Uppenbart avstånd
Jag stannar till mitt i rörelsen, inser hur länge sedan det var jag hörde honom säga mitt namn. Miljontals olika känslor virvlar omkring i min mage och jag kan inte avgöra om jag känner att det går bra eller om hela bröstet gråter. Och jag hoppas inte att han märker att jag undviker att säga att jag saknar honom, inte för att jag inte gör det utan för att orden börjar bli uttjatade nu. Jag försöker undvika att ens tänka tanken.
Avståndet mellan oss är uppenbart till och med i mina drömmar och jag vaknar alltid innan jag lyckats röra vid honom. Och på andra sidan av luren sitter han barbent i solen och lyssnar på min röst medan jag ligger i mörkret och försöker föreställa mig honom där han sitter med telefonen i handen. Och han säger mitt namn och jag stannar upp mitt i rörelsen, försöker minnas sist jag hörde honom göra det.
Kommentarer
Trackback
