Han ska vidare in i ett nytt kapitel och jag vill inte följa med
Nu är inte längre nuet ett problem. Nuet är inte en ständig längtan eller saknad. Iallafall inte efter honom. Och det är så konstigt att det kan kännas så naturligt och självklart redan efter bara några dagar. Det känns bra att äntligen ha lite vardag tillsammans, nästan som vilket par som helst. Och jag vill inte tänka på framtiden men det är svårt när han sitter med pappret i handen. Han sa att han skulle tacka nej även om han kom in, men jag vet att det inte längre stämmer. Och idag är dagen han måste bestämma ifall han ska vidare in i ett nytt kapitel av sitt liv, idag är dagen han ska bestämma om allt vi pratat om att göra tillsammans blir någonting som jag får göra själv. Ifall vi ska ge oss in i ett nytt stadie av milslånga avstånd, tidskillnader och tårfyllda avsked. Och jag vet vad han kommer att svara även fast han inte sagt det rakt ut. Förmodligen har han redan svarat, eller så håller han på just nu. Och jag har peppat honom till att göra det som känns rätt för honom, utan att nämna att det sliter lite i mig att veta att det ännu en gång blir jag som måste anpassa mig efter honom. Jag som aldrig velat behöva vara den. Den som har minst viktiga måsten, den som faktiskt kan anpassa sig medan den andre inte kan det. Börjar han plugga nu är han fast, och vill vi vara med varandra så är det endast jag som kan anpassa mig. Endast jag som har möjligheten att följa honom. Och det värsta är att en del av mig känner att jag inte vill. Han ska flytta i minst två år och jag vill inte följa med honom.
Det finns så mycket jag vill göra, så mycket som jag vill se. Så mycket som jag vill uppleva innan jag är redo för nästa kapitel. Och han är redo nu. Det kom nästan som en chock när jag insåg att han faktiskt övervägde att tacka ja. Han som hela tiden sagt att han skulle vänta något år. Vad händer med mina drömmar om jag ska följa hans?
Och alla säger att han måste ta chansen, och jag hör mig själv hålla med.
