foundmee

Jag ligger i hans famn, vid hans högra sida såsom jag oftast gör i hans säng. Det är mörkt och trots att jag inte fryser vill jag ligga så nära honom som det bara går. Och det gör ont i hjärtat när jag känner hur vant det känns att ligga där. Hur det kan kännas så självklart. Och han viskar att han älskar mig och jag gråter tysta tårar med ansiktet mot hans hals. Bröstkorgen är som gjord av bly och jag måste fokusera på varje andetag. Hans ögon är röda och svullna och jag vet inte vad jag ska göra för att det ska kännas bättre. Det gör så ont i mig när han gråter. Och imorgon blir sista morgonen vi får vakna tillsammans på flera månader och dagen jag så länge fruktat efter är snart här. Aldrig skulle jag kunna berätta för honom om hur rädd jag är, hur tungt det känns när jag ligger där i hans famn för att om några ynka timmar behöva säga hejdå. Kommer jag någonsin vänja mig vid att inte kunna prata med honom när jag vill, någonsin vänja mig vid att vara utan hans beröring?

Idag har det gått en vecka sedan han satte sig på flyget. Tolv dagar sedan jag såg honom sist. Han ringde idag och jag hade väntat flera dagar på att prata med honom. Han berättade om hur bra de har det, hur fort det har gått, hur veckan bara har flugit iväg. Jag ville le och glädjas över att de har det bra men istället skar sig rösten och jag la på för att mina tårar inte skulle avslöja att jag inte håller med honom. Det känns som en evighet sedan jag sist kunde prata med honom ordentligt, en evighet sedan jag sist fick hålla hans hand. Och trots att jag försöker tänka positivt, är allt jag kan tänka på det tomrum som han lämnat kvar.