Av alla utsträckta händer
Och de frågar om min sommar, frågar hur jag haft det och vad jag har gjort. Och jag skulle kunna svara att jag haft det bättre än jag någonsin kunde ha föreställt mig. Att jag träffade någon som rörde mig på ett sätt jag aldrig någonsin trodde att någon kunde röra en annan människa på. Att jag träffade någon som fick mig att vilja stanna någonstans, någon som fick mig att bli en del av något. Någon som fick mitt hjärta att slå extra slag, som fick mig att le, att skratta. Någon som valde att hålla min hand, min hand av alla händer som fanns utsträckta för honom. Någon som fick mig impulsiv, någon som fanns nu, nu eller aldrig igen. Jag skulle kunna berätta att jag somnade varje natt med en önskan om att få uppleva allt en gång till. Bara en gång till. Hans mjuka händer. Hans försiktiga kyssar på pannan. Jag skulle kunna berätta om hur fin han var, om alla strandprommenader vi gick eller alla nätter vi tillbringade tätt tillsammans. Om alla gånger vi skrattade ihop. Om allt jag lät honom veta, om allt han berättade. Hur bekväma vi blev med varandra. Jag skulle kunna berätta om hur han kittlade mig tills grannen bankade i väggen, berätta om hans vackra hår och hur det lockade sig i nacken. Hur vi spenderade timmar på en filt i solen, hur han luktade och hur hans hud kändes. Hur han puttade ner mig i vattnet, hur han lät mig vila på hans bröst. Hur talande vår tystnad kunde vara. Jag skulle ha kunnat berätta om de saker han sa, de meningar som fastnade i själen, de ord som jag har svårt att återberätta. Jag skulle kunna berätta om hur lätt det var att tycka om honom, hur han berörde mig och hur ont det gjorde när jag insåg hur fylld jag var inombords, hur säker jag var. Hur många dagar det tog innan jag förstod vad han gett mig. Jag skulle kunna säga att vi fortfarande håller kontakten, berätta att jag tänker på honom varje dag.
Men hur berättar man det man inte kan förklara för sig själv? Hur förklarar man den översköljande tryggheten av hans värmande hand i min, hur det känns när han ser på mig? Hur gör man historian kort, eller får orden att vara tillräckliga för att någon annan skulle kunna förstå? Hur uttrycker man saknaden av honom, han som bor 50 mil härifrån. Att han säger att han saknar mig. Hur kan någon sätta sig in i att några veckor kan förändra innebörden i ord som man använt hela livet. Hur förklarar man utan att vara naiv att man inte är beredd att släppa taget om känslan av hans närhet? Ja, hur berättar man enkelt att vi snart bor i olika länder, att det aldrig skulle finnas en chans för oss?
Och jag saknar din röst. Din röst, sättet du talar på, dina läppar och din hud. Din värme om nätterna, dina nyvakna ögon. Jag saknar ditt leende. Jag saknar din famn, hur du lät mig bli en del av allting. Jag saknar hur du formulerade dig, saknar sättet du sa att vi inte fick förbli en sommarromans, om något sådant ens fanns. Jag saknar att höra ditt hjärta slå mot min kind.
Och de frågar om min sommar, frågar hur jag haft det och vad jag har gjort. Och jag försöker se avslappnad ut och svarar att jag haft det bra, jo, jag har haft en bra sommar.
