foundmee

Hon vaknar med en klump i bröstet. Den har känts tydligt hela dagen. Den där tyngden som hon burit på av och till i över ett år nu. Den känns extra tung ibland, som om den vuxit under natten. Och hon försöker tänka tomma tankar men hans ansikte dyker upp hela tiden. Minnen som känns så gamla att hon är osäker på om de ens är hennes. Minnen som känns så overkliga utifrån dagens perspektiv. Och hon vill gråta ut frustrationen över att inte kunna släppa taget. Över att hålla kvar så hårt vid någonting som inte finns, vid något som aldrig har funnits. Och hon vet hur fel det är, hur mycket det skulle kunna förstöra. Och ändå kan hon inte låta bli, det är som att hon inte kan styra tankarna som väller över henne ibland. Frustrationen motiverar radikala utvägar, men förnuftet vet att det egentligen inte finns ett val. Hon vet vad som är rätt men hennes förnuftiga tankar ger henne ångest. För han är helt raderad i hennes förnuftiga värld. Där finns det ingen plats för honom, ingenstans han passar in. Så som det borde ha varit från början. I hennes förnuftiga värld följer hon aldrig med honom ut på parkeringen den där fredagsnatten i april för tre år sedan. Där svarar hon aldrig på hans sms eller följer med honom hem efter krogen. Där lägger hon aldrig sina händer runt hans hals eller låter honom hålla hennes hand om natten. Där finns ingen som bär hans namn som får hennes hjärta att slå snabbare slag. Där finns ingen som ringer henne mitt i natten och vill ses, ingen som river upp det som hon försöker glömma. Och det ger henne ångest för hon förmår sig ändå inte att ångra det. Ångra att hon lät honom krypa innanför den mur hon byggt för att hålla honom ute.
Och han har länge velat lämna, men hennes bild av honom hittar inte ut.

Han lägger sin arm runt hennes midja, som för att han vill beskydda henne, och det känns nästan som att han vill ha den där. Och hennes hjärta dunkar i takt med musiken och hon tappar uppfattningen om tid och rum. Hon ler hela vägen in i själen, just i den sekunden känns allt så enkelt och hon glömmer bort hur fel det är. 

Också tar låten slut och han går därifrån och klumpen i bröstet är tillbaka igen. Hon vill få ut alla känslor som förvirrar, hon vill slita ut tyngden som aldrig tycks släppa taget. Hon är trött på att svälja allt som bilden av honom bygger upp hos henne. Hon vill att han ska klippa deras band och säga att han aldrig mer vill se henne. Kanske skulle det få henne att glömma känslan av det förgångna.

Han möter henne utanför och det känns nästan som förr. Alkoholen som rinner i hennes blod kan inte hantera hennes förvirrade känslor och hon vet inte vad hon ska göra av allt som känns. Varför naglade hon sig fast vid någonting som aldrig var på riktigt, någonting som aldrig hade planer att bli på riktigt. Hur kan hon nagla sig fast vid något som hon själv valde att gå ifrån. Är det bara känslan av självömkan som hon söker? 

Och han ber henne att se honom i ögonen men han förstår inte hur svårt det är. Har han släppt taget nu? Hon skäms för att inte vara kapabel att göra detsamma. Och hon glömmer bort vad hon kom för att säga och när han går därifrån lämnas hon lika delad som förut.

Hon är lycklig. Hon har världens finaste pojkvän som hon vet att hon vill vara med. Som hon tänker sig en framtid med. Som hon inte skulle klara sig utan. Han är hennes bästa vän och ibland kan hon inte förstå hur han står ut med henne. När hon är trött, hungrig, på dåligt humör eller när hon bara har den där oförklarliga ångesten som gnager i henne ibland. Hur han kan veta precis vad han ska göra för att få henne att må bättre. Och hon litar på honom som ingen annan, han skulle aldrig någonsin vilja göra något för att såra henne. Han älskar henne över allt annat, och han är inte rädd för att berätta det för henne. Hur skulle hon kunna vara utan honom nu? Nu när hon vet hur bra allting är med honom. Hur lycklig han gör henne.

