för jag är inte hon
Vi ligger mitt emot varandra, pratar om livet. Om jag böjde mig fram några centimeter skulle våra läppar mötas och jag håller emot impulsen att backa. Jag försöker känna efter, titta efter tecken, men jag ser ingenting. Vem är jag att avgöra vad som finns inombords? Utåt ser du mig som den spontana människan jag är, men i mitt huvud förvandlas jag till en blyg och bortkommen person som känner sig vilsen i detta lilla rum. Följder och konsekvenser rabblas upp i huvudet och samtidigt som jag vill lyssna på vad du säger så hör jag så mycket annat som jag försöker stänga ute. För jag vet inte hur det känns, hur det ska kännas. Det var så länge sedan sist. På första gången på väldigt länge känns det som någonting sårbart och på riktigt, något jag är inte vill förlora. För du är inte som de andra, jag vill inte tro det, trots att jag haft fel förr. Jag är rädd att det som är nu ska förändras, för att jag inte vet om jag vill att det ska förändras och för att jag inte vet om en förändring skulle förstöra allt och inte lämna något kvar. Kanske är jag nöjd som det är, bara du håller om mig så igen, ser på mig på samma sätt igen och håller mig sällskap hela natten. För jag är inte hon som hjärtat dunkar hårt i bröstet på av den obesvarade frågan om vad detta är, jag är inte hon som känner att hon kanske vill något, jag är inte hon som håller emot och inte vågar genomföra något. Jag är inte hon som tänker på konsekvenserna eller stannar kvar för att göra någon lycklig. Jag är inte hon.
Saker jag inte kan styra skrämmer mig, när jag inte har kontrollen och inte förstår vad saker och ting är, vad som menas och vad som egentligen händer. Jag är så rädd för att någonting skulle vara på riktigt att jag överanalyserar bara för att försäkra mig om att så inte är fallet. Hur ska jag kunna veta?
