Minns oss som aldrig hann bli vi
Det fanns så mycket jag ville säga men aldrig sa. Jag berättade aldrig hur han kändes för mig. Hur jag kände för honom. Jag berättade aldrig hur det kändes när han röde mig, hur han rörde mig på ett sätt som ingen någonsin rört mig på förut. Jag berättade aldrig hur bra jag mådde i hans famn. Jag ville inte visa mig svag. Ville inte att han skulle veta hur jag grät hela vägen hem i bilen. Hur jag lät tårarna tyst rinna i sex timmar, hur jag med huvudet vänt mot fönstret låtsades som att jag sov för att ingen skulle se. Jag vågade inte riktigt erkänna hur det kändes när vi var tillsammans. Visste han ändå eller kommer han aldrig att få veta det? Och jag berättade aldrig hur mycket jag skulle sakna hans röst. Hans röst som jag kanske hört för en sista gång. Jag berättade aldrig hur jag ville ha varje liten del av honom. Kan man älska med varandra utan att man älskar varann? För det kändes så. På ett sätt som jag inte var beredd på. Och jag ångrar att jag inte berättade mer, att jag inte frågade mer. Och jag ångrar att jag aldrig sa att jag inte ville att han skulle glömma mig, att jag aldrig sa hur mycket jag ville att han skulle minnas mig, minnas oss som aldrig riktigt hann bli vi. Trots att det kanske är lika bra. För jag vill minnas honom, minnas honom och allt vi gjorde tillsammans, samtidigt som jag vet att jag måste glömma honom nu.
Och kanske berättade jag aldrig för att jag visste att det inte skulle förändra någonting. Kanske för att jag trodde att det inte skulle kännas lika verkligt om jag inte sa det högt. För vi visste redan från början att det aldrig skulle kunna bli vi, och vi lät det vara så.