Ändå hoppar hennes hjärta till när hon läser någon annans namn. Någon hon slutade träffa för länge sedan. Ändå tänker hon på honom ibland. Ändå får hon en klump i magen när hon tänker tillbaka till sist de pratade ut. Ändå kan hon sitta i sitt rum, stirrandes ut i mörkret och undra vad han gör just nu. Ändå kan hon läsa gamla konversationer bara för att det ska göra lite ont i bröstet. Hon som har gått vidare. Ändå växer det en klump i magen varje gång hon hör hennes namn, hon som sover i hans säng. Som han valde att släppa in.

Och det gör henne så förtvivlad. Så ledsen. För hon har världens finaste människa vid hennes sida, ändå kan hennes mage inte låta bli att reagera när någon annan skriver. Och hon skäms. För hon har allt hon någonsin önskat. Hon har någon som är allt som han inte var. Någon som ger henne allt han inte gjorde. Och ändå kan hon inte sluta tänka på honom, han som var så svår. Han som hon aldrig riktigt förstod sig på. Han som gjorde henne så besviken många gånger. Han som valde att öppna sig för henne när allt var för sent. När hon var lycklig med någon annan. Kommer förvirringen av honom alltid att finnas kvar? Hon önskar att hon kunde radera allt som hade med honom att göra och lämna det bland det förflutna. Och ändå kan hon inte låta bli att skriva till honom i rädsla för att förlora honom helt annars. Hon önskar att hon kunde sluta älta hans ord från natten då han sa att det skulle bli de två igen.

Hon vill inget hellre än att drunkna i lyckan av att älska någon av hela sitt hjärta. I lyckan av att älska honom av hela sitt hjärta. Hon vill avsluta sina dagar med tanken att han som håller hennes hand är den rätta. Och hon är övertygad om att det inte finns någon som är bättre än vad han är.

Också står han plötsligt där, han som hon aldrig riktigt förstod sig på. Hennes hjärta stannar för en sekund, innan hon kommer på att det slår för någon annan.

Plötsligt kände jag mig dödlig igen, jag som känt mig odödlig så länge. Han var den enda som kunde borra sig in under skalet av lycka som jag egentligen kände. Han var den enda som kunde få mig att tänka på något annat, någon annanstans. Den enda som kunde få mig att tvivla, även om det bara var för några enstaka sekunder. Och jag såg hans seriösa ögon och de sökte efter någonting djupt undangömt i mig. Någonting jag egentligen inte kunde ge honom.

Och han sa att han trodde att vår tid inte var kommen än och jag tänkte tyst att man inte får tänka så. Man får åtminstone inte säga det högt. Och en del av mig revs upp mer och mer för varje ord han sa. För varje gång han sa att han aldrig släppt taget om mig. Och än en gång ville jag vara arg. Varje gång han yttrade sig om oss ville jag hålla för öronen och säga att det inte spelade någon roll längre. Jag ville säga att det var han som förstörde allt som hade kunnat bli vi, men trots att det inte riktigt var sant tror jag att han redan kände så. Det syntes i hans ögon och flackande blick. Och så mycket jag en gång tänkte blev bekräftat och han sa att jag inte förstod hur bra jag kände honom egentligen, trots att vi varit så fåordiga många gånger. Och jag insåg att han verkligen litade på mig och när han började prata om det som han aldrig pratade med någon om kunde jag inte stoppa ögonen som tårades. För första gången släppte han verkligen in mig innanför sitt hårda skal och allt jag kunde tänka var att jag ville krama om honom, den sköra pojken som han egentligen var.

