lungor som rör sig häftigt i strävan efter luft
Om du lyssnade riktigt noga så skulle du kunna höra mina tårar falla genom orden på din display. Det är en fin kväll ikväll, solen är på väg ner och sänder sina sista mörkgula strålar över vår lilla stad mellan bergen. Hade jag varit mig själv hade jag bett om förlåt för mitt bittra sätt att vara, men all empati är som bortblåst och det enda som finns kvar är ett stort, tomt jag. Det är som om allting inom mig har försvunnit, alla känslor om glädje, allt mitt mod, all sympati och all välvilja. Samtidigt känns det som om allt där inne har klumpat ihop sig, som om stressen och ångesten har blivit för stor och tynger ner alla andra känslor, allt de som jag vanligtvis känner. Jag kan inte glädjas åt andra och jag känner mig så känslokall och orkeslös, som om någonting drar mig baklänges. Det känns som om jag ständigt rör mig i motvind. De säger att jag är stark men ändå låter jag vinden dra mig med sig, jag orkar inte strida emot. Någonstans inom mig finns det en liten glöd som brinner av hopp eller förväntan, någonting som ständigt gör mig besviken. Jag hoppas att det inte är för dig som tårarna rinner, att rädslan skulle vara så stor att huvudet säger emot. Bara tanken försöker jag att slå bort. Men tiden är ett stort problem och trots att jag inte låtsas om det så vet jag att för varje dag som går så tar jag mer och mer sats, sats för att backa ifrån allt och försvinna. Det skrämmer mig att inte veta säkert, skrämmer mig så pass mycket att jag är beredd att fly.
Någon sa att det skulle bli varmt ikväll och det ser nästan ut som sommar nu, men jag sitter här och fryser så att bröstet skakar, det vibrerar i takt till den höga musiken som strömmar i mina öron. Jag höjer och höjer volymen, klarar inte av att höra min egna olycka som sprutar ur mig i form av salta tårar och lungor som rör sig häftigt i strävan efter luft. Jag önskar att jag inte var en sådan som stängde andra ute när jag blev stressad, jag önskar att jag kunde hantera saker bättre.
Jag drömmer om frihet och lugn, om att plocka blommor, äta jordgubbar och lyssna på bra musik eller färga asfalten grön och springa runt i shorts och trasiga skor. Jag drömmer om att titta på fåglarna med solen i ögonen, balansera på broräcken och äta hämtmat i gräset. Jag vill ha tid att kunna lära mig åka skateboard och spela kort in på nattens sena timmar med en sliten, rutig kortlek.
Jag ligger om nätterna och försöker föreställa mig hur du ser ut, hur du talar och hur du rör dig. Hur du rör vid mig och hur varje beröring får det att kännas inombords. Men allt är suddigt, som om minnena är av sekretess och inte får spelas upp igen. För jag känner ingenting, jag minns inte hur det kändes eller ens hur du ser ut. Och det skrämmer mig.
