foundmee

Du lät mig. Du lät mig känna och du lät mig andas ut. Du lät mig skratta och du lät mig le. Du lät mig se på dig och du fångade alltid min blick. Du lät mig tro, lät mig sakna, lät mig vänja mig. Du lät mig känna känslan av att jag inte var ensam, lät mig känna att du var min, lite min. Lät mig tro att du alltid skulle finnas där varenda liten sekund och du lät mig älska ditt sällskap. Du lät mig känna att livet var så komplicerat okomplicerat och fint. Du lät mig komma dig nära, du lät mig ta del. Du lät mig bli en del av ditt liv och du lät mig vilja ha dig där. Du lät mig ha dig nära och du lät ditt hår kittla mig i pannan när jag lutade mig mot din axel. Du lät din närhet bli min trygghet och du lät allting vändas ut och in. Du lät tystnaden tala och du lät mig höra fina ord. Du lät mina tankar brytas lös och du lät mig tänka tankar jag inte fick tänka. Du lät mig, du lät mig, du lät mig.

"Give me love like him,
'cause lately I've been waking up alone,
Paint splattered teardrops on my shirt"

"My, my, my, my, oh give me love."

"Give me love like never before,

'cause lately I've been craving more"

Jag förstår henne. När hon ligger hemma i sängen och inte har dig bredvid henne. När hon tänker att du är allt hon har, allt hon har och allt som hon egentligen behöver. Men när du inte är där, när du inte tittar henne i ögonen och säger att hon är vacker. När du inte säger att du älskar henne mest av allt och när du inte lovar att du alltid ska finnas där för henne. När du inte håller om henne tills hon somnar och när du inte vill vara hos henne varenda sekund av ditt liv för att hon är ditt liv. När du inte ler och när du inte är inom räckvidd. När du inte kan vara där, där i hennes värld där det bara finns ni två och där smärta och saknad inte existerar, där ni är okrossbara. Jag förstår henne. Jag förstår när hon tänker att hon har ingen. När hon tänker att hon är ensam i denna stora värld. När hon tänker att utan dig så saknar hon tillfredsställelse av livet. När hon tänker att du är den enda som ger henne lust att kliva upp ur sängen, den enda som ger henne lust att le. Jag förstår känslan av att inte känna sig älskad av någon, bara för att du inte sitter där och påminner henne ständigt om det. Jag förstår ensamheten. Förstår hur tomt det känns och hur ont det gör. Förstår att sättet hon stirrar in i väggen är ett sätt för henne att försöka förstå varför det känns som det gör. Varför det gör så ont. Och jag förstår känslan när hon inte vet vad det är som gör att hon gråter. Känslan som gör att det känns som att någon gröper bort allt inuti som känns så fulländad när du ligger bredvid och andas tunga, trygga andetag. Gröper bort allt som ger henne något att finnas till för. Jag förstår henne. Trots att hon har dig.

Jag förstår henne.

Jag sa förlåt. Jag försökte säga allt som jag tänkt förklara innan, allt jag hade velat säga för att du skulle förstå. Men det gick inte att nå fram till dig, jag klarade inte av att se dig i ögonen. Det var som att du inte lyssnade, inte brydde dig. Jag tittade ner i mina händer, som att de skulle hjälpa mig. Och jag tänkte så mycket. Tänkte så mycket som jag inte fick ut. Så mycket som jag ville säga men inte sa. Det blev bara en påträngande tystnad. Och du gjorde allt för att byta ämne, du som själv hade dragit upp det känsliga ämnet. Det var som att det var här du ville vara, som att det var så här du ville ha det. Med mig liggandes på golvet, bedjande, medan du satt rakryggad och såg på. För du var lika skyldig själv, du hade gjort lika mycket fel som jag hade gjort. Men det betydde ingenting, det var ingenting utav värde. Det var något som man inte svarade på, bara pratade bort. Och då visste jag ändå inte allt. Som att det hade spelat någon roll.

Inte hade jag kunnat tro att du brydde dig så lite.

Och jag hatar mig själv för denna svaghet. För att jag litar och går på lögner, för att jag tror att jag ser det fina i mörkret. För att jag tror att allting har en anledning och att alla kan förändras. Och det tror jag ju, jag fortsätter tro det trots att motsatsen visar sig gång på gång. Det är som att en röst inom mig pressar mig till att tro att “någon gång kommer du att lyckas, någon gång”.

Och kanske lär jag mig. Kanske tar jag mig bara vidare och kanske är det den här vägen jag får mina livserfarenheter. Kanske går allt genom planerna som någon valt ut åt mig, och isåfall lyckas jag bra. För jag får kunskap om mycket, lär mig se saker ur olika synvinklar. Men framförallt, jag lär mig att misslyckas. Att ha fel och att hoppas igen. Det har ju tagit mig hit, jag står ju här. Och jag har fått känna. Jag har fått känna och det är allt som betyder någonting just nu. Och jag är lycklig, jag skrattar. Jag står här.