Och jag följde med honom en bit hem den natten, samma väg som vi gått sida vid sida så många gånger förut. Hur kunde vi ha så mycket närmare både till gråt och skratt? Hur kunde det kännas så bekvämt trots allt vi sagt tidigare samma kväll? Som från ingenstans sa han någonting om att han tyckte jag var fin, och jag kunde inte låta bli att fundera över hur få gånger jag hade hört honom säga något sådant om mig förut. Var det lättare nu när allt var över? Och vi började närma oss hans port och vi visste båda två att jag borde vända om. Och han kramade mig lite för länge och kysste mig på kinden och jag sköt honom försiktigt ifrån mig, kände hur farligt det var. Och jag gick barfota hela den asfalterade vägen hem till mig och hörde allt vi sagt spelas upp i mitt huvud om och om igen. Och jag somnade med en klump i magen den natten, för jag trodde inte att vår tid skulle komma, den hade redan dragit förbi utan att vi ens visste om att den funnits där.

Nu är inte längre nuet ett problem. Nuet är inte en ständig längtan eller saknad. Iallafall inte efter honom. Och det är så konstigt att det kan kännas så naturligt och självklart redan efter bara några dagar. Det känns bra att äntligen ha lite vardag tillsammans, nästan som vilket par som helst. Och jag vill inte tänka på framtiden men det är svårt när han sitter med pappret i handen. Han sa att han skulle tacka nej även om han kom in, men jag vet att det inte längre stämmer. Och idag är dagen han måste bestämma ifall han ska vidare in i ett nytt kapitel av sitt liv, idag är dagen han ska bestämma om allt vi pratat om att göra tillsammans blir någonting som jag får göra själv. Ifall vi ska ge oss in i ett nytt stadie av milslånga avstånd, tidskillnader och tårfyllda avsked. Och jag vet vad han kommer att svara även fast han inte sagt det rakt ut. Förmodligen har han redan svarat, eller så håller han på just nu. Och jag har peppat honom till att göra det som känns rätt för honom, utan att nämna att det sliter lite i mig att veta att det ännu en gång blir jag som måste anpassa mig efter honom. Jag som aldrig velat behöva vara den. Den som har minst viktiga måsten, den som faktiskt kan anpassa sig medan den andre inte kan det. Börjar han plugga nu är han fast, och vill vi vara med varandra så är det endast jag som kan anpassa mig. Endast jag som har möjligheten att följa honom. Och det värsta är att en del av mig känner att jag inte vill. Han ska flytta i minst två år och jag vill inte följa med honom.

Det finns så mycket jag vill göra, så mycket som jag vill se. Så mycket som jag vill uppleva innan jag är redo för nästa kapitel. Och han är redo nu. Det kom nästan som en chock när jag insåg att han faktiskt övervägde att tacka ja. Han som hela tiden sagt att han skulle vänta något år. Vad händer med mina drömmar om jag ska följa hans? 

Och alla säger att han måste ta chansen, och jag hör mig själv hålla med.

För ett år sedan sprang jag runt i en grön klänning, drack vin direkt ur dunken och dansade mig snurrig på en stor altan. För exakt ett år sedan fyllde min bästa vän år, solen sken och sommaren kändes för första gången inom räckhåll. 

Jag minns så väl när du skrev. Det var egentligen ingenting ovanligt, men det kändes lika mycket i magen varje gång. Fylldes du någonsin med glädje när jag skrev till dig? Med en bubblande glädje som letade sig ut i fingertopparna? Det var ett sms om någonting helt oviktigt men jag visste precis vad det betydde, precis vart det skulle leda. I natt skulle jag möta upp dig någonstans på stan, i natt skulle jag få somna i din famn. I natt skulle du hålla min hand. En natt som så många andra. 

Det var ingenting vi gjorde i början, höll varandras händer. Vi var ju inte tillsammans, vi var ju egentligen ingenting. Men tiden gick och numera när natten kom krypande sökte vi varandras händer, som om det var något vi gjorde ovetandes i sömnen. För inte kunde vi väl erkänna att båda ville det, iallafall inte högt. Inte så att den andre skulle få bekräftelsen att vi tyckte om närheten av varandra. Det var som om vi trodde att den andre inte skulle komma ihåg någonting från natten när vi på morgonen klev upp ur sängen. Som om natten gjorde det okej att kyssas som om det inte fanns någon annan i hela världen vi hellre ville kyssa. Som om ingen av oss skulle minnas hur jag drog handen genom ditt hår och sa att du var fin. Som om jag skulle glömma hur du smekte mig på kinden, pussade mig på pannan och tittade mig sådär länge och djupt i ögonen. Det var som att det var okej på natten, för vi skulle ändå låtsas som att vi inte kände någonting för varandra så fort vi klev upp ur sängen igen.

