foundmee

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, inte på riktigt. Och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. De har aldrig varit beredda att kämpa för varandra. Hon hade tankar av någon annan i sitt huvud när hon började sova i hans famn. Och någon annans famn hon började sova i så fort hon tog steget att lämna hans. Och det var inte förrän vintern kom och ensamheten sköljde över dem som de ens tänkte tillbaka. De var så hon hade hittat honom från början, i mörkret och ensamheten, i tomheten av någon annan. I saknaden av värmen från någon annans hud. Och hade hon inte varit i sådant behov av närhet hade hon aldrig fortsatt att träffa honom, han som aldrig skulle vilja ha någonting annat utav henne. Och det var kanske därför det var så enkelt, så lätt att träffas i hemlighet. För de båda ville samma sak, de ville ha närhet, även om det bara var för en natt. Och det blev lättsamt att fortsätta träffa varandra, de hade ju gjort det så enkelt. Inga krav, inga känslor och ingenting som kunde kännas på riktigt.

Också började de långsamt bryta mot deras oskrivna regler. Han kysste henne bland vimlet av folk på krogen och hon sökte försiktigt hans hand om natten. Och känslan av något på riktigt förstörde henne, hon gjorde allt för att dölja det som kändes inombords. För det skulle aldrig bli på riktigt. Och hon försökte känna som hon kände från början, när hon inte ville mer än bara ha närhet av någon. Försökte förneka att det mer och mer blev hans närhet hon ville ha. Och hon kände hur farligt det blev när hon ibland glömde bort vem han var när de låg i hans säng om morgnarna och pratade om livet.

Också tog de beslutet att hålla sig till varandra, trots att det egentligen inte förändrade någonting. De var fortfarande två ensamma själar som behövde närhet ibland om nätterna, ingeting mer. De gjorde inte varandra lyckliga, de släppte aldrig in varandra på riktigt. Och hon ville mer och mer ha någonting på riktigt och han kunde inte ge henne det. Han kände inte så för henne. Så hon valde att lämna det som aldrig skulle leda någonstans. Och han lät henne gå.

Det var inte förrän vintern kom, när de båda hållit någon annan i handen om natten, som sällskapet av varandra gjorde sig påmint. Nu när han var ensam igen och hon hade någon men som inte gick att nå. Då började de fundera på om de gjort fel i att släppa taget. Om tanken av det som aldrig blev på riktigt skulle förfölja dem hela livet, frågan om hur de kunde ha blivit. Är det rättvist att tänka så om något man inte är beredd att kämpa för?

Och det dröjde inte länge innan han träffade någon som han valde att släppa in och hennes någon kom tillbaka inom räckhåll. De valde några som var kapabla att göra dem lyckliga, något som de aldrig gjort varandra. Lyckliga.

Trots att tanken och frågan kvarstod, lät dem det vara så.

För hon har aldrig vetat om hon velat ha honom som sin, och han har aldrig vetat om det var hennes han ville bli. Och även om natten kan förvirra, även fast alkoholen och synen av varandra kan få dem att se oklart ibland, finns det inget annat rätt än det här.