foundmee

Det fanns så mycket jag ville säga men aldrig sa. Jag berättade aldrig hur han kändes för mig. Hur jag kände för honom. Jag berättade aldrig hur det kändes när han röde mig, hur han rörde mig på ett sätt som ingen någonsin rört mig på förut. Jag berättade aldrig hur bra jag mådde i hans famn. Jag ville inte visa mig svag. Ville inte att han skulle veta hur jag grät hela vägen hem i bilen. Hur jag lät tårarna tyst rinna i sex timmar, hur jag med huvudet vänt mot fönstret låtsades som att jag sov för att ingen skulle se. Jag vågade inte riktigt erkänna hur det kändes när vi var tillsammans. Visste han ändå eller kommer han aldrig att få veta det? Och jag berättade aldrig hur mycket jag skulle sakna hans röst. Hans röst som jag kanske hört för en sista gång. Jag berättade aldrig hur jag ville ha varje liten del av honom. Kan man älska med varandra utan att man älskar varann? För det kändes så. På ett sätt som jag inte var beredd på. Och jag ångrar att jag inte berättade mer, att jag inte frågade mer. Och jag ångrar att jag aldrig sa att jag inte ville att han skulle glömma mig, att jag aldrig sa hur mycket jag ville att han skulle minnas mig, minnas oss som aldrig riktigt hann bli vi. Trots att det kanske är lika bra. För jag vill minnas honom, minnas honom och allt vi gjorde tillsammans, samtidigt som jag vet att jag måste glömma honom nu.

Och kanske berättade jag aldrig för att jag visste att det inte skulle förändra någonting. Kanske för att jag trodde att det inte skulle kännas lika verkligt om jag inte sa det högt. För vi visste redan från början att det aldrig skulle kunna bli vi, och vi lät det vara så.

Staden försvinner bakom mig och avståndet ökar mer och mer för varje sekund. Det är inte första gången, och kommer nog inte bli den sista, som jag sitter och ser dessa platser försvinna. Ser stranden där vi gick, restaurangen där vi åt, gräset där vi låg och den rödmålade stugan där vi spenderade många nätter. Men det är sista gången som jag åker härifrån och vet att du är där inne. Där inne, i det där huset, i den där värmen, i den där sängen som vi tillbringade natten tillsammans i medan fler stjärnor än jag någonsin hade sett, präglade himlens svarta kropp. Sista gången som jag sitter och känner din närvaro försvinna, kanske för att aldrig upplevas igen.

Till en början handlade det om en kväll, en sista kväll med några främlingar som hade blivit bekanta, några som jag aldrig skulle träffa igen. Vad fanns det att förlora? 

En kväll blev till två kvällar, som blev till tre kvällar. Fyra, fem. Jag förlängde min resa för att få fler dagar och nätter med någon som jag sedan aldrig skulle träffa igen. Det handlade om att leva, om att inte ha något att förlora och på så vis våga ge så mycket av sig själv. Det fanns ingenting att vara rädd för, vi skulle ju aldrig ses igen. Det handlade om att lära känna varandra nu, inte genom småprat som tog månader innan det kom någon vart. Vi hade inte tid för sådant. Och på så sätt gick det så fort, vi blottade naivt oss själva för varandra, la ut allt som var personligt. Det handlade om sekunder som räknades ner och vi spenderade varje möjlig tid tillsammans. Meningen var inte att vi skulle falla för varandra, meningen var att göra någonting värt att minnas. För vi skulle aldrig ses igen.

Tillbaka hemma spred sig någon slags tomhet, du hade satt dina spår. Du hade tagit all min lust. Jag insåg att varje sekund inte togs vara på längre och det dröjde inte många dagar i min hemstad innan jag åkte upp igen. Det var min sista chans innan jag skulle tvingas tillbaka till min verklighet.

Varje natt jag somnade i din famn var ett sätt att ta vara på tiden, ett sätt att känna någonting för något. Vi var alltid väl medvetna om tiden vi inte hade, tiden som räknades ner. Och trots att tid var det som vi velat haft mer av, så kanske det var just denna brist som gjorde att vi blev så nära. Att vi lärde känna varandra så fort. Att det trots en tid som känns komiskt kort, fick det att kännas som någonting på riktigt. Fick det att kännas verkligt. Och skulle jag berätta för någon om hur det känns, hur vi känns, skulle reaktionen vara att det var omöjligt att känna så på så kort tid. Men jag tror att det var just det, just för att vi inte hade oändligt med tid, som gjorde att det var möjligt. För hur många gånger jag än funderat över det, hur många gånger jag än tvivlat och sagt till mig själv att det inte kan vara så, så är det möjligt.

Det har gått fyra månader sedan vi kysstes för första gången nu. Och har det känts som att jag åkt ifrån den här staden där du för tillfället bor för en sista gång förut, så är det min dystra sanning nu. För snart bor du på andra sidan av jordklotet och jag kommer att vara kvar, gå runt i samma gamla skor och lägga mig i samma gamla säng.

Du säger att du hoppas att vi kan hålla kontakten. Och jag kan inte förklara hur det känns, hur det känns att önska någon lycka till med allt, utan att veta om man någonsin får reda på hur det gick. Jag kan inte förklara hur det känns för jag vet inte själv. Jag har inte kommit så långt att jag vågat berätta för mig själv än. Det enda jag vet är att det är sista gången som jag åker härifrån och vet att du är där inne. Där inne, i det där huset, i den där värmen, i den där sängen som vi tillbringade natten tillsammans i. Sista gången som jag åker härifrån, kanske för att aldrig någonsin träffa dig igen.