Mycket har hänt på ett år. Mycket har förändrats. Men jag känner mig fortfarande som flickan i den gröna klänningen, snurrandes på den stora altanen. Jag hade fortfarande kunnat varit hon som tittade på dig i sömnen, undrandes om du någonsin skulle kunna känna någonting för henne. Hade det varit annorlunda om jag stannat kvar? Stannat kvar i det komplicerade vi som aldrig riktigt var ett vi. Hade det någonsin blivit öppet, bekvämt och på riktigt?

Jag försöker föreställa mig dig med någon annan, gåendes hand i hand på stan. Och hur orättvist det än är hoppas en del av mig att jag aldrig får uppleva det. Endast tanken gör så ont i bröstet. Kanske är det bara tanken att du skulle släppa in någon när du hade så svårt att släppa in mig som gör ont. Kanske är det för att jag har så svårt att helt släppa taget om dig. Men samtidigt vill jag att du ska må bra, att du ska hitta någon som ser dig för den du är bakom alla fasader och all ironi. Någon som ser den sidan av dig som jag trodde mig urskilja ibland. Någon som plockar fram den så att alla kan se. Den delen av dig som du gömmer för att du tror att det skulle få dig att verka skör. Den delen av dig som fick mig att vara kvar trots alla de gånger du gjorde mig besviken, den delen som fick mig att vara kvar i osäkerheten och förvirringen av oss.

Du skriver att du mår bra så länge jag är lycklig. Och det är jag nu. Jag är lycklig med någon som vågade släppa in mig. Och kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig släppte in mig, att du aldrig fick mig att tro på att vi någonsin kunde bli på riktigt. Kanske är det inte rättvist att säga att du aldrig vågade säga någonting innan det var försent, för det gjorde inte jag heller. Och trots allt var det jag som slutade det som vi påbörjade en natt för över två år sedan.

Och jag läser igenom gamla konversationer, lyssnar på listan jag gjorde endast med låtar som var relaterade till dig. Mycket har hänt sedan vi sist sågs, mycket har förändrats. Nästan ett och ett halvt år har gått. Känner vi ens varandra längre? 

Jag ser bilder på dig dyka upp nu och då och det är nästan komiskt hur jag reagerar. Det är nästan komiskt att hjärtat fortfarande hoppar till varje gång jag ser ditt namn, innan jag kommer på att vi gått vidare för länge sedan, om vi nu ens hade någonting att gå vidare ifrån. 

Oftast nu för tiden känns du mest som en avlägsen bekant, någon som jag kanske kände en gång men inte delar någonting med längre. Men ibland flimrar bilder förbi och minnena känns riktiga. Avlägsna minnen som i vissa stunder blir levande igen. Som första gången jag såg dig kliva in på den där baren, jag minns hur attraktiv jag tyckte att du var. Inte kunde jag då veta att du redan samma kväll skulle skaka min hand, redan samma natt skulle knappa in ditt nummer på min mobil. Jag minns hur charmig du var, hur du fick alla att le. Och jag minns förvåningen över att vi hördes av redan dagen efter, att du undrade om vi ville träffa er den kvällen igen. Jag minns hur jag fick stoppa ett bubblande skratt som jag inte visste vart det kom ifrån.

Jag minns när du bjöd in oss till den där showen, hur jag drack lite för mycket för att jag ville kunna slappna av. Jag minns hur vi den natten kysstes i din säng, minns känslan när du höll kvar mig i din famn trots att det blivit dag igen. 

