Lyckobubbla
Jag lever i en slags lyckobubbla. Att jag är stressad och trött inombords ibland glöms bort så fort jag tänker på hur bra jag har det. Nuet är så fint och jag vågar erkänna högt att jag är kär på riktigt. Att han bor tre-fyra timmar härifrån ses inte som en omöjlighet för att det ska kunna fungera, jag får ju ha honom hos mig ibland. Jag får längta och behöver bara stå ut utan honom några veckor åt gången. Trots att jag skulle vilja ha honom hos mig hela tiden, trots att jag skulle vilja kunna säga att han kan komma hit när han slutat jobbet, så kan jag ändå leva med att ha det såhär. För jag vill inget hellre än att ha honom som min. Vi är så bra att jag egentligen inte har något behov av att prata om oss. Än heller skriva om oss. Inte egentligen. Jag är ju så säker. Han är bland det finaste jag vet, känns som en av mina bästa vänner. Och vi känns så rätt.
Men så åker han snart. Jag kan räkna antal veckor som är kvar på två händer. Och runt min fina lyckobubbla bildas ett tungt svart lager. Jag kan inte hjälpa det.
