Vi klädde av varandra i mörkret, till de ekande orden av att vi aldrig får falla för varandra
Jag använde mig av ordet "vi", trots att det inte finns något vi. Jag sa att vi, trots att det aldrig funnits något, skulle släppa taget nu, trots att vi aldrig hållit fast vid varandra. Du säger ingenting, visar ingenting, bara finns där och är. Jag kan inte läsa av dig, inte tolka det du gör. Du är så svår genom att vara så lättsam, inte låtsas bry dig om någonting. Och jag bryr mig väl inte egentligen heller, trots att jag varit den som tänkt att jag kanske förstör dig, hur absurt det än skulle vara. När jag är borta är det som om ingenting har hänt va? Så känslokall fasad som du har. Vi har ingenting, ingenting värt att förlora sig i, trots att vi ändå låtit det vara så. Och jag kanske skulle kunna säga att jag inte vill vara den som finns där när du behöver någon, men sanningen är den att det kanske var jag som behövde dig. Behövde någon, någon som inte är du men blev du ändå i brist på andra. Och kanske var det så lätt just för att vi inte var rädda för att förlora varandra, vi hade inget tillsammans att förlora. Inget av värde. För det är inte så mycket mer än tafatta kyssar i ett mörker. Det är inget mer. Tar du bort det ena så tappar du det andra, inget mörker, inga kyssar. För vi lät oss fånga varandra, i vårt oändliga fall i brist av tillfredsställelse. Vi gav varandra hopp, jag lät dig hålla om mig och du lät mig skratta. Vi klädde av varandra i mörkret, till de ekande orden av att vi aldrig får falla för varandra.
Jag använde mig av ordet "vi", trots att det inte finns något. Jag sa att vi skulle släppa taget nu, trots att vi aldrig hållit fast vid varandra.