Och jag minns hur öppen du var och hur läskigt det kändes. Jag som var en sådan som höll saker mer diskreta. Jag minns första gången du kysste mig framför dina vänner, minns när din chef kom fram och presenterade sig, sa att det var kul att få ett ansikte på hon som du pratat så mycket om. Och jag minns hur glad jag blev över att du ville visa alla att jag var hon som var med dig.

Ibland känns bilderna så verkliga. Så nära och välbevarade. Andra dagar undrar jag om jag ens känner dig.

Vissa dagar känns det konstigt att se bilder när du kysser någon annan, någon med ljusbrunt hår och fina ögon, men sedan kommer jag på att jag också kysser någon annans läppar nu. Någon jag vill vara med. Och jag har kysst många läppar sedan du flyttade till andra sidan jorden. Ändå kan jag ibland fortfarande minnas just hur dina armar kändes, just hur din hand kändes i min. 

I natt var du här igen. Du hälsar på i mina drömmar med jämna mellanrum. Men i natt var inte som i alla andra drömmar, i natt var det som om ingenting i mitt liv hade förändrats sedan du åkte. I natt var det som om jag stod kvar där du lämnade av mig med bilen sista gången. Som om jag fortfarande hoppades att du skulle komma tillbaka, som om jag fortfarande hoppades att vi skulle träffas igen. 

Jag bad dig stanna till, bad dig vara här och nu, för snart skulle du försvinna. Och det var som att jag visste att du inte var på riktigt, som att jag visste att jag snart skulle vakna. Så jag bad dig bara stanna kvar vid min sida, bad dig finnas där i nuet. Där i mitt påhittade nu. Och du tittade på mig och det var som att du förstod. Som att du förstod att vi snart skulle skiljas åt igen, kanske för att aldrig träffas mer. Våra liv hade ju förändrats nu och våra önskningar och viljor likaså. Och jag låg där med huvudet på ditt bröst och ingen sa någonting, vi bara fanns där i ett påhittat nu för att snart vara redo att skiljas åt och återvända till verkligheten igen. 

Jag ligger i hans famn, vid hans högra sida såsom jag oftast gör i hans säng. Det är mörkt och trots att jag inte fryser vill jag ligga så nära honom som det bara går. Och det gör ont i hjärtat när jag känner hur vant det känns att ligga där. Hur det kan kännas så självklart. Och han viskar att han älskar mig och jag gråter tysta tårar med ansiktet mot hans hals. Bröstkorgen är som gjord av bly och jag måste fokusera på varje andetag. Hans ögon är röda och svullna och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Det gör så ont i mig när han gråter. Och imorgon blir sista morgonen vi får vakna tillsammans på flera månader och dagen jag så länge fruktat efter är snart här. Aldrig skulle jag kunna berätta för honom om hur rädd jag är, hur tungt det känns när jag ligger där i hans famn för att om några ynka timmar behöva säga hejdå. Kommer jag någonsin vänja mig vid att inte kunna prata med honom när jag vill, någonsin vänja mig vid att vara utan hans beröring?

Idag har det gått en vecka sedan han satte sig på flyget. Tolv dagar sedan jag såg honom sist. Han ringde idag och jag hade väntat flera dagar på att prata med honom. Han berättade om hur bra de har det, hur fort det har gått, hur veckan bara har flugit iväg. Jag ville le och glädjas över att de har det bra men istället skar sig rösten och jag la på för att mina tårar inte skulle avslöja att jag inte håller med honom. Det känns som en evighet sedan jag sist kunde prata med honom ordentligt, en evighet sedan jag sist fick hålla hans hand. Och trots att jag försöker tänka positivt, är allt jag kan tänka på det tomrum som han lämnat kvar.

