men att min kropp höll de kvar. De som fanns inuti mig började bli arg och ville inte förstå att den inte tog sig ur. De som fanns inuti mig, gav inte upp.

Tre timmar senare. Vaknade av att jag halvt skrek. Svetten rann längs min panna och plötsligt drabbades jag av panik. Vad höll på att hända med mig? Varför blev smärtan bara värre och värre? Jag skämdes när jag tryckte på den röda knappen som kallade på personal, skämdes när jag bad om något som skulle få mig att somna om, någonting som skulle få mig att försvinna in i en annan värld. De var tvungen att ta dit läkare och efter att övervägt akutoperation på något de inte hade en aning om vad de kunde vara gav de mig till slut smärtstillande. De återstående 60 minuterna innan jag somnade var bland de värsta jag varit med om i hela mitt liv.