Jag lever i en slags lyckobubbla. Att jag är stressad och trött inombords ibland glöms bort så fort jag tänker på hur bra jag har det. Nuet är så fint och jag vågar erkänna högt att jag är kär på riktigt. Att han bor tre-fyra timmar härifrån ses inte som en omöjlighet för att det ska kunna fungera, jag får ju ha honom hos mig ibland. Jag får längta och behöver bara stå ut utan honom några veckor åt gången. Trots att jag skulle vilja ha honom hos mig hela tiden, trots att jag skulle vilja kunna säga att han kan komma hit när han slutat jobbet, så kan jag ändå leva med att ha det såhär. För jag vill inget hellre än att ha honom som min. Vi är så bra att jag egentligen inte har något behov av att prata om oss. Än heller skriva om oss. Inte egentligen. Jag är ju så säker. Han är bland det finaste jag vet, känns som en av mina bästa vänner. Och vi känns så rätt.

Men så åker han snart. Jag kan räkna antal veckor som är kvar på två händer. Och runt min fina lyckobubbla bildas ett tungt svart lager. Jag kan inte hjälpa det.

 För hellre att ha någonting som inte är på riktigt än att inte ha någonting alls. Eller att ha någonting fast det inte finns där när hon behöver det, inte ens ibland. Och hon kommer gråta inombords den dag han berättar att det var någon annan där någon gång, någonstans. Hon kommer försöka vara stark och okänslig men gå sönder litegrann.

Tiden kommer kännas oändlig och hon kommer sakna så mycket att hon blir tom och kall. Och han kommer leva de bästa dagarna i sitt liv och aldrig ha tid att tänka efter, samtidigt som hon kommer att bryta ner sig själv och skriva söndertjatade ord mitt i natten. Och hon kommer att göra något dumt i försök att dämpa ensamheten. Hon klarar inte av den. Hon kommer att försöka hålla sig ifrån att skriva till honom, hon har aldrig velat varit den som sitter hemma och väntar. Den som har fastnat. Och hon kommer att fråga hur han har det och han kommer att berätta om allt de har för sig och hur bra allting är. Och hon kommer inte ha någonting att svara när han frågar vad hon gjort senaste tiden. Hon kommer att låta så exalterad över att de har det bra och skämmas över hur meningslöst hennes liv låter i jämförelse. Hon kommer inte vilja berätta om sina dagar utan istället försöka centrera allt runt honom. Hon kommer le men bli mer och mer sorgsen över hur otroligt bra de faktiskt har det medan hon går sönder lite då och då utan att han ens vet om det. För hon skulle aldrig berätta det. Och han skulle aldrig veta hur hon känner och hon skulle aldrig släppa in honom tillräckligt mycket från andra sidan av jorden. Hon skulle sitta och försöka låta så positiv som möjligt och göra allt för att han ska bli glad och fortsätta sin resa med ett leende på läpparna.

Och de pratar om att han åker om några månader. Han låter så säker på att de kommer fortsätta vara dem och hon sitter och tänker på hur hon ska berätta för honom att det kanske vore bäst om de inte blev så. Om de kanske gick skilda vägar efter att hon vinkat hejdå sista gången innan han åker. Men istället ler hon ett tillgjort leende och säger att deras resa kommer att bli så otroligt bra.

För hon ler. Hon ler och skrattar och känner sig lycklig. Han ler också, precis sådär som han oftast gör. Och hon är så bekväm med honom, precis så som man är med nära vänner. Det var över två år sedan de träffades första gången, mer än ett år sedan de kysstes första gången och flera månader sedan folk omkring började tala om dem som ett par. De har i princip spenderat varje dag tillsammans denna sommar. Han har sett henne nyvaken, tagit hand om henne när hon spytt, hållit om henne när hon varit sjuk, skrattat åt henne när hon blivit badad med kläderna på och gått långa promenader med henne när hon mått dåligt. Han har stått ut med henne när hon har varit överpigg och hånat henne när hon varit bakfull. Han och hans vänner står henne så varmt om hjärtat. De har kommit varandra väldigt nära. Och hon har inga problem med att säga att hon älskar dem, för det gör hon. Hon har sagt det till alla förutom till honom. Rädslan för att de orden skulle betyda något mer för honom är för stor. När de bara var vänner berättade hon hur mycket hon tyckte om honom, vilket har gjort att betydelsen av orden inte ger meningen någon rättvisa längre. Hon har ju sagt det hundra gånger förut. Och de pratar aldrig om dem som ett par, de delar inte sådana känslor högt. Och på något vis känns det helt okej, för hon är lycklig som det är, bara hon får ha honom där ibland. Med han vid sin sida mår hon bra.

Och hon vet inte ens om han känner något, eller vad han känner. Inte heller vad hon själv känner. Det är som om det egentligen inte spelar någon roll. För när de är tillsammans är allting bra, trots att ingenting seriöst om dem kommer på tal. Pratar de aldrig om några eventuella känslor så kanske hon inte känner sig lika lämnad sedan när han åker. Bara ännu en vän som hon inte får träffa under flera månaders tid, bara ännu en någon som hon inte kan röra vid, bara ännu en som betyder mycket för henne som flyttar till ett annat land under obestämd tid. Bara ännu en någon som hon inte får föreställa sig någonting verkligt med. Någonting på riktigt. För man ska aldrig förvänta sig för mycket av någon, man kan aldrig vara säker på att någonting någonsin blir verklighet och än mindre veta om verkligheten är en plats som man vill befinna sig i.

På andra sidan av gatan går flickan som lever i det som jag lämnade bakom mig. På andra sidan av gatan går flickan som kysser någons läppar som jag kysst så många gånger förut. På varsin sida av vägen går vi och låtsas som att vi inte ser varandra. Låtsas som att vi inte har sovit i samma famn, som att vi inte har älskat samma person. För jag hoppas att du älskar honom, jag hoppas att du gör honom lycklig. Han förtjänar det. Inte för att jag känner honom längre, men för allt han gjort för mig. För alla gånger han ställde upp för mig. Och jag brukade tänka att jag inte visste vem jag var utan honom, att jag inte skulle klara mig utan hans trygga famn. Trots det går jag här som om livet vore helt normalt. Som om allt vore som det ska. Och jag har aldrig älskat någon efter honom, vet inte ens hur det känns. Men flickan på andra sidan av gatan räddade honom, han skulle gå sönder ensam. Och jag är glad att flickan på andra sidan räddade honom från ensamheten han lämnades i, jag är glad att hon gav honom det jag inte kunde ge. Och det vi hade har börjat tappa betydelse och innebörden i våra ord har suddats ut. Snart kommer det vara svårt att avgöra om vi ens var på riktigt. För han jag kände är en främling nu.

Och på andra sidan av gatan går flickan som håller hans hand, flickan som introduceras som hans. På varsin sida av vägen går vi och låtsas som att vi inte ser varandra. Låtsas som att det förflutna aldrig har hänt.

Jag kommer att sakna honom. Han som gungar sig fram när han går. Han med det alldeles för långa, solblekta håret. Han som är harmoniskt och tar livet för vad det är, utan bekymmer eller tvång. Han som har snea tänder och ler med hela ansiktet. Han som jag brukar reta för att han ser så dum ut ibland. Det känns som att vi har känt varandra mycket längre än vad vi har. Han känns som en väldigt nära vän. En nära vän att retas med och skratta åt mest hela tiden. En nära vän som jag kysser ibland, en nära vän som brukar hålla mig i handen. En nära vän som har en famn som jag brukar sova i så ofta jag bara kan. Jag tycker väldigt mycket om honom, som den underbara personen han är. Som den fina vän han är. Och jag är väldigt bekväm med honom, just för att han aldrig skulle döma mig. Han gör mig alltid glad, utan att behöva anstränga sig.

Inte nog med det så kommer jag sakna de andra också. Speciellt de tre som tillsammans med honom har funnits närmast denna sommar. De som ständigt retar mig och jävlas på olika vis. De som inte vet någonting annat än att vara sig själv. De som jag skulle kunna berätta allt för utan att bli minsta lilla dömd. Och jag kommer tycka att det gör ont att vinka hejdå till dem och ännu en sommar som dragit förbi. Det kommer att kännas tomt att fyra av de personer som funnits närmast mig denna sommar inte går att ringa och träffa för att se på film eller bada eller laga mat. De kommer inte gå att krama dem lika ofta som jag får nu. 

Det kommer delvis bli skönt att komma hem, men jag kommer att sakna det här. Det här, de och honom.

De finns de jag saknar. Speciellt hon med det bruna lockiga håret och det heta temperamentet, hon som har bacillskräck och älskar choklad. Henne saknar jag extra mycket, min fina vän. Förutom det är jag så fruktansvärt lycklig. Jag mår så bra och har så fina vänner runt omkring mig. Det finns saker hemma som jag missar. Det finns någon som jag valde att klippa bandet till. Det lilla tunna bandet som ingen såg men som var allt som vi någonsin sagt högt fanns. Och jag har ingen aning om vad som händer sen men just nu spelar det ingen roll. Och det är så skönt. Så skönt att komma ifrån vardagen där hemma, den som har så lätt att fastna i gamla spår och dåliga vanor. Det är så skönt att inte ha tid att tänka efter och känna för mycket. Det finns inte tid att falla för någon och ingen tid att hålla tillbaka. Det är allt eller inget. För snart åker jag hem igen, snart är sommaren över och snart blir allt till vardag igen. Snart kommer jag ha tid att tänka och känna efter och jag låter det komma när det kommer. För jag är så lycklig nu. Jag ler med ett rusande blod i kroppen. Allt känns bra och jag tänker låta det vara så.

Och det är så härligt att höra din röst igen. Åtta månader sedan sist och jag hade nästan glömt bort hur du talade, hade nästan glömt bort ditt skratt. Du är så långt borta och har ingen aning om vad som har hänt sedan du for, du har ingen aning om vad jag avslutade inatt eller vad jag gjorde för en månad sedan. Du har ingen aning om hur många läppar jag kysst, ingen aning om vilka famnar jag sovit i. Men det känns så bra att bara få prata med dig igen, kunna vara ärlig och säga att jag saknar dig så som jag aldrig skulle erkänna till någon annan att jag gör. Det har blivit en sådan naturlig del av mitt liv att inte få känna efter. Och det känns så sorgligt att enda anledningen till att jag lät dig komma nära mig var för att jag visste att det inte kunde bli vi. För att jag trodde att jag aldrig skulle träffa dig igen. Enda anledningen till att jag lät dig lära känna mig på riktigt, enda anledning till att jag vågade säga vad jag kände. Enda anledningen till att jag litade på det du sa var för att det inte spelade någon roll om du ljög, för du kunde inte krossa mig framför alla, jag visste ju hela tiden att du skulle försvinna. Enda anledningen till att jag lät det bli någonting var för att jag visste att det inte skulle bestå. Och du hade kunnat varit vem som helst men jag skulle aldrig vågat blotta mig så öppet som jag gjorde för dig. Och jag vågade bara för att du inte kunde förstöra mig, mer än lämna spår av något fint som en gång var. Och enda anledning till att det faktiskt blev bra med dig, enda anledningen till att det blev så fint som det blev var för att jag vågade släppa in dig, för att jag vågade känna någonting för dig.

Och vi pratar om framtidsplaner som vi aldrig kommer att genomföra. Vi pratar om oss som om det skulle kunna bli vi. Och jag tillåter mig drömma med ett tag, trots att jag vet att bilden av oss är en förfining av verkligheten. För jag vet att det inte kommer bli vi. Jag vet att du skulle göra mig besviken, du skulle glömma bort sådant som är viktigt för mig och du skulle vara lika oräknelig som de som jag inte vågat släppa in. Men jag sparar bilden av oss som det perfekta paret, bara för att tanken får mig att le. För även om det inte vore för alla hinder, är du ändå inte rätt för mig. Och jag passar nog inte dig egentligen heller.

Trots att jag fortfarande saknar dig, trots att jag önskar att du var här hos mig. Trots att vår sommar och höst var bland det finaste jag varit med om, trots att du var perfekt för mig då, så vet jag att det inte är rätt. Men jag låter inbillningen av oss stanna kvar endast för att ha någonting att drömma om när verkligheten känns tung.